Vem fan är Jenna Sheehan?

Kapitel två: En mystisk skribent

Jag var fortfarande någon. Jag var fortfarande omtyckt. Fortfarande älskad. Åtminstone av mina vänner. De andra förstaklassarna visste vem jag var för mina ljusa ögon och min irländska brytning. Att jag äntligen kunde använda Irland som något bra hade gjort mig mer förvånad än någonting, och det var nog först nu jag började förstå hur bra jag hade haft det på Irland, med all irländsk musik, dans och alla människor som faktiskt var mina vänner. Varför hade jag inte varit snällare mot Conor? Vi hade nog fortfarande varit goda vänner om jag inte varit så kylig mot honom den sista tiden. Jag skrev faktiskt ett brev till honom tillsist, en dag i början av oktober. Jag visste att det inte var bra om det spreds att jag var häxa, så jag fick det att låta som om jag gick på internatskola i Skottland istället, vilket ändå var delvis sant.

I skolan gick det bra. Tillräckligt bra iallafall. Jag tyckte att trollformellära och förvandlingskonst var kul, men jag tyckte inget vidare om trolldryckskonst, för läraren i det, professor Snape, gav mig kalla kårar. Ändå var det på vägen från hans lektion som det hände. Jag gick med Vicky, Zev, Lyx och Jason tillbaka mot uppehållsrummet, och det var där det märkliga skedde. I korridoren utanför trolldrykskonstklassrummet. Han dök upp som från ingenstans och hans blick mötte min. Hans ögon var som bruna topaser som glittrade i fackelljuset, och han log. Han såg allvarlig ut, men jag kunde se hur leendet dolde sig under hans mörkbruna hy. Vem var han? Hur gammal var han? Jag ville genast veta allt om pojken, och jag blev närapå besatt av att få veta vem han var. Jag såg honom flera gånger. Faktiskt nästan alla gånger jag gick från trolldryckskonsten faktiskt, och plötsligt blev det en lektion jag såg fram emot. Ja, faktiskt nästan längtade till. Varje gång upptänkte jag något nytt hos pojkens utseende. Smilgroparna, Gryffindormärket på hans bröst eller hur hans svarta hår var snyggt utan att han verkade ha lagt ett finger vid det.

"Vad drömmer du om?", frågade Lyx och lade undan en slinga av sitt långa blonda hår bakom örat.
"En pojke kanske?" frågade Vicky och såg intresserat upp från sin stuvning. Zev såg också hastigt upp.
"Vem pratar vi om?", frågade han skarpt. Jag såg bara frågande på dem. De var ju patetiska.
"Nej, det är ingen pojke."
"En pojke?". Det var Jason som vände sig mot mig efter att ha pratat med Pete, en annan av våra klasskompisar.
"Herregud!", sade jag och tecknade med händerna att jag höll på att bli galen av deras tjat. Inte för att de inte hade rätt. Som tur var blev jag räddad av posten. Första gången jag hade varit med om det hade jag blivit chockad av alla ugglor som susat in i salen, men nu var det inte alls så konstigt längre, precis som med allt annat här. Magin hade vid det här laget blivit något vardagligt, även om jag faktiskt lärde mig något nytt varje dag. Till min förvåning kom ett brev till mig. Min familj hade skickat ett brev till mig dagen innan som jag ännu inte svarat på, så det kunde inte vara från dem. Vem skulle det annars kunna vara från? Jag var glad att de andra också hade fått brev, för då kunde jag få läsa brevet utan att någon av dem stack en av sina nyfikna näsor över min axel. Jag slet upp kyvertet, spänd på vad jag kunde hitta inuti. Brevet var i skrivet på enkel pergament med bläck som skiftade svagt i blått.

"Jenna,
Jag gillar dig mycket och det är därför jag säger det här. Jag vet inte om du bryr dig om mig. Om du ens egentligen skulle vilja prata med mig. Det är därför jag gör det så här. Jag måste berätta detta, för det är viktigt. Du är ett perfekt exempel på en sådan person som kan bli bortglömd. En sådan person som kan bli ingen och ingenting. Det vill jag inte ska hända dig, tro mig. Nu har du dina vänner, men vad händer när de kommer få stå i rampljuset? Vad kommer då hända med dig? När Jason vinner skol-vm med gobbstenslaget och när Vicky får de bästa resultaten på alla test? När Lyx och Zev kommer att ty sig till varandra istället för till dig? Bli inte den personen som sätts i skugga. Du måste göra någonting, och du måste göra det nu. Om du lyckas göra något alldeles spektakulärt kan du bli någon. Då kan de faktiskt minnas dig. Komma ihåg ditt namn.
Snälla, gör som jag säger. För dig egen skull.
-L"

Jag läste brevet både två och tre gånger. Det var inget trevligt att läsa, och det kändes som att någon tagit sig in i skallen på mig och visste precis vad jag tänkte och kände. Tillochmed mina vänners namn hade den mystiska skribenten fått med i sitt brev, men vem kunde det vara? Jag ville knyckla ihop brevet och slänga det på närmast möjliga ställe, men jag tänkte lista ut vem som skrivit det, och för att göra det kunde jag behöva pergamentet. Därför vek jag omsorgsfullt ihop det och lade ner det i skolväskan. Snart skulle nästa lektion börja. Till min glädje var det trolldryckskonst, vilket innebar att jag skulle få se pojken igen.

Du har en sån sjuk talang! Gå och bli författare eller något!

Jag vet att kapitlet är kort. Sorry guys :C


Kapitel tre: Vem skrev brevet?

Jag försökte lista ut vem som skrivit brevet, givetvis. Vad skulle jag annars göra? Bara gå runt och låtsas som om jag inte läst det? Knappast. Inte när det var så sant som det faktiskt skulle kunna bli. Min misstänksamhet började mot alla, även mina vänner. Detta började när jag och Jason satt i uppehållsrummet en kväll och åt lite godis tillsammans.
"Jen", sade Jason riktad till mig. "Jag tror att jag ska gå med i gobbstenslaget."
"Jaha?", sade jag frågande.
"Ja... och jag tänkte fråga om du ville vara med. Har redan kollat med de andra och de ville inte, men jag tänkte om du ville."
Jag funderade ärligt på att tacka ja till erbjudandet bara för att trotsa skribenten till brevet. Då skulle jag också vinna skol-vm ifall det nu hände, men jag ändrade mig nästan genast. Jag var inte ens intresserad av gobbstenar.
"Nej, jag tror inte det, Jason", sade jag och gav ifrån mig en liten gäspning. "Jag tror inte jag skulle tycka det vore så kul."
"Men kom igen", sade Jason. "Det ska vara skol-vm i år så det här är din chans att göra något. Att bli någon. Folk skulle verkligen minnas dig. Komma ihåg ditt namn."
Jag svarade inte. Det var skrämmande hur Jason hade citerat slutet av brevet nästan rakt av. Inte hade väl han skrivit det?

Allt sedan den händelsen var jag aldrig med Jason själv utan höll mig mest med Lyx och Vicky eller var med hela gänget. Om Jason hade skrivit brevet så förklarade det en hel del. Till exempel hur mina vänners namn kunde nämnas i brevet. Det skulle inte vara så svårt för Jason att ha fått tag i vännernas drömmar om framtiden och projicerat dem i texten.

Sedan hände det där. Det där underliga. Det var en vanlig tisdag och vi gick från trolldryckskonstens klassrum. Jag mötte som vanligt Gryffindor-pojkens blick och han log. Den här gången på riktigt. Varmt. Glatt. Vi hann inte komma långt innan mina skosnören lossnade från sin knut och jag var tvungen att stanna för att knyta dem. Mina kompisar gick vidare, men Jason stannade kvar. Jag stod inte ut längre. Jag var tvungen att fråga. Ställa honom mot väggen.
"Det var du, eller hur?"
"Jag, vad?", frågade Jason med väl spelad förvirring.
"Jag vet, Jason. Jag vet din hemlighet."
"Gör du?", frågade han och såg nästan lättad ut.
"Men varför?" Jag ställde mig upp och såg in i hans ögon. En liten paus följde.
"Varför? För att du är den sötaste flicka jag har träffat", svarade han generat.
"Vad menar du?", frågade jag misstänksamt med en känsla av att vi menade olika saker. "Jag menar: Varför skrev du brevet?"
"Vilket brev?"
"Du vet vilket brev."
"Nej. Jag vet verkligen inte." Jag såg på Jason. Hans kinder var röda och han såg minst sagt generad ut, men en sak var jag säker på. Han talade sanning. Jason hade inte skrivit brevet. Vem kunde det då vara? Inte Zev, väl?

Skit bra

jättebra!

Ny läsare! Superbra!

Kapitel fyra: Antonio, Gobbstenar och dåligt självförtroende

Jag var inte dum. Jag insåg självklart att pojken kunde ha någonting med brevet att göra. Pojken jag såg varje gång jag gick från klassrummet i trolldryckskonst. Jag hade fått veta att han hette Antonio De Luca och att hans familj kom från Florens i Italien. De hade flyttat till England när Antonio var liten så han hade ingen som helst italiensk brytning, trots att det syntes på hans hud- ögon och hårfärg att han inte ursprungligen kom från Skottland, där han tydligen bodde. Allt detta hade jag, Lyx och Vicky tagit reda på när vi spionerat på honom. Jag vet hur dumt det låter. Jag kan höra det själv, men det var vad vi gjorde på våra raster. Det var faktiskt så att det nästan hade blivit en av våra största fritidssysselsättningar. Att spionera och tjuvlyssna på samtal med folk som vi fann intressanta eller riktigt ointressanta.

Zev och Jason tyckte förstås att det var töntigt. Dessutom hade Jason blivit riktigt engagerad i det där med gobbstenar och övade nästan varje rast med de som ville vara med. Ibland var vi också med, men jag tyckte inte det var särskilt roligt. Jag var mest med för att få träffa killarna lite också. Jag var med igår senast, och då bestämde jag mig för att aldrig vara med mer. Vi hade kommit en bra bit in i spelet, och då förlorade jag plötsligt en poäng. Kulan skickade upp vätska i mitt ansikte. Det var hemskt! Särskilt eftersom snygg nummer ett (Antonio) gick förbi i just det tillfället. Han bara flinade mot mig. Jag trodde mitt hjärta skulle hoppa ur bröstet när han såg på mig så där. Sedan kom jag på att det förmodligen var för att mitt ansikte var alldeles vått.

I sovsalen den kvällen var diskussionen enorm.
"Seriöst Jenna. Varför är du en sån mes?"
"Jag är visst ingen mes", svarade jag trotsigt där jag satt i min ljusblå pyjamas.
"Jo, det är precis vad du är", sade Vicky.
"Vicks. Sluta pusha på henne. Vill hon inte fråga chans på honom så vill hon inte." Det var nu Lyx som pratade, där hon satt på min säng med sin kudde i famnen.
"Tack", svarade jag, en aning tacksamt. Det här var väl ändå upp till mig och hade inget med varken Lyx eller Vicky att göra.
"Men du kan väl åtminstone prata med honom?"
Jag nickade.
"Kanske. Jag vill gå och lägga mig snart. Ska bara skriva i dagboken först." De båda andra fattade vinken och Lyx gick till sin säng. Jag tog fram blyertspennan (jag var fortfarande mer van vid sådana än fjäderpennor) och tog fram min dagbok. Jag såg i ögonvrån att åtminstone Vicky gjorde detsamma. Jag lade pennans spets mot pappret och började skriva.


Den 27/9 2013

Kära dagbok,

Jag har varit på Hogwarts nästan en månad nu och allt är så spännande och nytt, men det där brevet är jag orolig över. Särskilt som det börjar besannas. Jason har aldrig spelat så här mycket gobbsten och Vicky har redan fått högsta betyg på de uppgifter vi har haft. Vad ska jag göra? Jag förstår inte vem som kan ha gjort det. Det värsta är att när jag ställde Jason mot väggen fick jag veta något annat. Tror jag iallafall. Det verkar som att han gillar mig. Varför gör han det? Det är väl inget speciellt med mig? Jag är ju bara Jenna. Bara tråkiga Jenna Sheehan från Irland. Ingen speciell. Ingen att lägga speciellt mycket uppmärksamhet på. Jag har inte varit det än så länge iallafall.

Och Antonio. Han är såååå snygg. Jag vet inte ens hur jag ska bete mig framför någon som honom. Någon som har ögon som glittrar. Jag tror jag är kär på riktigt för första gången. Vi har aldrig pratat med varandra. Är det konstigt att vara kär i någon man aldrig pratat med? Vicky tyckte att jag skulle prata med honom, men jag vet inte om jag vågar. Han skulle nog ändå inte vilja prata med mig. Vicky är mycket smartare än mig och Lyx har ett så speciellt namn, men vad har jag? Världens vanligaste efternamn och utseende. Jag är inte speciellt bra på något. Han eller hon som skrev brevet hade rätt. Jag måste göra något. Nu.

Skit bra

Just det, ni får gärna tagga folk som kan tänkas vilja läsa

Jag känner ju inte så många Emma, så det är lite svårt, vet inte hur man gör