PRS(Dragon Fantasy)

"Nalel, Nalel Ararr" presenterade Nalel sig och log lite. Hon var glad att kunna hjälpa till. "Vad heter du själv?".
Läkaren började rengöra såret. "Jag vet inte ännu, vi har aldrig krigsskador här, men jag har haft hand om djupa sår gjort av i alla fall yxor förut..." sa han en aning tankspritt innan han la i några torkade löv och lite salva i såret. Han tog sedan fram en nål med tråd och började sy igen.

Bearn log mot henne, "Trevligt att träffas, Bearn, Bearn Snow." sa han och såg mot läkaren. "Bara gör ditt bästa mer begär jag inte och ett yxhugg är ungefär detsamma som svärdshugg." sa han och såg hur Meira började röra oroligt på sig då läkaren började sy men verkade sedan åter svimma.

Läkaren nickade sakta och tvättade återigen över stygnen med en steriliserad vätska. Han band om med bandage och reste sig sedan upp. "För tillfället kan jag inte göra mer...Men hon ska få smärtstillande då hon vaknar".
Nalel nickade sakta. "Detsamma". Hon studerade honom en aning, så länge sedan hon sett människor...Så långa de var.

"Okej, tack." sa Bearn och bugade lätt åt läkaren, de hade visat stor vänlighet. Sedan satte han sig åter för att invänta Meiras vaknande och läkaren lämnade dem. "Så har du funderat på soldatlivet?" frågande han leende den lilla hoben.

Nalel nickade. "Ja, jag tänkte nog gå med er". Hon hade bestämt sig så fort hon fått höra om de kommande soldaterna. Det hände aldrig något i byn, hon ville göra saker och uppleva mycket. Och hon hade ändå inget som höll kvar henne där, inget mer än hennes mor och far, hon hade ingen käresta eller liknande.

"Bra, trevligt att någon vill det." log Bearn men tystnade sedan då Meira började vakna till. Han knäföll vid hennes bädd noga med att inte slå huvudet. Meira såg sig om, det runda taket, de små möblerna. "Så vi är redan här?" sa hon och såg på sin arm.

Läkaren kom fram igen, med lite tabletter i handen. "Här, svälj dessa och din smärta ska minska" sa han och log vänligt.
Nalel backade sakta undan, hon kunde nog inte göra mer. Hon kom ut och studerade resten av soldaterna, det var många sårade, men de mesta verkade inte vara så allvarligt.

"Tack." log Meira och svalde dem med en skopa gott vatten. Hon hade inte visat det men det smärtade. Vilket alla visste att det gjorde, men en soldat visade inte sin smärta. Bearn log lättat, "Trodde nästan jag förlorat dig." skockade han och Meira flinade, "Men så lätt blir du inte av med mig." skrattade hon.

Läkaren backade undan en aning och lät dem prata. Han såg ut genom dörren, det var kanske fler som behövde hans hjälp. "Stanna kvar här och vila, jag går och ser om fler behöver hjälp" sa han och gick ut.
Nalel så läkaren gå förbi henne och kikade in genom dörren igen, kvinnan var vaken nu.

Meira ser en rödblond kalufs kika in genom dörren då läkaren lämnar dem och ler, "Hej." sa hon lätt och Bearn såg dit hon såg, "Åh, det där är Nalel, hon hade tänkt bli soldat." sa han glatt och Meira såg på henne, "Vad bra, det behövs fler." sa hon.