~ The Hungergames ~ Sofia-Potter & Liv_Weasley ~

Jag kramade om Kim och ledde henne till tjejgänget, själv gick jag och ställde mig vid killarna.
Det var ett tyst mummel över staden, det var alla barn och ungdomar som pratade.
Plötsligt slog någon på mikrofonen.
Mummlandet tystnade och en dam med små klackskor, en lång, tajt, rosa klänning och en ful, stor hatt.
" Välkomna, välkomna " kraxade hon.

Jag ställde mig bland flickorna och stod som förstenad. Det här var inte jag, jag brukar ALDRIG vara så nervös!
"Lugn!" Viskade jag för mig själv. "Lugn och....fin!"
Damen med otroligt mycket smink och fula kläder på scenen började prata. "Ni vet alla, vad som väntar oss nu!" Började hon. Det kändes som att mitt hjärta skulle hoppa ut ur bröstkorgen när som helst.
"Och ni vet alla, hur det går till!" Jag tittade ner på mina skor. "Till er nya i lottningen, ska jag förklara" fortsatte damen. Damen förklarade från början till slut och det kändes som en evighet. Tillslut var hon klar och började långsamt gå mot skålen med killararnas namn. Hon böjde sig ner och tog upp en lapp, och vecklade försiktigt upp den.

( Lite fel )

" Jaha, damerna först " kraxade den fula damen.
Hn vinglad fram till tjejernas skål som stod till vänster om henne, hon flinade och stoppade ner en hand i skålen, hon snurrade runt med handen i skålen och tog tillsist upp en lapp, hon vinglade tillbaks till mikrofonen och vecklade upp lappen med en spänd min.

(Jaha, ska tjejerna vara först? xD♥)
Jag tittade storögt på henne. Jag kände mig lite lugnare då och andades vanligt igen.
"Joanne Webs??" Skrek damen i mikrofonen.
Jag blundade. Jag vägrade öppna ögonen. Jag måste hört fel.
"Joanne Webs!?!" Skrek damen ännu högre, och nubbar jag 100% säker på att jag hörde rätt.
Jag blev alldeles kall. Helt kallsvettig. Jag tittade mig omkring och alla stirrade på mig. Jag gick med tunga kliv upp mot damens välkomnande hand. När jag tillslut var framme skakade jag min i hennes.

Jag såg på den skakade flickan, hon gick ostadigt ut på gången och blev följd av två vakter med vita dräkter och stora hjälmar, dom ledde upp henne på scenen.
Jag blev så lättad att inte Kim blev utvald.
" Här är alltså den kvinliga deltagaren från distrikt 4!" sa hon.
" Sen kommer herrarna!" ropade hon ut.
Damen vinglade ostadigt fram till skålen som stod till höger om henne, hon stoppade ner samma hand igen och vevade runt i skålen efter den bästa lappen enligt henne.
Hon tog en lapp och vinglade tillbaks med den till mikken.
" Jaha " sa hon och vecklade upp lappen.
" Peter Davies!" ropade hon ut.
Peter var min bästa kompis, han såg olyckligt på mig och smög fram till gången, han började att gråta.
Hans mamma skrek bakifrån.
Jag suckade och gick fram till gången.
" Jag är frivillig " sa jag högt och tydligt.

Jag blev helt chockad. Var det verkligen någon som offrade sig alldeles nyss? Och varför? Det var någon som sprang fram och kramade den frivilliga pojken och viskade något i hans öra, men det var ju så långt bort då jag hörde inte vad. Tillslut gick han med bestämda steg och en blick som säger "vad har jag gjort?" Upp till scenen, och ställde sig på andra sidan om damen. Dem skakade hand och sedan skakade jag hand med honom. "Och här är då manliga deltagaren från distrikt 4!" Ropade damen glatt. Jag fick en tjock känsla i magen, av att jag mådde illa. Det kändes som att jag skulle spy när som helst. Jag lutade mig lite framåt så det skulle kännas bättre. Jag var på något sett glad, att den hemskaste saken på året, lottningen, nu var över, men en ännu hemskare sak var ju framför mig..

" Det var en rörande situation när Matthew Finnes offrade sig för sin bästa vän " sa den fula damen.
Det stod en man framför scenen med en kamera.
" Åh, Matthew, skulle du vilja komma fram?" sa damen.
Jag ryckte på axlarna och gick fram.
" Ta varanda i hand igen " viskade kameramannen.
Jag tog ett stadigt grepp om damens hand och skakade den, mannen tog en bild och log.
Jag drog bort handen så kraftigt att damen tappade balansen. På hennes hatt hade dom sytt fast en torr gammal gås som vingalde hit och dit. När jag drog bort handen så vinglade hon till så krafftigt att gåsen ramlade av och slog i marken.

Jag kunde inte låta bli att fnissa till när gåsen ramlade av.
Damen tittade surt på mig och gav mig en ful blick. Jag tror hon tyckte det var lite pinsamt, så jag gick fram och hjälpte henne upp. "Ni två.." Började damen medan hon sopade av smuts från kjolen med handen. "Är årets deltagare från distrikt 4 i hungerspelen!" Allt började snurra. Jag satte mig försiktigt ner på en pall och försökte andas. Det var precis den känslan jag fick förr förra året när pappa dog-jag fattade inte att det var påriktigt.
Jag stirrade ut mot alla som tittade på oss. Det kändes som att alla stirrade på mig..

Jag såg att flickan var i choktillstånd så jag satte mig bredvid henne och sa med en rolig ton.
" Du, är hon full eller kan hon inte gå i sina skor?"
Sedan fortsatte jag.
" Den där gåsen, tror du att hon har skjutit den själv?"

Jag skrattade.
"Hon är nog full, hon glömde säkert bort att hon skulle hit!" Sa jag och lipade.
"Nja.. Jag tror inte hon skulle kunna pricka en gås alldeles själv!" Sa jag och skrattade ännu mer.