Aia & fashion7

Nax kunde inte hålla sig från att skratta. Stackars flicka, som helt omedvetet befann sig på det mäktigaste gäng-huvudkvarteret. Det komiska var att företaget som faktiskt motarbetade kriminella gäng hade ett sådant i sin egen byggnad.

"Och vad fan flinar du åt?" fräste Maya irriterad då hon väl fann främlingens, han som fått henne att ramla, ansikte. "Är du helt dum i huvudet eller?"
Fortfarande på golvet började hon samla ihop sina saker men undvek att använda den vänstra. Hon hade egentligen inte råd med att åka till sjukhuset, de hade ingen försäkring men hon var väl medveten om att hon skulle få ta pengar ur sin besparing för hon skulle behöva gipsas. Med ännu en grimas av smärta tog hon sig upp.
"Se dig för nästa gång va!" fräste hon till killen och kollade upp emot hans ansikte med en arg blick för att sedan skynda sig ut ifrån hotellet.

- Sorry miss! Flinade Nax innan han sprang vidare.

(Förlåt, lite kort...)

Ilskan som mötet med främlingen hade uppmanat fick Maya att inte tänka på smärtan. Hon skyndade sig till bussen och då den kom betalade hon och hoppade på. Hon kunde fortfarande se mannens ansikte klart i sitt sinne, det vilade något vackert, något bekant över det men hon kunde inte sätta på fingret vart hon hade sett honom förut.
"Är du okej?" frågade en äldre dam.
Maya kollade upp. Utan att hon hade märkt någonting hade tårar sakta börjat dala nedför hennes något mörka kinder.
"Jag är okej", muttrade Maya men smärtan i handleden gjorde sig påmind och hon fortsatte något ynkligt, "Jag tror jag brutit handleden".
Den äldre damen slog sig för munnen.
"Men kära nån."
Hennes skrynkliga händer rörde sig ifrån hennes mun och emot Mayas hand men instinktivt drog hon den undan.
"Det är okej, jag är en sjuksyster."
Maya kollade skeptiskt på henne men lät henne sedan snabbt och med mycket lätta händer undersöka handen och mycket riktigt konstaterade hon att den var bruten.

Vid tredje våningen såg sig Nax om i den långa korridoren innan han drog sitt kort och gick in genom dörren till hotellrum nummer 257. Där drog han bort en tavla från väggen och tryckte på knappen som fanns där. Ett klick hördes och Nax öppnade den nu upplåsta luckan i golvet och hoppade ner. Där gick han genom flera korridorer tills han fann vad han letade efter: chefens kontor.

Maya lät sin hand följa gipset som nu befann sig runt den andra. Det skulle ta upp till fyra veckor innan gipset skulle bort och ännu några veckor innan hennes handled åter igen skulle vara helt okej. Egentligen borde hon leta reda på den unga mannen för att sedan stämma honom men han såg inte ut att ha så mycket mer pengar än henne själv. Åter igen satt hon på bussen med en av sina böcker och läste. Hon visste att Alejandro skulle vara orolig för henne men hon hade ingen möjlighet att få tag på honom.
Bussen stannade, några ungdomar gick på och så var de iväg igen. Ibland önskade hon att hon slippit bussen. Allt prat, alla distraktioner men så var nu inte fallet. Med en lätt hand bytte hon blad och fortsatte läsa men hon kunde nästan känna någons blick i nacken. Istället för att kolla upp fortsatte hon att läsa envist i boken. Hennes bror hade många fiender, det var hon medveten om och något i hennes mage sade att någon av dem just nu satt någonstans bakom henne.
Så stannade åter igen bussen. Även om det inte var Mayas busshållplats, långt där ifrån. Reste hon sig snabbt och smet ut genom dörrarna precis innan de slog igen. Då bussen åkte vidare mötte ett par mörka ögon hennes. Ett hånflin visades på hans läppar och Maya kände hur hon rös.

[Gosh, känns som ett otroligt lamt inlägg. Ursäkta för det. ]

[:3
Skrev rätt långt här -.-"]

Nax steg in i Chefens kontor och en rysning for genom honom. Att gå in här var ungefär som att sätta sig i en elektrisk stol och vänta på att bli elektrificerad. Usch.
- Chefen! Hälsade Nax i låg ton och nickade sedan mot de andra i rummet. De var många, alltså en stor händelse.
Chefen harklade sig och alla blev tystare än de redan var, vilket praktiskt taget var omöjligt. Till och med vinden verkade ha lugnat sig.

- Just nu sitter Jacob på en buss och spanar på en ung flicka vid namn Maya! Började Chefen. Han harklade sig igen och drog fram ett paket cigg innan han fortsatte:
- Ni känner säkert till Joan? Sa han med allvarlig röst och stirrade med sina genomborrande ögon på dem alla. Nax rös igen men sa inget och agerade oberört.

- Ja, såklart ni känner till honom. Trevlig ung man, trevlig ja. Desto mindre trevlig...för oss. Maya har någon sorts band till Joan och Jacob ska ta reda på vilken sort.
Hon är städare här och ett fåtal gånger har vårt gömställe vart nära att avslöjas: på grund av skyddssystemets lilla problem, och den här Maya förstås.
Hon kommer för nära oss. Vi ska ha bort henne; och Joan. Om Jacob inte klarar detta skickar vi Joe. Nax - käre vän - jag vill att du arbetar spion inifrån. Du ska anställas som assisten åt Joan. Och du ska ta reda på så mycket du kan, både om Joan och om Maya.
Ni andra: fortsätt, vi har en bank vid Torsväg som har ytterst många kryphål. Ni vet vad ni ska göra. Det var allt tills nu.

Nax gick med tunga axlar hemåt.

[Åh, alldeles lagom! x)
Tror jag gillar att rolla med dig. ^^]

Omedvetet började Maya öka stegen. Den där obehagliga känslan satt fortfarande i henne och ville inte ge sig. Åter igen sökte hon med blicken bakom sig men precis som innan kunde hon inte skåda något ovanligt eller se något bekant ansikte.
Hon drog lite i axelbandet till väskan som inte riktigt ville stanna uppe på axeln.
Solen som tidigare prytt himmelen hade gömt sig bakom några mörka moln och en första regndroppe föll ned på Maya. Den träffade hennes kind och rann sakta nedför den, nästan som en tår. Det var långt kvar till Alejandros skola där han skulle vänta på henne, turligt nog hade hon dock befunnit sig i dessa kvarter innan och visste åt vilket håll det låg.
Så öppnade sig himmeln och Maya började springa i ett lönlöst försök att smita undan regnet, springa ifrån det. Det dröjde inte länge förrän hon var genomblöt och åter igen saktade hon in. Så gick hon för andra gången den dagen rakt in i någon och då hon åter igen kollade upp så mötte hennes ögon de där mörka. Leendet befann sig fortfarande på hans läppar.
"Hej där", sade han och bakom honom kunde hon skymta två till.
Rädslan for genom Maya men hon vägrade att visa den för dem.
"Hej", sade hon tveksamt och försökte sedan gå förbi honom men åter igen blockerade han hennes väg.

[Naw :3]

När regnet började svor Nax högt. Efter ett tag förstod han att det inte bara var regnet han svor över. Det var allt: livet, Chefen, uppdraget, den där Maya och flickan han fällt tidigare. Allt var så himlans jobbigt, och vad kunde Nax göra? Inget! Så typiskt. Det var då Nax kom på det: tjejen han fällt. Det kunde ha vart Maya! Fan, om Nax bara dragit med henne till Chefen hade han simmat i pengar!

Jag måste få henne först!
Tanken åkte ut lika snabbt som den kom in men nu visste i alla fall Nax vad hans nya hobby skulle kallas: Maya.

"Vart är du på väg, gullet?" frågade en av killarna som stod bakom den mörka ögon och Maya granskade honom för ett ögonblick, uppifrån och ned.
Han bar likt den första ett par slitna, något pösiga jeans som hängde något runt midjan. Ögonen var gröna och det långa lockiga håret som tittade fram under mössan var smutsblond och verkade inte vara tvättat på över en vecka. Och vem bar egentligen en mössa då det inte ens var minusgrader.
"Ge fan i det du", sade Maya lågt.
Hennes hjärta bultade hårt och pulsen skenade men utåt sett såg hon lugn ut. Helvete att den där unga mannen fått hennes handled bruten för även om hon inte kunnat ta dem alla tre hade hon i alla fall kunnat försvara sig. Nu däremot var hon som en halt hare som stod inför kattens lekande innan den tog harens liv.
Så i ögonvrån såg hon sin räddning men i nästa stund gick andan ur henne när den närmsta unga mannen grabbade tag i henne och drog henne intill sig.
"Hälsa Joan att vi håller ögonen på honom", väste han intill hennes nacke.
Hon kände hans varma andedräkt emot sin hals och rös ännu en gång utav obehag. Mayas högra hand var fortfarande intakt. Med en enorm kraftansträngning smet hon ur hans grepp och slog honom så hårt hon kunde. I nästa stund kände hon hur någon greppade tag i henne bakifrån och till en början kämpade hon emot tills hon hörde en kvinnas röst väsa i hennes öra:
"Polis, du är gripen..."