Skönheten och Odjuret (PRS)

Flickan hjälper mig in i slottet och lägger mig på den röda soffan i det lilla läsrummet som ligger precis innanför hallen. "Jag tvivlar på att hon sett hur jag ser ut i det här mörkret, om jag har tur så är hon borta när jag vaknar..." med den tanken som jag in på soffan.

Jag vaknar av att en fågel kvittrar utanför ett av de stora fönsterna. Jag sätter mig varsamt upp, min kropp värker och jag kan se djupa sår på mina armar. "Aow, det gör ont..." Jag reser mig från soffan och sträcker på mig. Det är kallt i slottet. Jag vänder mig om för att gå ut ur rummet. Då ser jag henne, flickan som hjälpte mig hem igår. Hon ligger på golvet och huttrar med bara en kudde under huvudet.

"Vad ska jag göra? Hon kommer skrika när hon ser mig nu när det är ljus, nog för att jag inte ser så farlig ut i mörkret när jag är försvarslös men när det är ljust och jag står upp så är jag... monstruös... skräckingjagande och läskig." Jag funderar ett tag på vad jag ska ta mig till.

Flickan huttrar och hennes kropp skakar av kylan. Jag går försiktigt fram till henne, hennes bruna hår faller i stora lockar på kudden och hon har bara en tunn, blå klänning på sig. "Jag kan inte bara lämna henne på golvet..." Jag böjer mig ner och plockar varsamt upp henne från det kalla golvet. Jag lägger henne i den varma soffan och lägger filten över henne.

Sedan vänder jag mig om och lämnar rummet.

Jag vaknar i ett mycket förvirrat tillstånd. Tårarna bränner bakom ögonlocken då jag inte kan orientera mig.
Men så
minns jag.
Jag är i slottet. Jag sätter mig upp. Filten som jag tidigare blivit nerbäddad under faller till golvet. Jag kan inte minnas att jag la mig där.

Det var ju där... det var där odjuret låg.
Jag flämtar till. Mina ögon finner kudden på golvet. Numera övergiven. Någon la mig i soffan.
Jag får plötsligt fart. Om besten är tillräckligt välmående för att resa sig...
Jag vågar inte avsluta meningen. Skräckslaget söker jag efter ett spår av förstörelse. Det är annorlunda idag. Igår hjälpte jag en sårad. Idag är jag ensam i ett slott med ett monster.

Jag hittar porten. Till min lättnad upptäcker jag att kängorna fortfarande sitter på fötterna, men kappan...
Kappan är borta. Jag måste klara mig utan den.
Porten glider upp då jag trycker upp den. Den väsnas så fasansfullt att den skulle kunna väcka någon från de döda.
Jag hoppas att odjur är döva, tänker jag då jag smyger ut i den tidiga förmiddagen.

Jag vandrar runt i slottets trädgård när jag hör att den stora porten öppnas. Jag vänder mig långsamt om och ser mot porten. Flickan kommer ut, med ryggen mot mig. Jag sträcker på mig, jag är lite längre än 2 meter och 20 centimeter och mitt utseende är utseendet av ett... monster... Men jag kan inte bara låta henne försvinna. hon är min enda chans att bryta förtrollningen.

Hennes bruna hår är så vackert i morgonens sol. "Men, varför har hon inte på sig något mer än den där tunna klänningen, hon kommer ju att frysa ihjäl i vinter kylan..." Min tankar snurrar och jag kan känna en känsla av nervositet när jag ser på flickans rygg.

Jag tar ett kliv mot henne, snön knastrar under mina fötter. Luften blir vit när jag andas ut. Jag tar ännu ett kliv mot henne, snön protesterar under min vikt...

Det knastrar i den vita snön bakom mig...
Jag vrider snabbt på huvudet. Det gälla skriket som ges ifrån mina stämband chockerar även mig. Jag kväver det reflexmässigt med handen och börjar springa fort. Fortare än vad jag någonsin sprungit förut.
Han tittade på mig. Odjuret tittade på mig! Bestens drag var tydligare och mer skräckinjagande i dagsljuset. Och han var lång, så fasligt lång...
Jag förstår inte hur jag kunde hjälpa honom ut ur skogen. Dårskap. Dårskap och dårskap. Tusen tankar går genom mitt huvud när jag störtar mot utgången. Jag måste härifrån.
"Billy!" Skriker jag. Men hästen syns inte till. Den dumma hästen syns inte till.
"Billy!" Jag är nära att bryta ihop. "Din dumma häst! Var är du!?"

Jag ser med sorg på flickan som springer mot de höga stålgrindarna. "Vad kunde jag vänta mig egentligen, ingen kommer någonsin att kunna älska.. ett odjur.."

Jag går med tunga steg mot porten till mitt slott, jag öppnar dörrarna och går in i mörkret.

Jag vandrar upp till västra flygeln med tunga steg, när jag kommer fram öppnar jag den höga trä dörren och går in, jag stänger den bakom mig. Ilskan väller upp i mig. Jag krossar stolar och bord, jag ryter så högt jag kan och det vibrerar i väggarna.

Jag går långsamt fram till bordet med min ros och tar upp spegeln som ligger på det.
- Visa mig flickan, säger jag och ett grönt sken sprider sig över spegeln och jag kan se henne...

Hjärtat bankar hårt i bröstkorgen då vi rider hem. Jag kan inte riktigt lugna ner mig förrän den lilla byn kommer i sikte. Vårat hem.
Jag stiger av Billy utanför det lilla välbekanta huset och störtar mot dörren. En flätat krans skapad av mina händer är upphäng på en spik bredvid. Den ruskar lätt på sig då jag bankar på den reglade dörren.
"Far!" Ropar jag.
Fotsteg hörs, sedan skrammel, och i nästa ögonblick kastar sig mannen mot mig i en stor omfamning.
"Belle!" Gråter mannen och kramar mig ännu hårdare. Jag har svårt att andas. "Jag trodde du var förlorad!"
"Jag är här nu, far." Jag sluter lättat ögonen samtidigt som jag klappar honom på axeln.
När omfamningen avslutas släpper han henne inte. Han håller kvar hennes armar i sina starka, men försiktiga nävar. Han ser på henne. Tårar glänser i hans ansikte.
Sedan kramar han henne igen.

Jag ser i min förtrollade spegel hur flickan omfamnar sin far. Jag får en känsla av sorg, "jag kommer aldrig att få känna kärlek... inte så länge jag är... ett monster." tänker jag medan jag sakta lägger ner spegeln på bordet igen. Jag går med tunga steg ut på balkongen.

Min andedräkt blir vit när jag andas ut. Den bittra vinden hugger i min mantel och jag avger ett ilsket vrål från djupet av mina lungor.

Smärtan i mitt hjärta är djup och ömmar. "Jag kommer för alltid att vara ett odjur. Ingen kommer någonsin att älska mig och jag kommer aldrig att kunna älska någon." Tänker jag medan jag går in igen. Jag vandrar ner för slottets tomma korridorer och enorma stentrappor tills jag kommer till det lilla rummet jag tidigare vaknade i. Jag sätter mig i min höga blå fåtölj och ser in i de sprakande lågorna i eldstaden. mitt hjärta är tungt och mitt sinne är mörkt.

((Förlåt att jag varit inaktiv ))

Den dagen får jag inte tillåtelse att lämna huset. Det ser far till. Han drar en historia för grannarna om hur jag varit ute för länge i kylan, och behöver vila och värma upp mig. Den sprider sig som en löpeld i byn.
På sätt och vis är det sant. Innan jag värmer upp mig med filtar framför den sprakande eldstaden fryser jag väldigt mycket. Det kanske inte var så smart att rida hem utan kappan. Men vad skulle jag göra? Stanna kvar i odjurets vassa klor? Nej.

Jag läser böcker hela dagen. Sida efter sida. När jag når slutet av en, plockar jag upp en ny. Ett evigt kretslopp av ord, lugn och trygghet.

Framåt kvällen kommer far hem. Han har smält snö i sitt skägg och ögon som brinner av iver.
Jag lägger ett hårband mellan sidorna innan jag slår ihop boken. "Far?"
"Jag har hittat den perfekta lösningen på problemet, Belle!"
Jag reser mig upp och ler stort. Jag älskar att se far så lycklig. Det fyller även mig med glädje. Trots att jag inte har en aning om vilket problem det är som blivit löst.
"Hur funkar det?" Frågar jag honom.
"Billy! Så fort han nosar efter mer mat borta i stallet, vi kommer att höra det, Belle! Med hjälp av den här. Titta! Vi behöver aldrig mer fundera på om fodret räcker till!"
Han tar fram en ringklocka ur en av fickorna.
Mina ögon tar kort på fars lycka.

Jag ser på flickan genom min spegel, ser hur hon läser bok efter bok och sen pratar hon med någon. Jag antar att det är hennes far för hon ler och hennes ögon är mjuka.
- Jag kommer aldrig ha någon som ser på mig på det där sättet, vem kan lära sig att älska ett odjur..? mumlar jag medan jag lägger ner spegeln på det runda stenbordet jämte glaskupolen med min ros i sig.

Det knackar på¨dörren.
- Lämna mig ifred! ryter jag ilsket mot dörren.
- Herre, vi fann flickans kappa... säger Mrs Potts medan hon försiktigt kikar in genom den stora dörren.
- Se till att flickan får den. Mumlar jag medan jag går ut på balkongen.
- Ja herre. Svarar Mrs Potts och hoppar ut ur rummet.

Jag ryter så högt jag kan från balkongen. Fåglar flyger upp i luften och det skallrar i fönsterna på slottet. Jag vänder mig om och går in igen. "Det borde inte ta lång tid innan de är hos flickan. " tänker jag medan jag långsamt lämnar rummet bakom mig och går ner till det lilla läsrummet och sätter mig i fåtöljen framför den sprakande brasan.

Nästa dag vaknar jag efter soluppgången. Solens starka strålar filtreras genom den tunna gardinen i mitt rum. Jag gäspar stort.
Billy besöker mina tankar då jag gjort mig färdig för dagen. Jag ser hästen stå ensam i sitt lilla bås borta i stallet. Åh, vad jag vill besöka honom.
Som på en given signal pinglar den lilla klockan. Far har låtit hänga upp den i köket. Dess guldglänsade kropp är kopplad till ett snöre, som i sin tur försvinner ut genom fönstret. Jag förstår mig inte på uppfinningen, men den är väldigt fascinerande. Liksom alla fars uppfinningar. Han är ett geni.

Jag trevar efter min blåa kappa bland alla fars olika rockar, men jag kan inte finna den. Plötsligt minns jag att den är kvar borta i slottet. Usch. Jag klarar mig bra utan den.
Men när jag tillslut hittar ett förkrymt plagg att bära, dragit på mig mina kängor och öppnat dörren får jag en chock. På räcket där utanför hänger kappan jag nyss letat efter.
Jag tar upp den. Det är den. Tyget känns svalt under mina fingrar. Jag ler.
Men så får jag upp en vansinnig tanke. Betyder det att odjuret lämnat den här?
Jag ryser av obehag.