Hungerspelen ~ ErisedStone & Sofia-Potter

Logan stannade en bit bort, han var för gammal för att delta.
Alex stod i killkön, och jag i tjejkön.
En kvinna från huvudstaden stack en nål i mitt finger och duttade det på ett papper.
Jag ställde mig nervöst vid de andra tjejerna och tänkte att någon av dem kanske skulle bli valda.
Kanske jag, men antagligen inte.

( Gud vad jag älskar dina bilder!)

Jag suckade och väntade på att alla hade kommit på plats, ungefär femton minuter senare så harklade sig någon i mikrofonen, alla tystnade och vände blickarna framåt.
" Välkomna, välkomna " sa kvinnan.
Kvinnan var målad i ansiktet och var förskräckligt utsminkad, hon bar en stor löjlig hatt med en uppstoppad gås på som såg väldigt löjlig ut, sen bar hon en stor, röd klänning med rosetter och prickar överallt.

( Åhh, tack )

Jag kollade fram och fick stå på tå för att se.
Jag fnissade till när jag såg hur hon som talade såg ut.
Det var dödstyst och kvinnan såg ut som att hon inte riktigt visste vad hon skulle säga.

"Då drar vi upp några lotter!" sa hon bestämt efter ett tag med ett brett leende.
Jag svalde och stirrade medan hon närmade sig skålen med flickornas namn.

Hon flinade stort och petade glatt runt i den lilla skålen, hon drog upp en lott och vinglade tillbaks till mikrofonen, det såg ut som om hon inte kunde gå i sina höga klackar.
" Mackenzie Webster!" ropade hon glatt.

Jag svalde hårt och damen stirrade ut över barnen, jag började att gråta och gick långsamt på darrande ben ut på gången, Renee och Leah började att gråta och gjorde rädda grimaser, jag kom ut på gången och då kom två männ med vita, tajta dräckter och stora hjälmer fram och ledde fram mig till scenen där den fula damen stod, hon log stort och gåsen på hennes hatt ramlade av och föll i golvet när hon så hastigt vände på sig när jag klev upp.
Ett stort skratt utbröt tystnaden.
" Tystnad!" sa damen och sparkade ut gåsen bland barnen med hennes lilla fåniga sko, sen tog hon tag i min rygg och ledde upp mig på scenen, hon ställde sig framför mikrofonen och sa glatt.
" Vår första deltagare, Mackenzie Foy!" sa hon

Jag blev både lättad och förskräckt.
Tjejen som blivit vald kan inte vara mycket äldre än mig, det var säkert hennes första år.
Några applåderade tyst.

"Och nu drar vi en av pojkarna!" sa hon glatt och nästan trillade i sina skor.
Hon stoppade ner handen i skålen och rotade efter en lapp.
Efter en stund tog hon tag i en och ryckte upp en.
Hon vecklade ut den och läste högt:
"Alex Beaumont".
Jag stelnade till och tänkte att jag måste ha hört fel.
Jag sneglade dit pojkarna stod.
Alex tvekade inte, han gick upp på scen med bestämd min.

Jag stod stelt på scenen och tittade på pojken som inte alls verkade rädd, han gick men bestämda steg upp på scenen.
Damen tog emot honom med ett leende och gick fram till mikrofonen igen.
" Och våran andra deltagare, Alex Beaumont " sa hon.
Jag suckade lätt och såg Renee och Leah som stod och grät, jag hade aldrig sett Renee gråta för min skull.
" Då har vi båda deltagarna för distrikt 11!" ropade damen så att det ekade över hela staden.

Jag fångade Logans blick som var lika förvånad som min.
"Det här gick fint!" sa hon glatt och flinade. "Då ska ni få prata med era nära och kära innan vi drar till huvudstaden"
Hon fortsatte le.
Jag undrade varför Alex inte verkade nervös alls, han såg så bestämd ut.
Jag tänkte att jag skulle fråga honom när vi fick prata.
Några vakter ledde bort flickan och Alex.

Dom puttade in mig i ett rum och låste, jag ställde mig vid fönstert med rostiga galler iför, sen öppnades dörrarna och Leah rusade in och omfattade mig men en stor kram.
" Du får inte!" sa Leah med gråten i halsen.
" Gråt inte!" sa jag och klappade henne på ryggen.
Hon släppte taget när Renee kom in, hon torkade sina tårar och gick längre in i rummet, tillslut stod hon framför mig.
" Förlåt, jag försökte att ange mig som frivillig men du var redan inskriven i registret " grät hon.

Alla i publiken började gå hem.
Jag försökte nå fram till Logan, och när jag gjorde det kastade jag mig i hans armar om grät.
"Varför just Alex?" snyftade jag.
"Han hade ju många lotter i år, det var stor chans" sa Logan tröstande. "Nu går vi och pratar med honom"
Jag nickade.
Vi gick till huset där de var och gick in.
Alex satt på en stol och såg sig omkring när vi kom in.
Han reste sig när han såg oss.
"Hej" suckade han.
Jag kramade honom.
Han tittade ner på mig.
"Jag tror inte jag kommer överleva" sa han lågt.
"Säg inte så!" sa jag.
"Men det är sant" sa Logan som gick fram.
Alex nickade.
"Hur kunde du vara så lugn när du gick upp på scenen?" frågade jag.
Alex stirrade ner.
"Tja ... jag hade inte riktigt tänkt att åka till huvudstaden" mumlade han.
"Men ... du måste!" sa jag.
Han skakade på huvudet.
"Inte om jag inte lever då" sa han och backade.
Både jag och Logan flämtade till.
"Va?" sa Logan. "Men det går inte, det skulle betyda att Coralie skulle få lov att delta!"
Logan var upprörd.
"Är det inte smart?" sa Alex och log.
"Nej!" sa jag och Logan i mun på varandra.

Jag vart så chokad över Renee's ord, jag kramade om henne hårdare och suckade.
" Jag lovar att vinna, jag lovar!" sa jag.
Två gubbar kom in.
" Dax att gå " sa dom.
Jag suckade och försökte att hålla in tårarna för att inte visa dom att jag var rädd, dom gick mot sin vilja ut ur rummet.
Jag suckade och tittade ut, hela gården var tom av lättade barn som hade fått det underbara beskedet att slippa Hungerspelen i år.
Jag satte mig vid fönstet när dörren öppnades.
In kom den fula damen.
" Åh, du blir den lyckliga att få åka till huvudstaden " sa hon och gick in.