Skogens hemligheter

Indra har en bädd i köket till de som behövde hennes hjälp. Hon bäddade upp den, den var enkel men ren som allt annat i stugan.
Hon gick åter fram till den öppna spisen och tog haren, hon skulle ut och rensa den då hon inte ville ha innehållet inne. "Indra Ingridsdotter sir, och ert?" frågar hon artigt och tar på sig manteln. Hon är så van att bo själv, eller ja med djuren att hon inte har en tanke på att berätta för honom vart hon ska eller fråga honom om han vill ha mat och sovplats hon bara antog det.

Vincent följde henne med blicken då hon bäddade upp och tog haren. Hon påminde om en av hans älskarinnor, fast Naren var inte lika vacker, hon hade mer morotsfärgat hår än denna kvinnas intensivt röda.
"Vincent Rarsson till eder tjänst" log han och såg sedan då hon tog på sig manteln. "Ska ni bege er ut? Jag vill absolut inte vara till besvär, men kan jag få vila här tills jag själv kan gå till mitt hem?".

Indra log lätt åt hans sätt att tala, att han var en adel syntes. "Jag ska rensa." sa hon och höjde haren, "Jag tänkte att du var hungrig." log hon och nickade sedan. "Jag har bäddat åt dig." sa hon bara och nickade åt bädden. "Du rör dig inte själv, sitt still." sa hon innan hon och Fenrir gick ut. Hon andades ut då hon kommit ut i den kyliga luften och satte sig ner på trappan för att rensa haren. Att inte vara nära honom fick henne att tänka klarare, trots sitt lugna uppträdande dunkande hennes hjärta enormt. Det var längesedan hon talat med någon, särskilt en man som han, stilig var han.

Vincent log snett. "Mat behöver ni inte förse mig med Miss Indra, men jag är tacksam". För han var hungrig, och så trött och slut. Då hon gick ut så lutade han sig tillbaka i stolen och blundade. Det var skönt att få vara ensam en stund, tänka lite utan att foten värkte som om den skulle sprängas. "Hoppas bara inte Lis blir orolig" mumlade han för sig själv. Lis var en av hans tjänsteflickor, som också var hans älskarinna. Det var en av de som hade mer känslor för honom.

Då Indra var klar kommer hon in med haren, hon stänger dörren då Fenrir kommit in och hänger upp manteln. Sedan går hon fram till spisen och betraktar mannen, han blundade och hans stiliga drag såg avslappnande ut.
Hon hackar upp haren och lägger den i grytan tillsammans med örter och grönsaker och en härlig doft sprider sig i huset. Benen kastar hon till Fenrir och hon ger getterna mat. Hon mjölkar dem och häller upp den spenvarma mjölken i två muggar. Den ena ger hon till honom och ger honom en skål med den tjocka härliga grytan. "Hoppas det smakar." säger hon leende.

Vincent öppnade ögonen igen då det började dofta gott runt honom och log lite. "Både duktig på att laga mat och att ta hand om skador ser jag miss Indra". Han tog emot skålen och muggen. "Jag tror det kommer smaka utsökt". Han åt och fick rätt i sitt antagande, det var utsökt. "Ni är en mästerlig kock".

"Tack." ler Indra och sätter sig på en stol vid spisen även hon. Att hon kunde allt detta var för henne självklart, hon kunde det, hon måste kunna det då hon skulle klara det själv. Indra fortsätter äta under tystnad, hon var inte van vid samtal, inte van med något allas som var att socialisera sig. Men hon borde säga något, "Vill du ha mer?" frågar hon slutligen och ser på honom och hans skål.

Vincent skakade på huvudet och svalde den sista skeden. "Nej tack, det är bra, men det var väldigt gott". Han var bara trött nu. "Om ni ursäktar mig miss, så tänker jag nog vila mig lite och sova". Han räckte henne den tomma skålen och muggen och ställde sig sedan upp och försökte ta sig fram till bädden.
Han lyckades efter några steg och sjönk ner på den. Utan att tänka på att det vore lite udda så knäppte han upp skjortan innan han drog täcket över sig.

Indra nickar och skyndar sig fram till hans sida, "Inte stödja." sa hon varnande och ledde honom till sängen. "Jag ska bara fixa vid spisen innan jag går till sängs, och den där dörren, den är förbjudet område för dig." sa hon bestämt och nickade mot sovrumsdörren, hon ville inte ha någon nattgäst även om han än inte var kry nog att röra sig.

Vincent följde hennes nickning och skrattade lätt. "Ni behöver inte vara orolig miss". Han var inte typen som trängde sig på folk. Alla älskarinnor han hade hade han för att de själv var villiga.
Han blundade lätt. "Men då får jag önska er god natt". Han vände ryggen emot henne och sov snart tungt.