Privat roll mellan mig och JustMe!

Natasha såg hur de två vampyrjägarna kom ut ur taxin med sina vapen. Lite klumpiga var de, för de hade glömt att ladda sina vapen. Fast lite listiga var de och det gjorde dem farliga. Natasha passade på när de inte hade sina vapen laddade och sprang.

Tristan siktade sitt vapen på en vampyr tjej som sprang iväg och skjöt. Hon var för snabb så hhan missade. Han svor högt för sig själv och spg efter henne.
----
Sry, lite kort.

Natasha märkte att sonen sköt och kort därefter var han efter henne. Hon försökte springa snabbare och hon sprang genom trånga gränder för att irra bort honom. Hon vände sig om medans hon sprang för att se om han fortfarande var efter henne. Det skulle hon inte ha gjort. Hon upptäckte inte att gränden hon precis hade svängt in i egentligen var en trappa, så hon snubblade och föll, nerför hela trappan. Hon ramlade ihop på avsatsen längst ner och höll sig om foten. Det gjorde rysligt ont.

Han tyckte synd om henne och kunde inte döda henne. Han gick försiktigt fram och satte sig brevid henne. Det hade inte hänt något annat än att benet kanske var av. Trodde Tristan.
Vad gör jag ? Hon är en vampyr och kan döda mig när som helst. Tristan såg oroligt på vampyren och lyfte bort hennes hand. Benet var svullet och hade fått ett stort blåmärke.
Han öppnade sin väska och tog fram en ispåse. Han drog ett djupt andetag och lad det på benbet.

Natasha försökte backa undan och tittade storögt på mannen. Han hjälpte henne, men varför? Hon bet ihop när den iskalla påsen mötte hennes hud. Hon började snyfta stilla när hon såg vapnet som låg en liten bit ifrån dem, men fortfarande inom räckhåll för mannen.
"Varför hjälper du mig?" fick hon fram mellan snyftningarna.

Tristan ryckte på axlarna och suckade. Han såg på vampyren och log.
- Jag vet inte. Sade han och tog bort ispåsen. Han packade den tillbaka i sin väska och tog sina vapen.
Han vinkade åt vampyren och sprang tillbaka tiöl sin pappa.
Hans pappa stirrade storögt på honom och suckade.
- Någon bra vampyr jägare kommer du aldrig att bli. Sade Tristans pappa besviket och skakade på huvudet. Tristan suckade och lade undan sina vapen.

Natasha satt stilla ett tag tills chocken hade släppt. Hon hade överlevt! Foten gjorde fortfarande ont, så hon haltade tillbaka till borgen. Inne i vardagsrummet stod hennes mor och hennes far med vinglas i händerna, eller blodglas var det. När de såg sin dotter ställde hennes mor ifrån sig sitt glas och skyndade sig fram till henne.
"Natasha, vad har hänt?" utbrast hon och tittade på Natashas fot och hennes skrapsår.
"Jag blev jagad av en vampyrjägare och ramlade ner för en trappa." svarade Natasha.
Vid ordet "vampyrjägare" sprack hennes fars glas i hans hand och hans ansiktsuttryck blev mycket allvarligt. Hennes mor såg ut som om hon inte hade förstått vad Natasha sa.
"En ny vampyrjägare..." mumlade hennes far.

Tristan ich Tristans pappa gick tiöö hotellet och bokade ett rum åt sig. De förde upp sina väskor och gick till en restaurang föratt äta.
Restaurangen var liten, men mysig. De satte sig i ett bord och beställde sin mat. De satt under tystnad och väntade på at maten skulle komma.

De åt och gick omkring i byn föratt se vad det fanns. Gatorna var smala och tysta.
Tristan suckade. Varför ska vi vara just här och jaga?.

Natashas mor kramade om Isabelle, men hon slingrade sig snabbt ur hennes grepp.
"Isabelle får inte lämna huset längre!" kommenderade hennes far.
Isabelle såg chockat på sin far och började sedan att skrika och tjuta. Hon sprang upp till sitt torn och hennes mor följde efter henne. Kvar blev Natasha och hennes far.
"Hur blir det med mig då?" frågade Natasha.
Hennes far tittade först oroligt på hennes fot, men sen harklade han sig.
"Du får gå ut, om du är väldigt försiktig."
Natasha log och skulle precis gå upp till sitt torn när hennes far harklade sig igen.
"Och se till att ingen förföljer dig hit."

Tristan och hans pappa gick till hotellet. Tristan gick in på badrummet och tog en dusch.
---
Sry, lite kort.