En annan historia [G]

Gud vad bra! *Bevakar* Du skriver som en ängel gumman!

Men gud tack, skriver nog mer ikväll

Fy sjutton vad bra! Mer mer mer!

Förlåt för att jag inte har skrivit på länge, nu kör vi igång igen.
-

Med lätta och nervösa steg närmade sig Josie och hennes mamma trollkarlsbanken. Desto närmare de kom banken desto mer fascinerad blev Josie. Aldrig tidigare har hade hon sett en sådan här byggnad. Men tanken på att gå in skrämde henne lite och det blev inte bättre när hon märkte att byggnaden omringades av vakter som inte såg ett dugg muntra ut.
- Varför är det så mycket vakter? viskade Josie så tyst hon bara kunde.
- Jo du förstår... även om trollkarlsvärlden är helt underbar finns det en hel del mörka krafter där ute också, men vi ska prata mer om det sedan. Josie kunde höra tvivlet i hennes mammas röst och det lugnade henne inte ett dugg.

När de väl kommit in innanför de tunga brons dörrarna möttes Josie av en vacker syn. Hon befann sig i ett stort rum med högt tak och i mitten av rummet fanns en bred väg med små, läskiga varelser längs sidorna. Alla satt och jobbade vid de stora arbetsbänkarna. Vissa studerade några konstiga mynt och andra satt och skrev på papper. Josie bara gapade, hon visste egentligen inte hur hon skulle reagera till allt detta och att gapa ansåg hon som rätt grej att göra eftersom hon inte kunde få fram ett ord.
- Välkommen till Gringotts Josie, visst är det vackert? Hennes mamma hade släppt den tvivelaktig tonen och verkade vara lika fascinerad som Josie även om hon hade vart här förut. Eftersom Josie fortfarande inte kunde få fram ett ljud nickade hon bara. Hennes mamma skrattade åt henne.
- De som sitter längs sidorna och jobbar kallas svartalfer, jag vet att de verkar otäcka. Men så länge du är trevlig kommer de inte lägga sig i. Hon tog Josie i handen och vandrade längre in i den stora salen. Josie hade ingen aning vart hon skulle titta, hennes huvud for runt oavbrutet för att hinna titta på allt. Josie tänkte att hon skulle hinna se allt i fall att detta var en dröm och att hon snart skulle vakna upp. Men hon vaknade aldrig, desto längre tiden gick desto mer misstänksam blev hon om att detta kanske inte var en dröm.

De nådde fram till en av svartalfernas skrivbord nästan längst in i salen. Svartalfen höjde ögonbrynen och frågade vad saken gällde.
- Jo jag är här med min dotter Josie och vi skulle vilja ha tillgång till hennes valv 211. Det hennes mamma sa gjorde henne bara mer förvirrad. Vad sjutton var ett valv och vad skulle hända där?
- Det kan vi nog lösa, nyckeln tack ! Svartalfen tittade på den fortfarande gapande Josie som tvärt stängde munnen och stirrade på sin mamma.
- Självklart, här har du den. Hennes mamma räckte över en svart liten nyckel.
- Följ med här. Svartalften reste sig, klättrade ner från sitt skrivbord och tog ledningen. De kom fram till en dörr lite längre in i salen som också omringades av vakter. Han sträckte fram handen och tryckte den mot dörren. Sekunden hans hand nuddade dörren fördes ljusslingor från den och rörde sig runt på dörren. Svartalfen öppnade dörren efter några sekunder och Josie började direkt gapa när hon såg vad som fanns där inne.

*bevakar*
Dubskriver FANTASTISKT

Tack Skriver mer imorgon

JA!!

Innanför dörren befann sig en grotta, så stor att Josie inte kunde se vad den slutade och om det inte vore för lyktorna som var uppsatta överallt hade den varit kolsvart. Josie började känna sig allt mer yr eftersom hon hade svårt att ta in så här mycket information på så kort tid. Hennes mamma var en häxa, det fanns en magisk värld, svartalfer och jättar.
- Oj, var det ända Josie kunde få fram. Hennes mamma bara log och greppade hennes hand. De följde efter den lilla svartalfen längs grottans stora och kalla väggar. Josie försökte räkna personerna hon mötte för att komma på lite andra tankar men efter 46 personer tappade hon räkningen. Hon mötte människor i alla åldrar, alla såg så olika ut. Vissa såg ut precis som henne medan andra såg ut som grottmänniskor.

Det var först efter ett bra tag Josie märkte vad som befanns över, under och runt henne. En jätte lik berg och dalbana, på spåret fördes massiva vagnar. Där i satt både människor och svartalfer och alla såg de livrädda ut.

När de tillslut nådde fram till vagnarna som Josie antog att de skulle ta vände sig svartalfen om och sa med en irriterad ton;
- Håll fast er ordentligt i vagnen och skrik inte. Det blir ett sådant förfärligt väsen.
Josie fick ett brett flin från sin mamma och hon kunde inte låta bli att fnittra till. Men i klev de i en av vagnarna och iväg for de. Det gick mycket fortare även vad hon hade väntat sig. Kylan ilade i hennes ögon och snabbt fylldes de med tårar p.g.a den häftiga vinden. Hon bet sig i läppen för att inte skrika till när vagnen gjorde en plötslig sväng.

När de väl var framme efter den fartfyllda åk turen som Josie helst skulle slippa att åka igen märkte hon hur långt ner hon faktiskt var. Hon kunde inte längre skymta öppningen eller människorna där uppe. Men det glömde hon snabbt bort när hon såg vad som fanns framför henne. En jättelik dörr men ett väldigt litet nyckel hål som inte alls såg ut att passa in till dörrens storlek. Svartalfen gjorde samma sak här som på den andra dörren, pressade handen emot den och låste sedan upp den.

Innanför dörren gömde det sig en hel del mynt i både guld, silver och brons. Nej en del vart inte nog, det fanns hur mycket som helst av det.

MER
längtar redan efter nästa

Du är grym ju!