En hälsning till någon förlorad

Herman:
Jag vet att du var en hund, men du var så himla viktig för mig. Du var 14 år och 4 månader när mamma och pappa bestämde sig, du var gammal, nästan blind och hade dålig hörsel. Du var äldre än mig och fanns här hela mitt liv. Mamma och pappa säger att bland mina fösta ord var "Nena" som betydde Herman. Jag kommer ihåg dagen, 23 maj 2013, mamma hämtade mig och min lillebror tidigt och vi åkte hem. I hallen hemma sa mamma att hon och pappa hade varit hos veterinären och tagit bort dig. Jag skrek nej flera gånger och började gråta. På köksbordet stod en bild på dig mellan två ljus i änglaljusstakar och små tårtbitar, inte för att det skulle hjälpa men mamma trodde förmodligen att det skulle trösta lite men det gjorde det inte. Dagen efter var det fredag och jag skulle till skolan. Så fort jag tänkte på dig började jag gråta. Det hände många gånger. En av mina största rädslor då var att du skulle dö. Jag ångrar verkligen sättet jag sa hejdå på. Dagen innan gick jag bara några meter med dig så att du skulle få göra det du behövde och sista gången jag såg dig såg jag dig på väldigt långt avstånd och jag fick aldrig riktigt säga hej då eller hur mycket jag älskade dig.

R.I.P Herman du kommer alltid att vara min Nena

Hej Maja!

Jag har länge undrat vad som blev av dig! Hur du mådde, hur du var idag! Jag saknar som den tiden, då vi bodde grannar och lekte varje dag i princip!! Jag minns hur roligt vi hade när vi spelade pettsson och findus i mucklornas värld, när vi skapade våran klubb på lunarstorm för att bevara maskrosorna, när vi stod ute och kickade boll och försökte slå rekord, när vi sprang runt och flummade och bara skrattade!!
Men allting tog tyvärr en annan vändning än vad jag trott och hoppats på! Jag vet att jag inte var din bästa vän, att du skrev till mig något som gjorde att vi helt plötsligt inte var kompisar längre men att du flera år senare skrev igen och sa att allt var lugnt! Du skrev, jag svarade men sen slutade du att skriva! Men vi skulle ju ses, och hitta på något!
Men något mer fick jag aldrig träffa dig! Jag visste att du mått dåligt, men inte att det var så illa som det var! Nu är du i himlen, alldeles för tidigt, du var ju bara 22 år och du hade ju hela ditt liv framför dig, och jag hoppas verkligen att du äntligen mår som du förtjänar, alltså jättejättebra ♥3
Trots att jag inte träffat dig på länge så känns ändå allt otroligt overkligt och jag blir ändå ledsen över det som hänt! Att det skulle få bli såhär? Och förlåt mig, förlåt för att inte hörde av mig, förlåt!

Finaste du, jag hoppas som sagt att du får må underbart bra där uppe i himlen och att du får göra precis det du vill, vara precis den du vill vara och att du bara får vara lycklig ♥3
Kram på dig!! ♥3


Med vänliga hälsningar

Din barndomsvän Johanna!!

Jag saknar dig. Förstår du? Varje dag de senaste veckorna har varit så otroligt svårt. Varje dag har känts meningslös. Jag orkar knappt någonting. Jag vill veta hur det är med dig, men jag kan inte fråga. Jag är så orolig för dig och för att du ska göra något som får mig att må dåligt när vi väl ses igen. Jag vill inte att du ska vara med dem, dina kompisar. Tänk om ni blir mer än så? Det skulle jag inte överleva.

Hej Mormor!

Jag saknar dig så jävla mycket. Vill inte att du ska vara borta för alltid. Vill inte!
Jag kommer aldrig mer få äta dina plättar, eller dina blåbärskakor. Och aldrig mer få prata minnen med dig, eller fira jul med dig. Du kommer inte ens komma på någon fler födelsedag, du har lämnat så många i sorg och saknad!

Finaste mormor, jag vill inte att du ska vara borta :'(