Mugglar Jakten.

*bevakar*

Först vill jag säga att jag är ledsen att det tog en sådan lång tid med att lägga ut kapitlet, och nu vill jag säga att ni måste öppna den här spoiler;


________________________________Prolog.
_______-___-___† t h e_w o r l d_i s_n o t_w h a t_i t_s e e m s_l i k e †

Jag sprang igenom skogen.
En tjock dimma blockerade mina vägar.
Jag hade ingen aning om vart jag var på väg.
Jag bara ... sprang.
Jag kunde inte minnas ett dugg av vad jag sprang för, eller vad jag sprang till.
En darrig och kuslig mörk röst avbröt mina tankar.
En darrig och kuslig mörk röst ropade på mitt namn.
För varje gång den rösten ropade på mitt namn började jag springa ännu fortare.
Jag hörde ett skrik i närheten, nu visste jag.
Personen som ropade på mig behövde hjälp, min hjälp.
Hastigt började jag springa fortare än någonsin.
Mitt gyllene långa blonda hår blåste i kyld vind bakom mig.
Mitt ansikte kändes fruset.
Som om att is började täcka bit för bit min kropp.
Jag stelnade, jag kunde knappast röra en ända cell inom mig.
Vad var det som hände med mig?
Jag hörde rösten ropa på mig en sista gång innan jag stenades ordentligt så att jag inte kunde höra mer, men sista gången då personen ropade på mig hade h*n ropat desperat på mig.
Vem kunde personen vara?

Första gången jag skriver en prolog, och den är ganska, ganska kort ska jag säga.
Men jag skrev prologen för att i nästa kapitel händer saker och ting ni inte kommer att föreställa er.

Hoppas att ni gillade den här prologen, kapitlet kommer upp imorgon eller över imorgon.
Håller på att skriva ett långt, långt kapitel för er. ♥

Åh vad bra! Älskar hur du beskriver allting så bra! :3 Kan inte vänta tills du skriver klart kapitel 1 !

Jätte bra, du byggde verkligen upp MASSOR utav spänning, LÄNGTAR ♥♥♥

Intresant... *bevakar*

I LOVE IT♥33 Skriv mer nu PLS

Asså, heeeerre min Gud :O

Jag mååååååste bara påpeka några saker, som du verkligen fick mig att ÄLSKA denna prolog:

1. Jag gillar verkligen hur du skrev "Prolog" och vad namnet hette :3 Och fronten blev skiiiitsnygg c: ♥
2. Korta meningar får det att bli mycket spännande, speciellt på en prolog :3
3. Alla meningarna kändes såååå betydelsefulla, att alla meningar var som en dikt och man kände sig speciell...
4. Det är sååååå bra du fick till detta kapitel...♥ Gud, den nya J.K.Rowling har äntligen visats sig....♥

Bra!!!!!!!!!!♥♥♥♥<♥♥♥♥♥

Tack till alla som litar och tror på att jag kan skriva. ♥
Och ett stort tack till Molly Evans, du är underbar.
Jag vet inte om jag skulle vara nöjd med den här kapitlet utan din underbara kommentar.
Jag önskar att jag kunde ge dig en stor kram.
Jag är verkligen tacksam, gumman. ♥


____________________________Kapitel 1.
_______-___-___† t h e_w o r l d_i s_n o t_w h a t_i t_s e e m s_l i k e †

________________

Jag tittade upp på himlen som var täckt av tjocka gråsvarta moln, tittade på snön som fladdrade ner på den redan skarpa, snötäckande marken.
Man kunde sitta i timmar och titta på de dansande snöflingorna som dansade tillsammans med viden.
Var och en av snöflingorna var både unika, och vackra.
Jag log när jag promenerade igenom skogen med tystnade som vakade över den.
Vinter var definitivt här.
Träden hade inga löv kvar, de stod som döda gråa skelett som dammades av den vita snön.
Stigar och vägar var isiga, man kunde knappast gå på dem för att man vågade inte ta risken, man var så rädd för att halka och göra sig illa.
Dammar hölls stilla, de var fastfrusna av en tjock tätt is.
Jag var kläd i en vit tjock stickad tröja, ett par tjocka svarta byxor, en jacka och ett par snö-stövlar som var både vindtäta och vattenfasta och på huvudet hade jag en stickad vit mössa som min mormor hade stickat åt mig för att hålla kylan borta.
Snart började snön flitigt falla ner mot den snötäckta marken, det vita fluffiga ämnet började efter ett par minuter växa flitigt i centimeter på marken.
Dock började jag traska mig igenom det.
Men jag var rädd.
Jag var rädd eftersom jag visste inte vart jag gick, jag visste inte vart jag höll hus.
Jag hade inte ett dugg aning om hur jag hamnade här och varför.
Men en sak visste jag om, och det var att jag var långt, långt hem ifrån, långt ifrån min familj, mina vänner, mina nära och kära.
Jag kände mig så ensam, rädd, orolig.

Allt jag mindes från kvällen då jag plötsligt hamnade här var att jag promenerade längst parken helt ensam och njöt av den kyliga vinterdagen.
Jag hade precis nått fram till andra sidan av parken där jag fick syn på små barn som kastade snöbollar på varandra, och deras glädje och skratt fyllde en del av den lilla parken som låg ganska nära pappas hus.
Jag flinade åt den glada ögonblicket.
Vintern hade verkligen kommit med mycket glädje och kylig väder.
Fast ingen tyckte att vinter tog med sig glädje, de tyckte att vinter tog med sig bara en kylig och hemsk väder.
Jag började nå slutet av parken, men varje passerande ögonblick jag började närma mig slutet av parken, verkade vindar och takten i den fallande snön började lägga sig på den snötäckta marken ännu snabbare.
Familjer och barn började så småningom lämna den vackra vinterlandskapet efter varandra.
Vad var det som gjorde så att de började lämna parken? Tänkte jag.
Jag fick panik när jag hörde min mobiltelefon ringa i backfickan på mina byxor.
Snabbt och hastigt stoppade jag ner ena handen i backfickan på byxorna och drog ut mobiltelefonen, besvarade samtalet med en skakig röst.
"Hallå?" Sade jag.
"Dakota? Dakota? Hallå, Dakota hör du mig?" Hördes en mörk orolig röst ifrån telefonen.
"Ja, pappa. Jag hör dig. Vad är det?" Svarade jag honom snabbt.
Min fader suckade på andra änden av telefonen, och talade efter ett par sekunder.
"Jag har förmodligen tittat på nyheterna, och det sägs att en kraftig snöstorm är på väg alldeles strax. Hur nära huset är du?" Sade min fader snabbt och darrigt.
"Jag har precis korsat gatan, jag är på väg upp mot Raven Hill." Svarade jag hastigt medans jag gick upp på trottoaren.
"Skynda dig ..."
Min fader hade inte hunnit avsluta sin mening innan det hände, innan en plötslig stark vind far runt om mig i tusentals varvar.
Det tog inte ett par sekunder innan jag kunde slå upp ögonen igen för att se vad som hände.
Jag tappade greppet om min mobiltelefon som hamnade i snön, jag la händerna för munnen för att täcka skräcken som spreds sig i hela kroppen.
Panikslaget började jag vända åt alla håll för att tittade runt om mig för att se vart jag höll hus.
Men allt jag kunde se var döda gråa träd som var täckta av snö, dött gräs som låg under några millimeters snö, en tunn dimma hade en stor spridning i skogen och det var en mörk kylig kväll.
Snart kände jag hur mina tårar började tränga sig fram i mina ögonvrån, men hindrade dem att visa sig.
"Du är en stark flicka, Dakota. Det ända du behöver göra ä att hitta en väg ut från skogen och sen ska du finna en väg hemåt." Sade jag åt mig själv, och började söka med blicken efter en väg ut från skogen.

En vanlig tonårsflicka skulle nu färdas på egenhand hemåt.

________________