Sofia-Potter & Penelope Lovegood

Flickan tittade på mig med sina knallröda ögon, hon fräste och andades så att hela hon skakade.
Jag vrålade och rusade iväg, det gick förvånansvärt fort, träden bara blåste förbi, det gick väldigt fort.
Jag tvärrstannade och tittade mig omkring, jag var helt omskakad, sen stod en man helt plötsligt framför mig, han var stor och hade kort, brunt hår.
" Är du nyfödd?" sa han.
" Nyfödd?" sa jag.
" Precis blivit vampyr " sa mannen.
" Va...vampyr?" sa jag.
" Jag heter Emmett Cullen " sa mannen.

- Rosalie, det här är Alice, jag vill att du hjälper henne att hitta sin rätta plats här i vårt hem.
- Självklart mor. Hej, mitt namn är Rosalie, du kommer att ha ditt rum bredvid mitt. Jag tar kvinnans hand, hon är en riktig skönhet med sin bleka hy, sitt blonda hår och sin kurviga kropp.

Vi börjar gå mot trappan, när plötsligt.. "mitt huvud, waah!" tänker jag och jag ser något, en ung man med kastanje blont hår och en större man med kort brunt hår. "Jasper..." Jag vaknar liggandes på golvet med Esme, Rosalie och Carlisle lutandes över mig.
- Va, vad hände? stammar jag fram.
- Helt otroligt, hon är begåvad. Säger Carlisle
- Be-begåvad? stammar jag fram och ser på honom.
- du har en gåva, inte alla har n gåva, vi har ingen gåva men du har. Vad såg du? Frågar Carlisle.
- Öm, en ung man med röda ögon, Ja-Jasper tror jag han hette och en stor kille med likadana ögon som ni har och han hade kort brunt hår, de pratade, tror jag. förlåt allt är väldigt suddigt.
- Emmett... viskar Rosalie men vi kan alla höra henne tydligt.
- Emmett? Vem är Emmett? säger jag.
- Det får du vet i sinom tid. Jag föreslår att du lägger dig och vilar en stund, även om din kropp aldrig kommer bli trött igen så tror jag att din hjärna behöver vila lite. Rosalie, hjälp Alice till sitt rum.
- Givetvis mor. Svarar Rosalie och hjälper mig upp.

- Men Jasper, det, det känns som om jag ska möta honom, som om jag måste ta mig till honom. Jag kan inte förklara det, det bara känns så... Säger jag till Rosalie som ler mot mig,
- vila först.

" Jag hette Jasper förr, Jasper Whitlock " sa jag.
Mannen log och tog tag i mim arm.
" Mina föräldrar kan hjälpa dig, du kan få bo hos oss om du inte dricker människoblod " sa Emmett.
" Jag har precis gjort det " sa jag.
" Jasper, du vänjer dig " sa Emmett.

Vi gick en lång stund och sen uppenbarade sig ett stort hus, det fanns miljontals fönster och prylar.

" Här bor familjen Cullen " sa Emmett.
" Föressten, min syster försvann spårlöst för tre år sedan " sa jag tyst.
" Namn?" sa Emmett.
" Hale, Rosalie Whitlock " sa jag,
" Rosalie, det kan vara min tjej hon bor här " sa Emmett.

Jag hör hur någon kommer in i huset, jag kan höra precis allt nu. Det är svårt att vänja sig vid att höra precis alla ljud. Jag hör att Carlisle pratar med två jag inte känner igen rösten på. Jag tjuvlyssnar lite försiktigt, då känner jag igen rösten. "Jasper..." tänker jag. Jag reser mig i blixtsnabbt från soffan jag legat i och på mindre än två sekunder är jag nere på första våningen.

Jag ser ryggen av en stor kille, han med det bruna håret från min syn och en smalare kille med honungsblont hår.
- Jasper... viskar jag tyst, om mitt hjärta att kunnat slå hade det hoppat över ett slag. jag kan inte förklara det men... Det är som i alla de där romantiska böckerna man läst om kärlek vid första ögonkast. "Jag tror egentligen inte på sådant men nu känner jag det.." tänker jag och tar tre lugna steg mot Jaspers rygg.
- Jasper..?

Jag hör den silkeslena rösten bakom mig, jag vänder mig långsamt om, det kändes som om det tog flera år att vända sig om, när jag väl hade gjort det så såg jag henne, min drömtjej, hon hade kort, brunt hår, hon var smal och normallång för hennes ålder.
" Ja?" sa jag.
" Hur kunde hon veta mitt namn föressten?" tänkte jag.

Emmett, och en till okänd man stod och diskuterade lite längre bort, men vid dörren stod en okänd kvinna och Rosalie.. Jag ignorerade tanken av att gå fram, men när våra blickar möttes så såg jag dom röda, hemska ögonen.
" Jasper...?" sa Rosalie tyst.
Jag kunde bara läsa ordet på hennes läppar.
" Rosalie?" viskade jag,
Hon läste på mina läppar och nickade medans hon log.

Jag ser på Jasper, han ser inte på mig längre. Han ser på Rosalie. "Det kanske bara är jag som... han kanske inte känner så för mig..." tänker jag medan jag med sorg ser på sättet som han ser på Rosalie.

Jag vänder mig om och på två sekunder är jag inne i mitt rum. Jag öppnar den stora glasdörren och kliver ut på min balkong.
- Det är så vackert här... Men... säger jag men jag kan inte avsluta meningen. Jag hoppar elegant upp på det vackra räcket av trä och stål. Jag har redan blivit bekväm i mina nya krafter. Jag balanserar fram och tillbaka på räcket medan min blick utforskar den stjärnfyllda natthimlen.

Jag stannar på räcket och ser på trädet som står ett par meter framför mig. Jag tar sats och hoppar mot det. Jag landar mjukt på en av dess grenar och hoppar sedan upp till nästa gren ända tills jag är så långt upp i trädet jag kan komma. Jag reser mig stadigt upp och ser ut över skogen, "Allt är så vackert här... Jag kan knappt minnas min familj, allt känns så suddigt..."

- Ah, mitt huvud! Utbrister jag och sätter min hand mot min tinning. Jag får en ny syn.

~-Edward! ropar Esme, en ung, lång man vänder sig om och ser på Esme medan han sträcker ut sina armar och... Vargar, enorma vargar kommer springandes mot honom, de sliter hans kropp i två delar. Esme skriker, ett hjärtskärande skrik, - EDWARD!!!!~ Jag tappar greppet om grenen jag håller i, jag faller mot marken i ruskig fart, min rygg slår i grenar som bryts på mitten, jag kan känna att marken kommer närmre och närmre...

När jag märker att kvinnan har fursvunnit så går jag fram till Rosalie, hon ler och suckar lätt.
" Du... Du har blivit vampyr " sa hon.
" Mm, antar det " sa jag och log.
Rosalie utgav ett litet skratt.
" Är du vegetarian?" sa Rosalie.
" Menar du att jag bara ska dricka djurblod?" sa jag.
" Ja " sa Rosalie.
" Om jag måste så blir jag det " sa jag.
" Bra " sa Rosalie.
" När blev du vampyr och hur?" sa jag.
" Det var när du var hemma hos Rudi, jag blev biten när jag skulle hem, jag satt vid bushållsplatsen och då, ja.. " sa Rosalie, hon suckade lätt.

Emmett kom fram till oss, han höll om Rosalie och log. Jag log tillbaks, då lades en hand på min axel.
" Vi kan väl prata " sa en man.
Jag nickade och gick med honom in i skogen.
" För att bli en medlem hos oss så måste man vara vegetarian med blodet, Rosalie eller Emmett har nog berättat " sa mannen.
Jag nickade instämmande.
" Jag heter Carlisle och ska vara din fosterpappa " sa han.

Jag kan känna hur marken närmar sig, av instinkt rättar jag på mig och jag landar mjukt med mina fötter på marken. "Det va nära ögat, skärp dig nu Alice" och med den tanken hoppar jag upp i trädet igen, sedan hoppar jag vidare in på balkongen, precis när jag ska stänga dörren till mitt rum hör jag Jasper och Carlisle. De pratar med varandra och är på väg ut i skogen.

Jag stannar på balkongen och lyssnar medan de pratar.

" Jasper Whitlock " pressenterade jag mig som.
Charlisle såg glatt på mig och drog en hand genom håret.
" Skulle du kunna tänka dig Jasper Hale?" sa han.
" Äh, visst " sa jag.
Plöstligt kom en okänd kvinna rusandes, hon verkade väldigt upprörd och stressad.
" Charlisle, någon förvandlar alla vid busstationen!" sa hon.
Jag la en hand på hennes axel och då blev hela hon helt lugn, Charlisle tittade på oss.
" Jasper, du har en fin gåva!" sa han

Jag kan höra Esme prata hastigt om att någon omvandlar alla vid busstationen. Sedan blir hon tyst och lugn, Carlisle säger till Jasper att han har en fin gåva, "har han också en gåva?" tänker jag. Sedan hoppar jag ner från balkongen på tredje våningen och landar bara tre steg från Carlisle, Esme och Jasper.

Jag ser på Jasper och ler medan jag går fram till dem.
- Vad menar du Esme? säger jag och ser på Esme.
- Någon förvandlar alla nere vid stationen, vi måste göra något innan det blir så många nyfödda att de dödar allt i sin väg.
- Jag, Emmett och Rosalie ska åka ner på en gång. Säger Carlisle.
- Men jag kan hjälpa till. Säger jag och ser på Carlisle.
- Du är fortfarande ostabil, Jasper också, ni måste stanna här med Esme tills ni kan kontrollera er törst runt människor. Svarar Carlisle.
- Okej, säger jag och hoppar rakt upp i trädet ovanför oss. "Jag trivs bäst i träd, jag vet inte varför men jag bara gör det." tänker jag medan jag hoppar till nästa träd och vidare från trädkrona till trädkrona tills jag inte kan höra Carlisles röst längre.