Skuggvärld (PR Amaanda och DarkBells)

Stella sprang mot skriket. När hon kom fram såg hon en skuggvarelse stå över flickan hon räddat för bara några timmar sedan. Hon verkade vara en riktig monster magnet.
Stella trevade efter sin pistol men kännde bara luft. Vad smart att inte ta med några vapen när man ska rädda någons liv.
I stället springer Stella fram till skuggvarelsen och ger den en riktig smocka i ansiktet. Det var en slags spindel hybrid.
Hälften spindel hälften... Något annat.
Monstret vänder sig mot Stella och hon ser ett par små bebis ormar slingra sig i varelsens mun. Åh nej
tänker Stella och duckar när varelsens ormar sprutar ut från munnen.

((Hej! Sorry för dålig uppdatering! Jag har haft väldigt mycket att göra. Men nu är jag tillbaka igen tror jag ;D ))

Lia springer genom gränderna i jakt på skriket. Det är annorlunda nu. Någonting har hänt. Hon kan känna det i varenda nerv i sin kropp.
Hon halkar nästan på gatan då hon bromsar in. Hjärtat bultar hårt och aggressivt i bröstkorgen.
En flicka med mörkt trassligt hår brottas redan med den hemska skuggvarelsen. Hon slår den i ansiktet och duckar om varannat. Lia ser att knogarna blöder då hon måttar av ännu ett slag mot de små ormarna som slingrar sig ur skuggvarelsen mun.
Under den hemska striden ligger en liten flicka. Hon ligger i fosterställning, med händerna för ögonen. Hennes skrik skär genom natten.
Lia vaknar upp. Hon inser att hon stått alldeles stel i flera sekunder och sätt på. Herregud, vad är det för fel på henne?
Hon drar sitt värdefulla svärd och tittar igenom bältet i jakt på ännu ett vapen. Tomt. Det finns inte många knivar kvar nu.
Hon drar ut den dolk som hon smidigt gömt undan i vänstra kängan. Den är i alla fall kvar.
"Här!"
Kniven virvlar runt i luften då Lia kastar den åt flickan. Hon ber en tyst bön att hon ska fånga den innan hon störtar fram för att delta i striden.

(( nej då, det gör inget! sorry att inlägget blev konstigt, du kan hoppa med i striden om du vill.))

Stella hinner precis vända sig om och ta kniven. Sedan vänder hon sig om och duckar en sista gång innan hon skär av en handfull ormar. Varelsen skriker till och klöser i tomma luften. Stella trycker kniven rakt in i varelsens hjärta.
Den skriker till en sista gång innan den faller ihop och förvandlas till rök. Stella vänder sig mot flickan som blev attackerad. Hon ser efter för att se om hon var okej innan hon vände sig mot flickan som kastat kniven.
"Bra teamwork", sa Stella och log. "Jag heter Stella förresten. Jag bor i barnhemmet där borta", säger hon och pekar i riktning mot huset. Hon ångrar sig genast, varför berättade hon det? Men hon verkade vara en snäll tjej.

((Nej, nej, säg inte så. Det var jättebra! Jag fortsätter där du slutade ))

Lia rycker oberört på axlarna då främlingen framför henne kommenterar deras samarbete. Striden som dessa är vardagsmat för henne nu. Och det är de säkert för flickan också. Flickan som tydligen heter Stella.
Hon berättar att hon bor på det övergivna barnhemmet.
Om hon inte ljuger såklart. Den nya världen har format Lia till något skeptisk. Hon tar inget som självklart längre. Och varför skulle flickan berätta var hon bor? Det verkar idiotiskt.
Lia säger inte var hon själv har slagit läger. Hon stoppar tillbaka svärdet i bältet och öppnar munnen.
"Lia." Presenterar hon sig istället. Sedan kisar hon mot den lilla flickan intill Stellas fötter. Håret är som eld och Lia kan inte avgöra om märkerna i hennes ansikte är smuts eller fräknar.
"Är hon med dig?" Lia nickar mot den lilla flickan, som en gång för alla faktiskt slutat skrika.

Stella skakar på huvudet. "Jag har räddat henne några gånger, men vi tillbringar den mesta tiden ifrån varandra", svarar hon kort och lyfter upp den lilla flickan från marken. Hon såg ut att vara i fjorton eller tretton år.
"Kan du gå till din familj nu? För det är några som tar hand om dig, va?" frågar Stella och lägger armen om flickan.
Hon nickar. Stella ler lite innan hon klappar henne försiktigt på ryggen. "Då hoppas jag inte att vi ses igen", sade Stella allvarligt och flickan går därifrån.
"Är du ensam?" frågar Stella Lia.

((Förlåt att det tagit lite tid ))

Lia rycker på axlarna igen. Hon är inte säker på om hon litar på den här tjejen fullt ut.
"Spelar det någon roll om jag är ensam?"
Hon suckar sorgset då hon tänker på William. En irriterande röst i hennes huvud viskar hemska ord till henne. Du är ensam med Vanilla när han är död... både du och jag vet att det kommer hända, Lia. Förr eller senare kommer såret att sprida sig...
Hon tar ett djupt andetag och skakar på huvudet.
"Förlåt, jag bara..." Hon sluter ögonen. Det finns inget som förklarar hur svårt allt är.
"Jag är inte frisk. Jag har så helvetes svårt att lita på folk."

Stella torkar av kniven på sin skinnjacka. "Det är inte så många som kan dessa tider", sade hon dystert och räckte fram kniven till Lia. Stella tyckte Lia verkade smart.
Det var inte många som skulle springa till attack när ett monster kom. De flesta människor var som den lilla flickan - rädda och förvirrade.

Lia tar emot kniven och sätter fast den i bältet. En känsla hon känner igen, men inte kan identifiera, genomsyrar med ens hennes mage. Något mjukt och behagligt.
Trygghet, inser hon.
"Du kan..." Lia brottas med sina egna tankar. En del av henne vill gå skilda världar med flickan, medan den andra kämpar för en framtid där hon slår följe med dem.
En vinnare koras i hennes huvud.
"Du kan följa med mig... Stella", säger Lia och nickar mot henne. Hon menar allvar i dess fullaste grad.

Stella sneglar på Lia och hennes läppar spricker upp i ett leeende när hon hör Lias fråga.
"Gärna", sa hon och log glatt. Det skulle bli skönt att ha någon att dela sitt liv med. Det hade varit ensamt att bo på barnhemmet.
"Efter dig", sade Stella med ett litet skratt. Det var hennes första riktiga skratt sedan apokalypsen.

Lia kan inte låta bli att le då Stella skrattar till och ber henne att leda vägen. Hon tycker redan om henne.
Hon börjar gå. Väldigt glad att hon lyckades orientera sig då hon tidigare sprang till den lilla flickans undsättning. Annars skulle den mörka världen vara en labyrint, och en svår sådan.
"Det är inte bara du och jag kvar, vet du", säger Lia och börjar småspringa lite efter att hon bekräftat att Stella hänger med. Det är bättre att förbereda henne redan nu. Om hon nu ska ansluta sig till dem.
"Vanilia och William är med mig", säger hon och förklarar. "Mina syskon."