PRS med Emmaaaaaa

MEN OKKEEEEEJ DÅÅÅÅÅÅ
Ska bara flytta upp till min dator så du får kommentera något random så jag kan skriva sen haha cx

haha xDD
*kommenterar något random*

Jäklar vad långt det blev, haha x)
Aja, whatever, din tuuuuur c:
__________________


Skyler stod framför spegeln i det minimala badrummet i den lilla lägenheten hennes familj bodde i. Hon försökte hitta något, bara något litet, som kanske kunde göra så någon i varje fall kunde börja prata med henne i skolan, men efter några minuter gav hon upp. Hon hittade ingenting – som vanligt – och kände att ett stort hat mot sig själv började växa inuti henne. Skyler tittade ner på sin vrist som var täckt av hennes lite förstora gråa munktröjas ärm. Hon hade ärvt munktröjan av sin äldsta bror Joshua. Hon drog försiktigt upp ärmen så att hon nu tittade på sin bara vrist. Eller helt bar var den inte, den hade ärr på de flesta ställena och hon kände plötsligt en ångestattack bygga upp i hennes kropp. Hennes hjärna skrek ut att hon skulle ta upp hennes rakblad, men istället drog hon snabbt ner ärmarna på hennes munktröja och låste kvickt upp badrumsdörren och skrek till hennes två yngre bröder att hon skulle gå ut en stund. Hon visste inte exakt om de lyssnade eftersom de var väldigt inne i att kolla på Disney channel på deras väldigt gamla TV, som Skylers tvillingbror Damian på något sätt har lyckas koppla in, men hon kunde inte bry sig mindre.
Hon drog snabb upp luvan på hennes tröja när hon kom ut, det regnade lätt, men hon brydde sig inte så mycket om det. Istället började hon småspringa över gatan och riktade sig mot skogen som låg bara några kvarter bort.

När hon äntligen kommit till ungefär mitten av skogen satte hon sig på en mellanstor sten och släppte ut alla hennes känslor genom att börja gråta. Hon hade inte gjort det på ett tag, och hon kände en lättnad de första sekunderna, innan tankarna flög iväg till allt dåligt hon egentligen kunde komma på hänt henne de senaste åren.
Hennes pappa lämnade dem med inga pengar alls. I skolan vet ingen förutom hennes syskon och vissa av lärarna vem hon är.
Och så vidare, tills hon hörde fotsteg närma sig. Hon höjde huvudet och lät de nu mycket kraftigare regndropparna slå henne med jämna mellanrum i ansiktet medan hon torkade bort sina tårar som ändå hade smält ihop med regnet.
”H- hallå?” Skrek Skyler ut med en mycket skakigare röst än vad hon hoppades på. Hon tänkte gå framåt och se vem som gick där när hon i ögonvrån såg en stor skugga av något komma närmre henne på hennes högra sida och började – av vana – springa bort. Hon hade ofta sätt på TV att sånt här aldrig slutade bra.
Hon sprang tills hon inte hörde fotsteg längre, och stannade för att titta bakåt, men ingenting var där, och utan att egentligen förstå det själv fortsatte hon springa bara för att komma så långt ifrån skuggan som möjligt.
Idiot. Det var säkert bara ett träd.
Och när Skyler insåg att hennes tankar antagligen hade rätt började hon sakta ner hennes fart, men hann inte stanna förrän hennes fot fastnade i något och hon ramlade ner. Hon skrapade hennes kind på en vass gren på vägen ner till den blöta och leriga marken, och kände något varmt glida ner för hennes kind medan hon försökte få ut sig fot ur roten som satt fast i marken, men det gick inte. Hon var fast.
Toppen.

William stod framför den exklusiva golvspegeln i sitt rum och stylade håret med antagligen den dyraste hårgelén han kunde hitta. Det här med att vara rikemansbarn var något han utnyttjade till max, dels för att han kunde och dels för att han inte ville verka som en billig kopia av något han inte var. I såna fall var det bättre att vara en dyr kopia, trots att det nu var så att William inte var någon kopia. En blick ner i den halvfulla geléburken fick William att sucka. Den var ju snart slut, och då skulle han snart vara tvungen att be om en ny. Inte så att han redan hade minst tio fulla burkar i rummet, och dubbelt så många i det största av de tre badrummen heller, nejdå. Han brydde sig inte heller om att han antagligen inte skulle träffa någon mer person än de in hans familj, håret skulle vara perfekt. William avbröts av de lätta knackningar på mahoganydörren. Den öppnades på glänt och ett ansikte inramat av kort, silvergrått hår syntes i dörröppningen.
"Unge herr Smith, din mor vill informera dig om att du ska ta med hundarna på en långpromenad, fö-" sa hon men avbröts av William, som sa
"Häsla min kära mor att jag inte har tid."
Kvinnan, som förresten var hushållerska, fortsatte med
"Jag ber om ursäkt, men hon sa att det var tvunget. Hon själv var tvungen att ta Emily till ett modelljobb. Det var brådskande, och de har redan åkt. Din far är inte hemma han heller. Jag ber så hemskt mycket om ursäkt". William himlade med ögongen, trängde sig förbi hushållerskan och gick ut i den stora hallen. Samtidigt som han knöt de, faktiskt slitna, svarta conversen och drog på sig en skinnjacka visslade han på hundarna och de kom som ett skott.

Det var en bit till den skogen där William brukade rasta hundarna, och det blev inte bättre av att det hade börjat dugga. Enligt de stora, gråa molnen så verkade det inte lätta heller.
Fan, tänkte William. Nu kommer mitt hår bli förstört. Nödvändigt, mamma.
"H-hallå?". Den skakiga flickrösten fick William att hoppa högt. Han vägrade erkänna sig skrämd, men var lättad över att han hade både Light och Thunder på varsin sida. Snabba fotsteg hördes, som om någon sprang. Det dröjde inte länge förrän han inte hörde dem längre, men istället följdes dem av ett lätt skrik, och William tvivlade. Ska jag titta eller inte? Tillslut bestämde han sig för att gå åt hållet där skriket kommit från, han hade ju ändå hundarna. Tankarna på det förstörda håret var fortfarande inte försvunna.

Skyler försökte åter igen vinkla foten så den kunde lossna, men utan lyckat resultat. Hon suckade högljutt och gav upp. Det kanske inte skulle vara så dumt ändå. Dö med foten fast i en trädrot…
Nej. Nej, nej , nej. Jag kan inte dö så. Försök bara få ut den jäkla foten från roten, hur svårt kan det vara?
Hon löd sina tankar och försökte få loss foten igen, men det gick inget vidare. Plus att hennes kind nu började svida som i helvete, och hon kunde hålla med om att idag inte var hennes bästa dag. Men hennes tankar avbröts när hon hörde fotsteg igen. De kom närmare och Skyler kände hur paniken började krypa sin väg in i hennes kropp.
”Fan, fan, fan, fan. Men kom igen nu då!” väste hon tyst för sig själv och försökte igen med att få loss sin fot.
Det kanske blir såhär jag dör. Foten fast i en rot och mördad. Yey.
Fotstegen kom närmre och närmre och det var då Skyler gav upp på riktigt och suckade högljutt.
”Kom igen då. Döda mig.”

"Kom igen då. Döda mig."
William stannade tvärt. Likaså gjorde Light och Thunder, men till skillnad från William började de skälla. William suckade.
"Tyst med er." fräste han och fortsatte:
"Jag står nog över. Många saker gör jag, men jag dödar inte folk." han log lite åt sitt egna skämt, innan han sa åt hundarna att stanna och hoppade ner för den lilla, upphöjningen, eller vad man ska kalla det. Väl där såg sig William omkring, och upptäckte att han varit väldigt nära att landa på den flicka som antagligen hade varit den han pratade med. Hon hade långt, orange-rött hår och verkade ha fastnat med foten i en rot. Med rufsigt hår lutade William sig mot trädet, vars rot flickan satt fast i, drog fram en cigarett och tände den.
"Behöver du hjälp?" sa han efter en liten stund.

Skyler hoppade till när flera hundar började skälla, i vanliga fall skulle hon inte varit rädd. Men just då kunde hon bli mördad direkt av vad hon visste.
"Tyst med er!
Jag står nog över. Många saker gör jag, men jag dödar inte folk." Det var en mörkare röst som pratade, vilket betydde att det var en man. Hon hoppade till lite igen när han sa åt - troligen hundarna - att de skulle stanna.
Hon såg hur en kille hon väl kände igen kom ut ur skuggorna. William Smith. En rik, bortspolad player som går i Skylers engelskaklass. Men han hade nog aldrg ens tittat på Skyler, så hon tvivlade på att han ens kände igen henne.
Han lutade sig mot trädet roten kom från och tände en cigarett. Flera minnen av hennes pappa som rökte kom fram i hennes tankar och hon försökte att skaka bort dem, även fast det inte gick så jättebra.
"Behöver du hjälp?" hörde Skyler honom säga någon minut efter Skyler igen försökte vinkla sig fot ut ur roten. Hon ville bara bort. Bort från William men också bort från hennes minnen, och hon började tänka om inte det faktiskt skulle varit bättre om det var en mördare som hade kommit.
"Nej. Det går bra." ljög hon och försökte några gånger till komma loss, men inget resultat den här gången heller. "Eller jo. Fast egentligen förstår jag inte ens varför du frågade, är det inte väldigt tungt att släpa ditt tunga ego hit? Hon log ett fejkat, ironiskt leende och försökte - den här gången väldigt våldsamt - att försöka komma loss. Men styrkan som hon la i när hon vinklade foten fram och tillbaka var för stark, och hon kände en smärta när hon stukade den. Smärtan påminde henne om sitt sår på kinden, vilket såklart gjorde att den smärtan också kom tillbaks, det var då hennes känslor blandades rejält.
"MEN JÄVLA FUCKING LIV VARFÖR FINNS DU?!" skrek hon högt och hörde att hundarna började skälla igen, men hon brydde sig inte. Hon la sig ner på marken och blundade hårt för att försöka tränga ut alla minnen och tankar ut ur hennes huvud, men det gick inget vidare.

William rynkade på ögonbrynen. Han hade inget minne av att han hade träffat den här tjejen innan, men i vilket fall som helst var det modigt av henne att vara kaxig. "Ditt tunga ego" lät som något ett av hans ex skulle kunnat sagt. Men han var trots allt välkänd, så det fanns mycket stor chans att hon visste vem han var. Sedan slog det honom.
"Du är den där smarta tjejen, eller hur? Och ja, jag har märkt dig, hur lite jag än har velat det" svarade han och totalt ignorerade det faktum att hon nyss både hade skrikit och fått hundarna att börja skälla. Han fimpade cigaretten, satte sig ner på huk, la ena handen på hennes fot och den andra på roten, och började lirka. Han tittade upp mot hennes ansikte för att se om det gjorde ont, och det var först då han märkte att hon blundade och att hon hade ett sår på kinden.
"Du, du behöver inte blunda för att veta att jag är snygg. Fast du kanske ser mig inuti ditt huvud också?" sa William och blinkade med ena ögat.

"Du är den där smarta tjejen, eller hur? Och ja, jag har märkt dig, hur lite jag än har velat det" Skyler låg kvar och orkade inte kommentera Williams kommentar, men blev förvånad då hon kände hur han tog tag i hennes fot och försökte lirka ut den ur roten. Skyler kämpade för att inte göra en grimas pågrund av smärtan, hon ville inte visa sig svag framför William.
"Du, du behöver inte blunda för att veta att jag är snygg. Fast du kanske ser mig inuti ditt huvud också?"
Skyler öppnade irriterat ögonen snabbt nog att se att William blinkade med ena ögat åt henne samtidigt som hennes fot äntligen lossnade. Hon drog till sig sin fot och ställde sig upp, men shockades av smärtan och lutade sig mot det närmsta trädet så hon inte skulle lägga så mycket tyngd på benet.
"Ser du? Ego. Jag är faktiskt väldigt förvånad att du ens har några vänner. Eller snarare beundrare. Och om du verkligen tror att jag lägger hela min tid med att tänka på dig så tror du fel, jag har viktigare saker att göra vetu. Eller snarare väldigt mycket viktigare."

William ställde sig upp minst lika snabbt som tjejen gjorde, glad över att äntligen kunna gå därifrån. Inte nog med att han var dyngsur och att håret var förstört, hundarna var säkert lika blöta och det var han som skulle bli tvungen att tvätta dem. Men när han såg att tjejen inte verkade kunna lägga någon vikt på benet insåg han att det kanske inte skulle bli så lätt. Tyvärr.
"Jag är väldigt förvånad att du ens har några vänner. Eller beundrare." den sved, trots att William vägrade erkänna det. Han borde väl vara van vid det här laget, men det var någonting som fick honom att... Glöm det.
"Har man utseendet så har man allt, brukar jag säga. Fast det gäller tydligen inte dig" svarade William.
"Behöver du någon ytterligare hjälp eller?"