PRS (JustMe! och Nickim010)

Smärtan hade redan försvunnit ur benet, den där alven kunde inte skjuta bra nog, pilen kom inte så långt in. Han trodde att han var något och han var glad att jag inte hade dödat honom men jag svär att om han gör något sånt här mot mig igen så dör han snabbare en kvickt. Jag kom snart fram till byn och gick till mitt hus och flådde djuret och styckade djuret i små tärningar och la det i vatten. Resten av djuret la jag i min jordkällare där jag hade vapen och matföråd. Där plocka jag upp lite potatis jag köpte hos handlaren (jag vet att det inte fanns potatis på vikningatiden men det här vart ju som fantasy) och skar sen dom också i bitar och kastade dom i soppan. Jag hängde upp grytan över elden som var i andra enden av huset och la sen i några växter och lät det koka. Under tiden gick jag ut ur boningshuset av trä, jag var en av dom som hade sitt hus av plankor och inte ihopsmält med träden. Jag gick över till stallet där min svarta hästhona Skuggan stod och jag gav henne lite hö.

Jag fångade några fiskar i floden och gjorde en brasa. jag tog upp en liten pung med salt i ur sadelväska och började salta fisken. Snövit trampade rastlöst på plats. Jag klappade henne under magen och stack fiskarna på en pinne. Jag gjorde en liten ställning av kvistar så att jag inte behövde hålla i.
Jag suckade och lade mig ner i det daggvåta gräset. Jag saknade Roran. Han hade varit som en bror för mig enda sedan jag hade kommit till byn. Jag hade fått bo hos byborna i 4 år före de släppte mig föratt bo på egen hand. Men Roran hade dött i en sjukdom som ingen kände till. Jag väcktes från mina tankar av röken som nådde mina näsborrar. Jag vände på fisken och tog bort den från elden.

Efter att jag gosat lite med Skugga (jag döper henne till det istället för Skuggan) så gick jag in igen, soppan hade blivit färdig så jag tog bort grytan från elden och la den på mitt bord. Jag tog en slev och hällde över till en tallrik och tog en sked och började äta. Jag åt av maten och det som vart över skulle jag spara och äta imorgon. Senare idag skulle jag gå till Colt, handlaren i byn, han tog emot nästan vad som helst och gav personer pengar för att det sen skulle säjas vidare. Jag skulle ge honom lite av hjortköttet. För en stor bit skulle jag nog få ett par mynt, lite skulle jag spara och lägga i mitt valv men lite skulle jag köpa potatis för. Jag tog biten av hjorten på ryggen och gick iväg, mycket riktigt fick jag sju och ett halvt mynt för biten, det var ganska mycket för kött från vildmarken. (Vi kan väll köra att 1 mynt är ungefär tjugo kronor och ett halvt är tio) Så köpte jag några potatisar och slutsumman vart ett och ett halvt mynt. När jag kom hem la jag genast undan allt, jag hade sån lust att gå ut till mörka skogen så jag sadlade Skugga den här gången och red ut med henne.

( Okej )
Det hade börjat skymma. Jag tog min mantel på mig och blåste på mina händer föratt värma dem. Jag lade lite mera ved i brasan och gick till floden och samlade en famn full av vass föratt ha som golv i vindskyddet. Jag hörde rytande från bergen. Det var säkert några drakar som slogs. Tänkte jag och önskade att jag någon gång skulle ha chans att få se en. Jag hade hört många sagor om drakarna av den gamla handelsmannen som brukade komma till byn då hösten var påväg.
Några av skogens nattliga djur hade börjat krypa fram från sina gömställen. En uggla ho-ade någonstans. Stjärnorna och månen lös upp himlen.

Jag kröp ner in i min sovsäck gjord av björn päls.

Jag hörde hovar som galoperade i skogen. Jag tog en fackla och tände eld på den. Pilbågen hängde jag på ryggen och höll spjutet i handen. Färdig att anfalla ropade jag:
- Hallå, är någon där ? Inget svar hördes på en tid.

-Hallå, är det någon där? hörde jag någon ropa, jag kände igen rösten, den var från alven som skjutit mig i benet och som jag sköt i armen. Jag saktade av till skritt och klev av Skugga. Jag gjorde handrörelser och hon försvann ifrån mig, jag hade hotat med att döda hans häst och jag ville inte att han skulle göra Skugga illa. Lika tyst som alltid försvann hon in bland träden och blev som en skugga, därifrån kom namnet. Jag smög mig sakta närmare och såg att han stod med pilbåge och spjut. Jag såg något uppe i sky samtidigt, en drake som han inte märkte, på väg mot honom. Jag sprang genast fram och undvek spjutet han kastade mot mig. Jag sprang förbi honom och hoppade och tog tag i drakens ben så den vart distraherat, jag kravlade mig upp på ryggen, tog fram min dolk och skar av vingarna från draken, först den ena och sen den andra och den ramlade till marken, då tryckte jag in dolken i drakens hals. Ett skrik hördes från draken. Jag ryckte ut dolken och tryckte in den i ögonen så den vart blind. Så tryckte jag in dolken i ryggen och i buken, den gav till ett sista skrik och den gröna draken var död. Jag svepte min svarta drakfjällsmantel om mig och sprang iväg från den döda draken och alven som var helt paralyserad. Jag visslade och Skugga kom och jag hoppade upp för henne i galoppen och red iväg.

Jag sprang dit som skriket hade kommit från och fann en död drake.
Jag hukade mig brevid det hus stora djuret och strök handen över dens hals.
- Vem gjorde det här åt en stackars oskyldig drake ? Utbrast jag ilsket.
Jag suckade och började skära av de sten hårda fjällen som jag skulle sälja. För ett fjäll kunde man få runt fem mynt. Jag kunde inte förstå att någon skulle göra något sånthär mot en drake. De hade ju trots allt inte skadat så många människor.
Jag lade fjällen i min sadelväska och befriade drakens själ genom att skära av tungan på den.
Jag skulle ha begravt draken om jag orkat, men jag var alldeles utmattad.
Imorgon tänker jag resa till bergen. bestämde jag och kröp tillbaka in i min sovsäck.
Jag kunde inte tro att jag hade sett en drake.

(Vänta lite, var det inte dig jag räddare)
Jag red hela vägen hem, jag skulle resa till bergen för att döda drakar, jag skulle resa imorgon. Alven kunde ju ha dött och hela byn också för den delen. Jag sadlade av Skugga och gick sen in i mitt hus och somnade.

( Han visste väl inte det. )
Nästa morgon vaknade jag tidigt av ljudet från drakar. Jag var på ovanligt gott humör.
Jag packade ihop mina saker och försäkrade mig om att elden var släckt.
Jag hoppade upp på Snövits rygg och galoperade genom skogen hem.
Det första jag gjorde då jag kom hem var att packa mat, vapen, dricka och gåvor ifall något eller någon skulle stanna mig så att jag inte kom förbi.
Ingen annan hade vaknat ännu. Jag tog inte Snövit den här gången utan mitt andra sto- Kolsvart. Hon var mycket mer uthållig och skulle inte bli lika rädd för drakarna som Snövit.
Jag tog på mig min resmantel och mina bästa skor för bergen.
Jag band all packning fast på Kolsvarts rygg och började skritta ljudlöst genom byn. När jag kom till början av berget började jag trava med Kolsvart.
Det började duggregna.

Jag hade packat alla mina saker och hoppade upp på Skuggas rygg. Vi galopperade genom duggregnet. Jag kunde se bergen tydligt, bakom dom fanns det en dal där drakarna bodde, den bestod av skog, sjöar och mer berg. Men när jag kom närmare såg jag han som jag stött på två gånger idag redan, den irriterande alven Störmåns (hon vet inte vad han heter så hon säger Störmåns.). Han hade blivit stoppad av något jag inte viste vad det var, det såg ut som en alv fast annorlunda på något sätt och jag såg att han gav den annorlunda alven en gåva, de såg jag att det var ett alvtroll. När Störmåns försvunnit så laddade jag en pil och sköt alvtrollet, jag tog pilen och red iväg. Jag skulle aldrig betala ett alvtroll särskilt eftersom dom var anledningen till att jag bodde i byn jag gör, dom dödade mina föräldrar och jag tvingades fly. Det hade jag aldrig berättat för någon. Men om inte attacken hade hänt hade jag bara varit en svag liten alv.

Jag hörde klampande hovar bakom mig och ökade takten. Jag ville inte besvara några frågor.
Det skulle antagligen ta 2 eller 3 nätter tills jag skulle komma fram till dalen.
Jag drog på mig mantelns huva föratt skydda sig från regnet som hade börjat ösa ner.
Det växte enstaka träd men de såg inte ut att må väldigt bra. Jag visste att det finns en offersten i närheten. Jag hade tagit med mig mjöl som jag skulle offra till huvudguden- Oden.
Till slut kom jag fram till stenen och lade mjölen där. Genast blåste den iväg och jag log föratt han hade tagit imot min gåva så snabbt.
Ju högre upp jag kom desto svårare blev det att andas och nu kunde man höra ryten riktigt högt.
Jag gick inte till drakarna föratt döda dem utan för att bli vän med dem, hur det nu skulle gå till. Drakarna var fina djur och man kunde tjäna mycket pengar på bara en drakes fjäll.

Jag flämtade till då jag såg tre lik som var i en hög. Det såg ut som om något stort hade ätit från dem. Äcklat skar jag av deras tungor och fortsatte min resa.