Halloween, prs fashion7|AlexZz

Nax suckade och drog nervöst handen genom håret då han drog på en jeansjacka över den blå tröjan från 78 och ställde sig utanför sitt hus. Han blev rätt utstirrad, då han var en av de som inte kom ut från sitt ställe ofta, och han förbarmade sig över att han alltid valt att stanna hemma framför att åka dit.
Till de dödliga.
- Oj, en nybörjare! Flinade min granne hånfullt. Synligt nedständare stoppade han händerna i fickorna. Han önskade att han inte var varulv. Man blev äldre på kortare tid, Nax hade redan börjat få skäggstubb.
Snart kom ett oskönt sug i magen och så befann han sig på sin födelse plats.

"Ey, Victora! Redo för årets?" Skrattar den väsande rösten som tillhör en kvinna med Medusas förmågor. Därför är kvinnan även klädd i extremt åtsmitande kläder, ormhåret är uppsatt i en knut så det nästan ser mänskligt ut och ögonen är gömda bakom ett par mörka solglasögon. Det enda hon inte döljer är de två raderna av vassa tänderna och kluvna ormtungan som letar sig fram mellan tänderna oavsett om munnen är öppen eller stängd.
"Alltid, Reza." Svarar Victora när den välkända sugande känslan dyker upp, en stort leende sprider sig över Victoras ansikte och när hon tittar igen står hon i den välkända småstad som förut varit hennes hemstad. Men när hon föddes såg den mycket annorlunda ut. Ett ylande bevisar att det blivit ett första mord.
"Det roliga har börjat." Skrattar en röst som inte är Victoras och en tvättäkta vampyr kilar förbi henne i en hiskelig fart.

Nax står still ett tag, tar sedan ett språng och blir till varg. Gatorna kryllar av människor. De skriker, gråter, springer och Nax ångrar innerligt att han kom. Det är lila förödande som han trodde. Plötsligt stöter han in i någon, och förvandlas åter till sin vanliga kroppsform.

(Kort, jag vet men asså blööööh.. :33)

Folket som sprang var dumma nog att inte se henne förrän det var för sent. Vilket betyder att hon gladeligen skrämmer slag på de som fått för sig att springa mot henne var en bra idé. Hon behövde inte dricka, hon var inte törstig. Så hon leker bara. Men samtidigt ska hon försöka hitta någon fin människa att tömma innan natten är över och hon måste ta sig hem igen, ärligt talat så har hon ju bara en chans per år att dricka äkta mänskligt blod så den tänker hon inte slänga bort bara sådär. Men hon störs av att någon stöter in i henne och att hon tar några blixtsnabba steg bort eftersom hon ibland råkat ut för attacker från både sina egna och andra. Hon höll ju på att bli pålad för några år sedan.

Nax ser irriterat på kvinnan framför honom. "Se dig för!" muttrar han surt innan han åter är varg och rusar över gatan, mot en tjock, smaskig gubbe. Gubben är död på någon sekund och Nax ylar triumferande innan han börjar äta. Mums. Det har kanske inte var så dåligt ändå? Så börjar jakten på mer mat.

Victora brister ofrivilligt ut i skratt. Uppenbarligen en nybörjare. Victora är rätt säker på att vem som helst annars skulle bitit huvudet av henne. Kanske för att Victora inte är speciellt snäll när hon är härute. Hon siktar ju inte direkt in sig endast på människor. Snarare på allt annat än människorna. Victora ställer sig dock på ett tak, uttalar en förbannelse och så var huset vars tak hon står på upp i lågor. Vilket betyder att Victora tagit sig till grannhuset. Både människor och övernaturligheter tar sig ut ur byggnaden. En av dem får självklart syn på henne.
"Jag kommer mörda dig, Victora!" Ryter varulven ilsket och Victora brister faktiskt ut i skratt.
"Jag har väntat i hundraåttio år på det, Joel!" Ropar hon. Joel må vara runt 700 men Victora låter inte ålder avskräcka henne när hon bara fortsätter ta sig vidare.

Nax känner det. Hur han inte hör hemma här, varken med odödliga eller dödliga, han är som en egen sort. En ensam sort. För varje minut som går hatar Nax sitt beslut mer och mer och tillslut går han bara in i en bokhandel, sätter sig i en fåtölj och läser. Shakespeare, vilken fantastisk man som får Nax att känna sig normal jämfört med den gamla mannens konstiga berättelser. Kärlek? Pfft! Det fanns inte. Det var helt orimligt att en sådan bisarr sak ens kunde existera. Därför kände sig Nax lugnad då han fördjupade sig i Shakespeares välkända Othello. Han väcktes ur sin sköna dvala då ett gäng vampyrer som gick förbi kastade fingrar på honom. Ilsket kastade han tillbaka dem och fortsatte läsa. De flesta vampyrerna var lika omogna som när de var dödliga...

Ibland önskar Victora att hon inte blivit biten av en vampyr. Hon saknar solskenet. Dessutom så när solen börjar gå upp så måste hon gömma sig bland husen under tiden som resten av befolkningen - inklusive vissa vampyrer - vandra runt som om ingenting hände. Victora bryr sig dock inte, fast det är snarare så att hon inte reflekterar över det tillräckligt länge för att bry sig om det när hon rasar vidare på sin mördarfest. Vissa hus brinner upp, andra hus rasar ihop. Fast vissa ställen låter hon bli, till exempel finns det ett sjukhus som hon låter vara. Det kändes lite under hennes värdighet att bränna ned något sådant, andra kommer förstöra det åt henne ändå. Nu finner hon sig dock utanför en bokhandel, hon måste gömma sig någonstans då Joel och hans vän Lionel har tydligen bestämt sig för att försöka ta ihjäl henne. Så hon går faktiskt in även om hon gömmer sig illa kvickt bakom disken.

Så snart Nax var klar med boken kastade han den på disken, men med den styrka han hade kastade han för hårt och boken föll bakom disken.

(Sorry, rätt(mycket) kort)

"Woah!" Utbrister Victora när boken kommer ned och hon finner sig själv sittandes på huk på en bokhylla bakom disken. Hon blänger på personen ifråga som kastat boken. Samma nybörjare som förut, trevligt, trevligt. Hon överväger att bränna sönder honom men inser att det bara skulle vara självmord. "Kasta inte runt böcker, vargmannen." Säger hon aningen bistert och väntar på att han ska försvinna igen.