Divergent {Prs mellan flyttnyckeln. och fashion7}

Jag var ensam här. De andra ärliga hade jag aldrig sett, och ingen bekantade sig med folk från andra falanger. När tiden var inne hoppade jag ner från tåget, och landade på kanren av ett stort tak. Jag skulle resa mig upp när någon kom fram mot mig och gav mig en knuff. Jag skrek och klängde mig fast vid takkanten. Nu hängde jag flera meter från marken, och om ingen hjälpte skulle jg falla.

Ian stirrade klentroget som alla de andra på tjejen som höll sig fast vid livet. Hon hade valt De tappra och då borde hon visa att hon skulle klara av det. Hon borde ta sig upp själv men när fingrarna började tappa greppet om kanten klarade han inte längre av att se på. Han stönade lågt och böjde sig fram och fick grepp om hennes handled. Det var med stor möda drog upp henne.
"Var inte så tafatt på fötterna nästa gång.", muttrade han.

Tessas synfält var färgat av röda prickar. Killen som hjälpt henne upp gjorde henne surare. Hon slet sig loss och måttade en spark mot honom. Mitt i prick. Sen gick hon argt förbi honom och blev den andra att hoppa ner från taket, ner till de tappras byggnader.

Han blinkade häpet till när hennes fot träffade hans knä. Hon var inte bara klumpig utan otacksam också. Han borde ha låtit henne falla. Med bister min följde han med de andra och en efter en hoppade de ner från byggnaden, även om kanske svindeln hade ett finger med i spelet av att han tappat fotfästet.

Tessa väntade tålmodigt på att alla skulle komma ner. Hon stod bredvid en kille som såg ut att vara lite äldre. Folk såg hånfullt på henne, vilket fick Tessa att känna sig än stoltare. Hon vars sin far upp i dagen. Tessa log stort då alla samlats och killen bredvid sig började prata. "Jag är Shane, och jag kommer att vara er tränare de närmsta veckorna. Bara fem av er 14 kommer att få plats i de tappra, så kämpa väl."

Kämpa väl? Det skulle hon.

Ian kollade sig omkring och kunde inte sluta tänka på vad tränaren nyss sagt. Att några här skulle bli falanglösa inom några månader var en skrämmande tanke.

Tränaren började gå mot stora salen, Tessa gick näst intill honom. De skulle nu äta middag och Tessa var vrålhungrig. Hon tog lite av allt och satte sig sedan vid Shane. De började disskutera strategier för att klara ig in i de tappras falang.

Ian satt och åt under tystnad. Det var vad han trivdes bäst med. Han tuggade långsamt på maten när han lät blicken glida runt över gänget omkring sig.

Shane gick iväg för att prata med någon och jag blev kvar ensam. Glatt nynnandes på en sång slängde jag mina rester och gick mot ett stort vattendrag. Det var vaclert, men såg lite hemskt ut med alla blodfläckar på stenarna runt vattnet.

Ian reste på sig från bordet och gick ut från cafeterian. Han hade bestämt sig för att hitta till rummet han skulle dela med de andra, det han behövde var sömn och det massvis.

(Skulle du kunna bestämma dig om du ska skriva i jag- form eller tredje person?^^)