~Tippy och Emmadora~[prs]

Nami tvingade sig själv att ställa sig upp även om hela kroppen sa emot. Mor kom in i rummet, hon log mot henne med sitt trötta ansikte.
"Jag har tappat upp ett bad till dig.." mumlade hon. Nami nickade, även om hon tyckte att hon inte behövde något. Det varma vattnet värmde upp hennes kalla stela kropp.

William betraktade sig i spegeln i vardagsrummet. Han såg ut som alltid, som Thomas. Han satte sig vid matbordet men ville inte äta. Han var inte hungrig. Det va han aldrig på slåtterdagen.
"Ska du inte äta lite iallafall?" Frågade hans far honom. "Om du...ja, du vet.. Jag menar, ingen vet när du får äta nästa gång."
"Jag vet, pappa. Jag är bara inte hungrig. Jag tror jag ska hå nu." Thomas pussade sin mor och far på kinden och till sist sin lillasyster Alice. Hon var bara åtta och fick inte deltaga i spelen än. Tack gode gud.

Nami hade ingen som helst lust att gå till slåttern. Att se tributerna varje år var inget annat än smärtsamt. Hon minns förra året då en 12 årig pojke blev vald, ingen voluntera för honom. Hon ryser bara vid tanken på hans skrik på hjälp. Men huvudstaden ser det bara som underhållning. Som om allt är en stor lek. De förstår inte. Mor kom in, med en ljuslila klänning med krage på. Snabbt klädde hon på sig, och granskade sig själv i spegeln. Men det kändes inte som hon.


[lite brist på inspiration :c]

William gick vägen han visste att han var tvungen att å på domnande ben. Något var inte som det brukade i år. Han kände det inom sig. Kanske var det för att det var först i år alla började säga att han såg ut exakt som Thomas gjorde när han blev deltagare i Spelen. William var inte lika övertygad som vanligt över att det inte skulle vara han, tänkte han, medan han hastigt rörde sig tillsammans med alla. De tog hans fingeravtryck och sedan ställde han sig i leden med de andra. Will kände underligt nog inte många andra ungdomar i Distriktet. Visst hälsade han distansierat eller vinkade oentusiastikt åt ett par pojkar eller flickor som gick förbi, men alla var för upptagna med att tänka på eget. William rättade till sin ljusblå skjorta och såg fram mot podiet längst fram. Han ville verkligen inte stå där som utvald. Verkligen inte.

Nami kom på att slåttern började när som helst. Om man var försenad var det lika med döttsstraff. Hon sprang med sina svaga ben mot slåttern. Det kändes som om hon skulle falla ihop vilken sekund som helst, men ändå så fortsatte hon att springa. Så liten och skör. Så ensam. Det var där hon såg April för första gången på flera veckor. Hon var nog den enda hon ungefär kunde kalla för någon slags vän. Men de kom in i ett bråk.. och sen dess har de inte pratat med varandra. Nami vinkade försiktigt, och April log tillbaka de värmde henne.

William tittade framåt, på den där vanliga, fruktansvärt genomtjatade filmen om Panem som reste sig ur askan. Will rös. Något kändes fel idag. Så fruktansvärt fel. En ljusare röst hördes, men Will lyssnade inte. Han såg sig ändå omkring och hoppades att få se någon han kände där, ett sista grässtrå att grabba tag i, men ingen såg tillbaka. Will ryckte inte upp sig ur sina drömmerier förrens han hörde ett namn ropas upp. Ett namn han underligt nog kände igen någonstans ifrån.
"Nami Lionsbow!"

Nami kollade upp mot kvinnan som nyss hade ropat upp hennes namn. Nami skulle till arenan. Hon skulle till huvudstaden.. men värst av allt, hon skulle dö. Sakta gick hon upp emot scenen. Pawffie, distrikt 9's eskort log stort mot mig med sina onaturligt vita tänder. Hennes hjärta hamrade som en hammare i bröstkorgen.
"Och nu till pojkarna!" sa Pawffie högt med sin huvudstadsdialekt. Sakta närmade hon sig glasklotet, och grävde länge efter en lapp.
"William Elwood"

William såg sig omkring, uppenbart chockad. Det måste ha blivit något fel, någon annan måste ha samma namn som honom. Ingen gick fram mot kvinnan, så Will antog att det gällde honom iallafall. Han gick upp för trappan och ställde sig bredvid flickan. Han hade sett henne någon gång tidigare trodde han, men när? Var? Det spelade ändå ingen roll nu. De skulle båda dö inne i arenan.

Nami såg hur pojken gick uppför scenen. Det var han.. Nami skakade på huvudet, det kan det inte vara.
"Skaka händer då!" väste eskorten och viftade lite på armarna. Nami tog fram handen, den skakade av rädsla. Kollade avvikande ner i marken, rädd för att ta ögonkontakt.

William skakade sakta hennes hand. Vad var det för spänning han kände mellan dem när de rörde vid varandra? Det var som om Nami var någon han älskade men halvt glömt bort. Som om hon var någon han länge hade velat kalla sin men förbjöd sig själv till. Eller någon som var hans fiende? Nu borde hon definitivt bli det iallafall. Will ansträngde sig för att le mot flickan, men hon tittade inte tillbaka mot honom överhuvudtaget. Han kände sig fånig när han stod där och log och hon inte gjorde det, så Will släppte Namis hand.