Privat roll c:

"Ursäkta! Min hund.. asså Trix.. Ja, han stack typ. Men varför går du runt med en fågel på axeln?" Sara märkte generat hur orden snubblade på tungan, att prata hade aldrig varit något problem, även om hon inte sa mycket så var hennes meningar aldrig sådär trassliga.
Hon visste inte mycket om honom men att gå runt med en fågel var helt stört. Det måste ha varit det som rubbade hennes talförmåga, och kanske lite choken av att se någon mitt i ingenstans.

Jack hade fått den frågan riktat mot sig ett antal gånger förut. Ja, kanske lät det fånigt men för Jack var Nooki mer än bara en fågel. Så han var tyst en stund och tänkte ut något han kunde säga utan att låta helt störd.
"Hon klarar inte av att vara ensam." sa han tyst. Eller snarare klarar ingen utav dem att vara utan varandra. Jack kunde inte låta bli att känna sig helt patetisk.

"Eller så har du bara gjort henne beroende av dig. Hon klarade sig säkert fint innan." Sara förstod inte riktigt varför hon ens stod kvar här mitt i skogen med en främling och hans fågel.
När orden lämnat hennes mun kändes de kanske lite väl hårda, och hon behövde antagligen hjälp att hitta därifrån.

"Hon har alltid varit beroende utav sällskap. Nooki föddes tam" sa han och kollade avvikande ner i marken. Det var först då han la märke till den fruktansvärda lukten. Han undrade vem hon var då allt detta kändes ganska märkligt.
"Vem är du?" fortsatte han lite mer självsäkert än förra gången. Allt var annorlunda för honom. Jack drog nervöst handen igenom det svart lockiga håret.

Sara hade bra gärna sagt åt honom att fågeln, Nooki, hade kunnat vara lycklig i en typ bur, men när hon tänkte efter stämde inte det så det var lika bra att hålla käft.
"Jag är Sara.. Eller jag vet inte. Du då?" Helt ärligt, hon visste inte alls.
Brevid henne vädrade Trix och gnydde oroligt.
Hon hyschade tyst åt honom men han bara tassade runt henne oroligt.

Jack ville veta var det var som luktade. Han hade alltid varit mycket nyfiken, ända sen han var liten. Han tycktes höra någon springa längre bort, men antog att det var ett rådjur eller liknande.
"Jack Collins" han kollade upp ur marken och log snett emot Sara. Han fick den där känslan utav att något skulle förändras snart. Jack visste självklart inte vad, men senast han hade känt så var när Nooki kom in i hans liv. Vilket helt förändrade allt totalt.

Trix gav upp ett högt skall. Han kände en doft och hade hört svaga röster och steg.
Sara gav sin hund en arg blick, men sedan tänkte hon att han antagligen visste mer än henne. Dessutom brukade han aldrig trotsa om hon sa till honom. Något var det allt.
"Jag ska nog gå.. Men alltså, har du märkt något konstigt? Trix," hon pekade på sin hund. "är ganska ... underlig." hon såg oroligt på honom. Egentligen borde hon kanske bara sticka och ge Trix ett ben där hemma.

Av ren nyfikenhet så följde han doften. Han stannade som fastfrusen framför liket. Det var en ung kvinna i 20 års åldern med långt blont rakt hår. Han var nära på att skrika till. Att säga att Jack var rädd var nästintill en underdrift. Aldrig hade han varit med om någon sådant. Men vad kunde han kunde han göra? Vad skulle han göra? Tankarna cirkulerade runt i hans huvud. Han stod blickstilla och andades med djupa andetag och försöka processa allt.

Sara beslutade att följa efter Jack, och Trix också som stuckit långt fram.
Hon såg Jack, en nästan orörlig figur bortsett från de skakiga andetagen. Hon såg Trix, sakta rörde han sig framåt.
Sen såg hon det värsta, en kropp. Håret låg som en kudde under huvudet. Snabbt gick hon fram och försökte minnas hur man tog puls. Hon mindes och satte två fingrar mot halsen på henne. Hur kan ingenting kännas så mycket? Hjärtat slog inte och ögonen såg så döda ut.
Hon såg på Jack med ögon fulla av skräck.

Jack tog ögonkontakt med henne. Han kunde inte tänka klart. "Vi måste göra något.." mumlade han och kollade ner på henne igen. Flickan dog ung. Hon dog ensam och Jack visste inte om hon hade varit olycklig eller inte. Men han ville göra något litet för att visa sin respekt. För att visa att han inte tyckte att det var okej. Han tänkte på hur många som skulle sakna henne. Hur många som skulle sörja för att hon var borta. Men vad kunde han göra för det?