Kampen om Estwor. (prs)

Något med den unga kvinnans ord fick Ana att rycka till och hon hörde nästan inte hennes namn. Ana tittade på handen ett tag som om hon glömt hur man hälsade innan hon tog den.
”Ana”, sade hon med förundran i rösten innan hon åter igen kastade en blick ut genom fönstret.

”Så ifall vi säger att du fick chansen att besöka ett ställe som nästintill ingen människa förut skådat att du skulle ta chansen? Även om det skulle innebära fara för ditt egna liv?”
Ana kände hur fjärilarna i magen hade börjat vakna till liv. Hon blickade in i de väldigt gröna ögonen innan hon åter igen tittade bort.

Valentina funderade ett tag, "vilken konstig fråga att ställa till en främling på tåget..." hon ser ut genom fönstret, samma utsikt hon sätt varje dag i över ett år nu.
- Ja, det skulle jag nog. Vad är livet om inte ett äventyr? säger hon och ler mot flickan som presenterat sig som Ana.
- Skulle inte du? Frågar hon sedan och ser på den unga tjejen. Valentina drar lite i sitt hår och börjar snurra det runt sitt pekfinger som hon alltid gör när hon funderar på något. "Ett äventyr... Det är vad livet är, även om det ibland är ett fruktansvärt tråkigt och enformigt äventyr..." tänker hon medan hon väntar på svar från Ana.

Fell rollspel xD ta bort och gör om

[Förlåt, missade visst att kopiera texten. x) ]


Ana känner hur något rör sig i nedre delen av hennes mage vid Valentinas ord.
”Alla gånger”, säger hon och ler stort emot Valentina samtidigt som hon rör vid ringen som sitter längst hennes vänstra ringfinger.
”Allt eller inget”, säger Ana och ser hur luften vibberar som över lägerelden.
Ana har sett det här förut en reva uppenbarar sig i luften mitt framför kupéns dörr. En svag vind och lukten av träsk når henne vilket inte är särskilt trevlig men förtillfället bryr hon sig inte.
”Ett äventyr, vad säger du?”
Anas röst är några oktaver ljusare än hennes vanliga röst som även den är väldigt ljus eller pipig som vissa alltid verkade påpeka för henne. Hon tittade förväntansfullt på Valentina.

[lugnt ^^]

Valentina ser med förvirrade ögon på Ana, "ett äventyr? Va sjutton pratar hon om? Vi är på ett tåg ju..." tänker hon.
- Vad är det för äventyr du pratar om? Vi sitter på ett tåg. säger hon och ser på Ana, hon ser med undrande ögon på flickan framför henne och funderar på vad det är för människa hon mött.

[Är fullt medveten om att jag hoppar lite i tempus. o,0 x) ]

Ana stirrade chockat på Valentina en stund innan hon hämtade sig. Hon kunde känna hur det drog i henne, längtan men samtidigt en desperation över att låta jakten vara över.
”Du måste se genom slöjan, tro att allt är möjligt.”
Ana sträckte ut handen emot Valentina.
”Jag kan visa dig”, sade hon och tittade menande på sin utsträckta hand som darrade lätt.

Valentina ser på Ana som sträcker ut sin hand mot henne.
- Jag kan visa dig. Säger hon och hennes hand skakar lite. Valentina ser fundersamt på henne. "Kom igen, när får du möjligheten att gå på ett riktigt äventyr?! Ta tag i handen!" tänker hon för sig själv.

Hon plockar upp väskan från golvet bredvid henne och hänger den över sin axel. Sedan ser hon på den utsträckta handen och lägger sin hand i den.
- Okej. Säger hon, lite tveksamt.

Ana var tvungen att hejda sig för att inte dra Valentina genom revan, revan genom tid och rum. Valentinas hand kändes kall emot hennes egna. Anas olikfärgade ögon naglade sig fast vid Valentinas samtidigt som hon kände hur den svala luften sköljde över henne. De gröna, vackra ögonen var det enda Ana såg samtidigt som revan drog in dem.

Allt snurrade och Ana kände sig illamående, precis som förra gången mindes hon illamåendet klart. Hon föll genom tid och rum och det enda som kunde rymma hennes tankar var de gröna ögonen och personen de tillhörde. Hoppet lös starkt i hennes bröst och de fick hela hennes väsen att vilja skratta, skutta och hjula av lycka.

Med en duns stannade allt upp. Ana hade landat på rumpan och det var hårt men hon hade inte tid att bekymra sig eller på något sätt tillkännage att det ens gjorde ont vilket hon hade gjort om det hade inträffat i en annan situation. Istället for hennes blick omkring längst omgivningen. Mörka träd, större ände som funnits i den andra världen tornade över henne. Deras gråbruna stammar såg nästintill sjukliga ut och lukterna av rutten slog emot hennes näsborrar. Himmelen över dem skymtdes av trädkronorna som vägrade att släppa igenom något ljus. De enda växter som växte nere vid marken var sådana som inte behövde ljuset för att överleva.

Träsket låg inte långt ifrån dem och Anas hud knottrade sig längst armarna och i nacken på ett mycket obehagligt sätt. Hon visste att om de ville överleva var de tvungna att bege sig snabbt innan djuren som härskade här fick upp deras vittring. Nästan desperat började hon se sig omkring efter Valentina.

Hon tog flickans varma hand och såg inne i hennes ögon medan de reste genom tid och rum till en annan värld. Allt hände i sådan otrolig fart att hon knappt hann reagera. Hon har landat i toppen av ett enormt träd, större än hon någonsin sett. Det liknar inte de träden hon sett hemma, detta har en grå-aktig stam och det känns som om det ska kasta ner henne på marken vilken sekund som helst.

Hon har en otrolig lust att kräkas, illmående sprider sig i hennes mage och hon måste sätta sin hand för sin mun. "Vart sjutton är jag någonstans? Vart är Ana?" tänker hon medan hon ser ner på marken. Då ser hon henne, hon har landat på rumpan på marken som ser hård ut.

- Ana! Ropar hon när hons er att flickans huvud går från sida till sida, "hon letar nog efter mig." tänker hon och ser ner på flickan från toppen av trädet. Det är nog 10 meter ner till marken.

Ana stelnade till så fort hon hörde den djupa morrningen bakom henne. Ljudet fick en kall kåre att sakta krypa uppför hennes ryggrad och sakta, mycket sakta vände hon sig emot det håll därifrån ljudet kom. Hon kan inte se besten som hon visste morrningen tillhörde men hon kände dess närvaro. Sakta, mycket sakta rörde hon sin hand emot väskan som fortfarande hängde över hennes axel. Så hörde hon sitt namn ropas och för en stund distraherades hon för att blicka uppåt. Ett par gröna ögon såg ned på henne och Ana mindes Valentina som hon för några sekunder hade glömt.
Stammarna hade inga grenar och hon var tvungen att vara tio meter upp om inte mer.

En svart best kastade sig över Ana och hon kände hur dess klor grävde sig in i hennes arm. Dess enorma gap öppnade sig och ett ryt for ur och fick Ana att täckas av dregel. Ana drog fram en fick kniv ur väskan och högg den i bestens mage men det verkade inte ha någon som helst verkan förutom att göra den ännu argare. Åter igen öppnades dess gap och Ana såg de stora tänderna vändas emot hennes hals. Hon slöt ögonen och inväntade smärtan hon var övertygad skulle komma.