All is allowed... [PRS]

[Jep, hade tent förra fredagen så pluggade bara hela veckan -.- men nu är det förbi och det blir över lite tid för mugglis med ; )]

Alcander visade inga tecken på att ha hört henne, men tänkte förvånat på situationen. Han gjorde aldrig något utan att få tillfredställande orsak, något som irriterat hans fader, alla lärare och högre befäl i armén. Det var Alcanders tur att han skulle någon dag leda hela armén, för som en soldat skulle han aldrig ha klarat sig.
Så att Rind rest långa vägar bort från sitt hemland bara för att någon beordrade henne lät ofattbart för Alcander. Han sade dock inget om saken, för så som han så många gånger fått höra, att ifrågasätta order var inte en god egenskap i en soldat.
De nådde de gyllene dubbeldörrarna som ledde in till kejsarinnans kvarter ostörda, och vakterna som stod på var sida om dörren lät dem passera utan ett ord.
De kom in i ett vackert dekorerat rum, högt i tak med gobelänger och målningar på väggarna, och vaserna fyllda med doftande blommor. Alcander gick genom de öppna dörrarna till höger och stannade upp då han fann matsalen tom. Där hans familj borde ha suttit vid det stora bordet fanns det ingen, och inga tjänare städade undan resterna av en middag. Vilket kunde betyda bara en sak.
Kejsarinnan hade insjuknat den föregående vintern, och hostan hade aldrig lämnat henne. Varje månad blev hon sämre, trotts några friska dagar här och där.
Alcander skyndade, Rind redan bortglömd, oroat till sovrummet. Solen sken in genom de höga fönstren, men lugnat var oroande. Alcander sjönk ned på knä intill den stora sängen där kejsarinnan låg. Hon log trött, men med äkta glädje vid synen av sin son, och sträckte fram en hand för honom att hålla i.
"Hur mår du?" frågade Alcander viskande och strök försiktigt det matta blonda håret, som i tiderna skinit gyllene. Kejsarinnan hade smalnat oroväckande, och hennes ansikte var sjukligt blekt.

(Okej, hur gick det då, tror du? )

Rind följde efter honom. Blicken svepte snabbt över allt, det var vacker, ståtligt och deras långhus där hemma var inget mot detta slott. Blommor, vackra väggar, konstverk och statyer. Men värme hade de inte lika. I ett land som halva året bestod av vargavintrar, var värmen viktigt och kalla stengolv var inget allternativ.
Rind följer efter honom, in i gemaket men backar några steg då hon märker att hon kommit in i en sängkammare. Rind viker undan med blicken för att inte störa, att inte se, det var inte artigt. Hon visste hur man skulle befatta sig med och bete sig inför herrefolk och betedde sig därefter.

[Jag fick med det mesta och skrev inget fel, så vi får hoppas på det bästa ^^]

Alcander hade helt glömt bort Rinds närvaro då oron för sin mor tog över. Hon insjuknade värre då hon ansträngt sig för mycket, och det tycktes hända allt oftare.
"Var har du varit hela dagen käraste?" Till och med hennes röst var svag.
"Arbetat, mor", svarade Alcander lågt och granskade henne oroat.
"Du arbetar för mycket", svarade kejsarinnan och log, men då en hostattack tog över rusade två tjänarinnor in från en obemärkt sidodörr. Alcander tog ett steg bakåt, trotts att han inte önskade lämna sin mor. Då en läkare följde efter insåg Alcander att det var bäst att ge sig av, om inte förrän läkaren tydligt beordrade det.
Först då han var tillbaka i korridoren kom han ihåg Rind, och försökte gömma sorgen och oron för sin mor bäst han kunde då han kastade en blick mot henne.
"Har någon visat dig dina rum?" undrade han. Han behövde något annat att tänka på.

(Så bra )

Rind följde efter honom som en osynlig skugga en som inte gjorde väsen av sig och som inte begärde detta. Kejsarinnan som Rind förstått var mycket sjuk verkade oroa honom, självklart det var Hans mor. Hon hade sett folk bete sig så med familjer.
"Nej sir. De visade mig enbart till dig." säger hon med en bugning och ett orörligt ansikte. Dina rum? Lät som flera smycken? Hemma hade hon enbart en säng som hon delade med en annan i en stuga där soldater och tjänstefolk fick sova.

Alcander nickade och erbjöd henne ett vagt leende.
"Följ med då, så visar jag dig", sade han och började gå, i en lugnare takt än den han tagit till kejsarinnan.
Det var egentligen inte tronarvingens uppgift att vissa runt sin livvakt i slottet, men sanningen att säga hade Alcander inget imot det. Han hade fått veta allt om arrangemangen för den nya krigaren föregående kväll, och ha hade inget bättre för sig. Oron hade fått honom att glömma hungern, och han försökte tränga undan huvudvärken med viljekraft.
Rind skulle bo i våningen under Alcander, men bakom en gömd dörr i väggen fanns en smal trappuppgång rakt till hans kvarter, så Rind alltid skulle hinna till honom snabbt om hon behövdes.
Dörrarna som ledde till hennes nya rum var inte lika pompösa som de gyllene dubbeldörrarna till kungliga familjens respektiva kvarter, men även de bevakades av två soldater. En av dem öppnade dören för Alcander och Rind, och det var Alcanders tur att sätlla sig åt sidan för att ge Rind en chans att ta in sin nya bostad. Ett rum för audienser, en sovsal, badrum och ett mindre rum som kunde användas som bibliotek och arbete.

Rind kände sig obekväm i hela situationen, hon skulle inte visas runt av honom. Hon skulle inte gå före honom, men det skulle vara ordervägran då han tydligt visade det som sin avsikt. Då hon kom in gjorde hon stora ögon, var allt detta hennes? Det var ju enormt mer passande en andlig, en herreman inte henne. De stora ögonen såg om och för en gångs skull visade ansiktet något annat än stelhet och uttryckslöshet. Hon hade soldater utanför dörrarna? Efter någon sekund kom hin på vad hon höll på med, hon stannade upp bugade och rättade till sina anletsdrag, "Tack sir." sa hon artigt.

Alcander märkte inte leendet som drog upp ena mungipan då han betraktade Rind, som för första gången visade sina känslor. Det var tydligt att hon inte hade förväntat sig något sådant här. Då hon tackade viftade han udnan det med handen.
"Jag hade inget med saken att göra", sade han avvärjande, även om han hade övervakat förberedelserna. "Om du behöver något, så är det bara att dra i den här." Alcander rörde lätt vid ett snöre som hängde intill dörren. "Mat, badvatten, någon att springa med meddelanden, vad som helst." Alcander gick nu längre in i rummet, till dörren som knappt kunde urskiljas från väggen. "Jag bor rakt ovanför dig, och den här trappan leder rakt upp till mina rum", sade han då han drog upp dörren. För det nästa vände han åter blicken till Rind. "Om jag inte har förbjudit dig, får du komma upp då du önskar, eftersom det hör till din arbetsbeskrivning." Det var vad flera ansåg som en stor ära, och det innehöll ansvar med. "Ser Iliad har berättat det mesta, och det är upp till dig att hållas i min takt." Sanningen att säga hade Alcander helst sluppit en person i helarna på sig hela tiden, och han skickade aldrig efter en soldat att följa med som skydd. Hans föredetta livvakter hade snabbt lärt sig hans rutiner och placerat en tjänare utanför hans dörr för att få veta då han gav sig iväg, eller fått sparken då kejsaren fann sin son utan skydd i slottet.

Rind såg på snöret, på dörren, på allt mer förstummad än vanligt. Tydligen hade hennes rang ökat avsevärt. Från att vara en träl, oäkting till herren på godset där hemma till detta. Då hade hon inte varit bättre än en tjänare av lägsta börd, men nu?
Hon nickade jakande till allt han sade. Och även om hon inte hade förstått skulle hon aldrig drömma om att ifrågasätta eller fråga honom. Hon var och förblev den perfekta soldaten, den som följde order utan omsvep.
Dörren, att komma upp till honom var ett genialt drag då hon snabbt skulle komma till hans undsättning, ingen skulle få skada honom.

Alcander log mjukt då hon nickade: hon tog order och instruktioner som en perfekt soldat. Fast det var ju exakt det hon var.
"Har du några frågor?" undrade han, för det kunde inte vara enkelt att anpassa sig till ett nytt land. Alcander hade ingen aning om vad hon hade med sig och vad hon skulle behöva, kläder, vapen, böcker? Fast hon var väl antagligen van att leva med endast det nödvändigaste.
Utanför hade solen redan börjat sjunka och färgade himlen gul och röd. Alcander insåg att han hade ätit senast lunch, vilket var närmare tio timmar sedan. Det förklarade huvudvärken.

Frågor? Ja det var väl det enda hon hade. Hon tvekade, men han hade frågat.
"Förväntas jag läsa......skriva?" sa hon tveksamt och stapplande. Språket var ännu inte perfekt men hon lärde sig det eftersom. Men vad som gällde skriva och läsa hade hon aldrig lärt sig det inte ens på sitt eget språk.
Hon hade saker med sig, nytt henens far eller husbonden den hon tjänade ville inte skicka henne som hon var. Trasiga kläder, nej en helt ny garderob och skinande vapen, för att han skulle få ett så bra pris som möjligt för henne.
"Sir." sa hon sedan med en bugning, artigt. Hon vågade slänga en snabb blick på honom, han var vacker, men tycktes ha all värdens bekymmer över sina axlar.