I Våra Föräldrars Fotspår [PRS]

Regnet smattrade mot alla bilar. Folk körde så det stänkte upp vatten på andra bilar. Av alla bilar i världen så sitter Sannie Pevensie i en av dem, i en tråkig taxi med en lika tråkig och mycket blyg chaufför som har jazzmusik på högsta volym. Sannie har försökt få kontakt väldigt många gånger med chaufförer som liknar denna till sättet, men ingen har någonsin vågat prata. Så därför försöker Sannie att inte prata med chauffören då han ändå kommer vara tyst.
Sannie kikar ut genom det blöta fönstret som nog tillhör världens tråkigaste och slitnaste taxi och kikar in i en buss som åker åt motsatt håll.
Inne i bussen ser hon en flicka som hon mycket väl känner igen. Penny Pevensie, Sannies kusin. Sannie försöker under ett ögonblick få kontakt med Penny, men bussen är redan förbi.

"Jag önskar att jag satt vid fönstret", suckar Sam och låter hakan vila i händerna.
Penny svarar inte. Hon lutar pannan mot fönsterglaset medan hon studerar trafiken. Bilar, bilar, bussar och regn. Det är en bra samanfattning. Hon tänker att trafiken egentligen är ett organiserat kaos. Med alla rödlysen och fingrar som otåligt trummar mot rattarna. Hon riktigt längtar tills de kommer ut ur centrum.
"Penn", muttrar Samantha. Hon har en tendens att bli riktigt grinig då det lägger sig behagliga (Enligt Penn i alla fall) tystnader mellan dem. Penny är mer den personen som vill känna närhet av någon annan, men samtidigt vara tyst då flummigheten dör ut. Det låter ganska rubbat när man tänker på det.
"Penn", upprepar Sam otåligt. "Kom igen?"
"Vad?" Penny släpper trafiken med blicken. Hon ser sin vän i ögonen. Blåa ögon med stänk av grönt. Hon skulle känna igen de ögonen var som helst.
"Inget", svarar Sam nu. "Inget alls. Du är bara tråkig."
Tråkig. Synonymer till Penny och tystnad. Om du frågar Samantha.

Sannie suckade. Chauffören satt knäpptyst och Sannie försökte att inte lyssna på brusandet från radion.
Den tysta chauffören harklar sig och mumlar något ohörbart.
"Förlåt, jag hörde inte. Du vet, allt ljud från trafiken och brusandet från radion. Skulle du möjligtvis kunna säga det du sade en gång till, fast lite högre?", frågade Sannie så artigt hon kunde.
Taxichauffören slängde en blick i backspegeln och bet i läppen.
"Var ska du av?", ville chauffören veta.
Sannie tittade då ut och såg att de just hade kört förbi Adams hus.
"Här blir bra att stanna skulle jag tro, faktiskt så får jag gå en bit i regnet men det spelar inte så stor roll. Eller såklart spelar det roll, men jag klarar mig", babblade San på.
Chauffören såg uttråkande på mig och jag gav honom lite pengar.
"Tack", uttryckte han svagt och Sannie hoppade ut ur bilen. Jag började gå mot Adams röda hus som låg tre minuter från taxin.

((Du är jätteduktig på att rolla! ♥))

"Jahapp." Samantha ställer sig upp då bussen kränger till och stannar. "Hejdå. Vi ses på måndag!"
"Hejdå, Sam", säger Penny. Hon vinkar och let åt sin vän genom rutan då hon stigit ut i regnet. Bakom vännen ligger familjen Harrison's hus. Eller Sam's hus. Det är litet och gammalt. Penny får alltid en klump i halsen då hon ser det. Det är som ett spökhus. Samantha Harrison har det inte så lätt som man skulle kunna tro.

När bussen kör iväg igen lägger hon upp sin bruna skinnväska på det lediga sätet och sträcker på sig.
Sedan fiskar hon upp mobiltelefonen ur det yttersta facket och torkar bort fukten som fastnat på skärmen.
1 nytt meddelande. Från Suzanne, Phil och Charlie's ((Charlotte)) mamma. Hon rynkar förvånat på ögonbrynen då hon öppnar det.

Välkommen till släktkalas!
ALLA Pevensie's är inbjudna till denna extraordinära händelse.
Tid: I morgon bitti, den 8 oktober. Klockan 7 (kvällstid), prick.
Plats: Pevensie Cox Herrgård.
Hoppas att vi får se just DIG där!
Med vänlig hälsning
Fam. Cox Pevensie

Suck, tänker Penny. Hon tycker verkligen inte om Suzanne. Hon är säker på att hon skickat exakt samma sms till hela Pevensie-släktet.
Men hon ler ändå. Det är alltid roligt att träffa kusinerna.

((Du är sjukt duktig du med ))

Sannie var dyngblöt när hon knackade sin speciella knackning på sina kusiners hus. Efter ungefär tjugo sekunder öppnar ett glatt ansikte dörren.
"Emma!", utbrister Sannie glatt och kramar om henne.
Emma kramar Sannie tillbaka och välkomnar henne in i deras hemtrevliga hus.
Sannie har aldrig tyckt att huset har varit stort, men det är mycket hemtrevligt och mysigt. Hemma hos Phil och Charlotte är det annorlunda, där är huset stort, många fina saker som man inte får röra. Det känns nästan likadant som i början av berättelsen om Narnia, den som mamma alltid berättar. När de ska köra kurragömma och inte får röra saker.
Men Sannie vet inte så mycket om det. Hon har endast fått berättat för sig.
Hon rycker till när hon inser att Emma har tagit hennes kappa och att även Adam kommit för att säga hej.
"Emma, har du sett att vi ska på släktkalas hos Cox Pevensie imorgon?", frågar Adam och himlar när han säger "Cox Pevensie".

((Tack! Jag älskar redan det här rollet ♥ Särskilt Suzanne hahaha xD))

Precis i det ögonblicket Penny stiger av bussen får hon ännu ett sms. Det är från Phil, hennes kusin. Kanske också den hon står närmast av dem.
Två ord poppar upp på skärmen. Hon upprepar dem tyst för sig själv då hon letar upp hans nummer i kontakter. Ring mig.
Han svarar på andra signalen. "Philip."
"Du bad mig att ringa", säger Penny samtidigt som hon lyfter upp sin väska och börjar gå den sista biten hem. "Varför?"
"Penn! Hon låter inte mig fylla på kontantkortet!" Han uttalar 'hon' som om det var en hemsk svordom.
"Jag antar att vi pratar om din mamma", suckar Penny. "Tackar för inbjudan förresten."
"Åh, gud. Prata inte om det. Vet du att hon skickade en inbjudan till mig? Till sin egen son!" Hans röst blir gällare framåt slutet.
Penny skrattar lågt. Så typiskt Suzanne.

(( Det här är mitt favoritroll av alla roll jag rollat ♥
Kom förresten på nu att jag inte tror att de hade mobiler på 70-talet. Jag menar, min mamma fick ju typ TV när hon var sju år.))

Emma himlar med ögonen och suckar när Adam visar henne sms:et som Suzanne skickat.
"Jag undrar hur stort kalaset kommer bli", mumlar Emma frågande. Det undrar Sannie också. Släkt för Suzanne är troligen mammas kusins brors dotters barns kusins farmor. Sannie ser framför sig hur Charlotte sitter där bredvid sin moder och alla väninnor och sörplar på lite te med fina koppar. Nej, det är ingenting för Sannie, men hon kommer gå ändå, det är roligt att träffa dem andra kusinerna.
Pling.
"Ett sms från Philip", utbrister Adam och läser högt och innantill skärmen.

Kära kusin. Blablabla. Mamma bad mig skriva så.
Hur som helst så undrar jag om ni kommer imorgon, dels för att jag vill träffa er och dessutom undrar mamma.
Pling, din käre (fortfarande mamma) kusin Philip.

Adam tittar upp och brister ut i skratt.

((Jaa, samma här. Det här är verkligen skitkul cx
Uoops my problem. Vi får köra på ett 70-tal med mobiler. Eller tjaa, de flesta har det i alla fall. *Ser ingen möjlig väg ut ur det här* ))

Några minuter senare avslutar Penny samtalet med Philip och stuvar ner telefonen i väskan. Han har det verkligen inte lätt. Hon står knappt ut med Suzanne som det är nu. Tänk vad hemskt att ha henne som mamma! Penny känner sig plötsligt väldigt lyckligt lottad.

Väl hemma får hon en mjuk kram av sin mamma.
"Välkommen hem, Penn. Har du haft en bra dag?"
"Jadå", svarar Penny. Hon lösgör sig ur omfamningen och hänger av sig sin regnkappa. "Hörde du om middagen?"
"Nej", säger Lucy tveksamt. "Skulle jag ha gjort det?"
"Förmodligen", säger Penny. "Det är Suzanne som bjudit hem släkten på middag. Med alla kusiner och allt." Hon tar fram sin mobil ((yeah, ofc haha)) och letar upp meddelandet. "Titta!"
Medan Lucy skummar igenom sms:et får hon en besvärad rynka mellan ögonbrynen. Den slätas snabbt ut då hon tittar upp.
Penny skrattar. Även om hennes mamma inte vill erkänna det, så har även hon svårt för Suzanne.

((Det är vi som härjar över rollet, så let them have sellphones ))

Adam slutar skratta och skriver tillbaka ett svar som Suzanne säkert blir nöjd över.

Självklart kommer jag på middagen, tillsammans med miss Emma & miss Sannie.
Ses där min käre kusin. Vänliga hälsningar Adam.

Det sänds iväg. Adam går därifrån och Sannie ser i ögonvrån hur han tar ett äpple från köksbänken.
"Vad vill du göra?", frågar Emma och pillar med sitt hår.
"Jag vet inte, jag tror egentligen att jag borde vara hemma, jag ville bara kika förbi en snabbis", svarar Sannie.
"Jag ringer en taxi", skyndar sig Emma att säga. Hon springer ut i vardagsrummet och tar deras telefon som är bunden med en sladd till väggen.
Sannie står kvar helt lugn och hör hur Emma säger att taxin kommer om tio minuter.
Adam fnyser. "Nej verkligen inte...", mumlar han för sig själv, "inte ett dugg".
"AJ!", ropar Emma högt. Hon tittar menande på sin tå och på Adam. Adam smiter snabbt iväg.
Sannie ser ett stort lejon i trädgården kommande mot dem. Sannie vänder sig snabbt mot Emma och säger "Titta", men när hon tittar tillbaka är lejonet borta.

((True. We are the kings and queens of narnia this rollspel.
Älskar hur du la till Aslan by the way Riktigt smart ;P))

"När kommer pappa hem?" Penny nappar åt sig några nötter ur en av de färglada skålarna innan hon hoppar upp på köksbänken. Bredvid henne står Lucy och steker fisk till middagen. Det luktar väldigt gott.
"Ikväll, Penn. Kanske vid halv sju, sju." Lucy vänder på de tre filéerna i pannan. Sedan tittar hon upp. "Snälla. Sluta upp med att sparka sådär med fötterna!"
"Och vad är klockan nu?" Frågar Penny och stillar sina ben. Hon drar dem intill sig.
"Hon är..." Lucy tittar på sitt armbandsur. "Strax halv fem."
"Och du gör kvällsmat nu?" Penny tittar frågande på henne.
Lucy ler. "Men du är ju hungrig, gumman."
Precis då kurrar Pennys mage. Hennes mamma känner henne för väl.