Huffle och Wolf

Jag råkade dunsa in i en liten tjej (Sini) och sänkte snabbt ned öronen. "F-förlåt", mumlade jag och rodnade lätt.

"Det gör inget", svarade jag och försökte le, men det kändes stelt. "Det gick bra."

Jag fingrade nervöst på kanten av min tröja och log blygt. "Jag, eh...", började jag men tystnade. Hon tyckte nog att jag var jobbig.

Jag försökte koma på något att säga. "... Jag heter Sini", blev det. "Vad heter du? Har du också tappat bort din familj?"

Jag stirrade ned på mina fötter. "Jag heter Akira...", började jag och försökte dölja det faktum att jag hade svans. "Och jag har ingen familj...".

Jag kände hur det hettade om kinderna. Varför hade jag ens sagt så?
"Förlåt", mumlade jag hastigt. "Det var inte meningen, jag ... tänkte inte."
Jag tittade ned på mina fötter en stund innan jag generat frågade: "Vet du vart vi är på väg? Jag ser inget annat än folk överallt, och jag måste ha gått så i en timme ..."

Jag skakade tungt på huvudet och kastade en snabb blick på flickans ansikte innan jag återgick till att stirra på mina fötter.

Jag övergick till att gå tyst jag med, liksom de flesta runt om kring oss, men jag gillade inte tystnaden. Den var inte bara generad, den var också uppgiven på något sätt. Som om alla visste att de gick mot en säkert död, eller något i den stilen.
"Jo, du ... Akira", mumlade jag. "För några dagar sedan hörde jag folk hemma i byn prata om någon som ville ta över ... och samla arbetare. Tror du att det är dit vi är på väg? Att det är vi som ska bli arbetarna?"
Sekunden efter att jag sagt det insåg jag hur dum och rädd jag måste låtit, men sagt var sagt.

Jag stannade förtvivlat upp, men blev genast knuffad vidare av folkmassorna. Jag vågade inte svara Sini av rädsla för att min röst skulle brista. När hon sade det så kändes det mycket troligt. Men inte skulle de väl tvinga dem att arbeta? De skulle säkert bara se vilka som ville arbeta och skicka hem resten. Jag fortsatte intala mig det trots att jag visste att det var falskt.

När Akira inte svarade tittade jag uppfordrande på henne och upprepade min fråga. "Tror du det? Att vi är på väg att bli arbetare?"
Visste hon något om vad som höll på att hända? När jag frågat henne första gången hade jag tyckt mig se en skugga av rädsla dra över hennes ansikte. Nej ... det var nog bara inbillning.
Jag måste sluta vara så misstänksam hela tiden, lovade jag mig själv. Lita på folk, istället för att döma dem.