Innan tiden går ut.

((men han var tvungen. han hade så ont))

Hon såg sig om och såg en flicka längre fram och hon gick fram. Något varmt och lätt lades över henne. Som en mammas kram eller en trygg vistelse när hon närmade sig. Hon log. "hej hur är det? fryser du inte?" Hon log mjukt.

(de ljusa änglarna kan med sin själva närvaro ändra folk typ. typ ljusa blir mer vänliga och snälla medan onda får andra att mörda och begå brott)

(( Ja, då är det ju tyvärr det bästa. Men ändå jättejobbigt såklart!))

Angie tittade på flickan genom buskens grenar. Hon märkte att detta inte kunde vara någon från krogen och blev genast mycket lugnare. Smitigt tog hon sig upp på fötter och klev ur busken igen.
"Tack, men temperaturer biter inte på mig" svarade Angie vänligt.
Hon förstod om det kunde verka konstigt att hon bara hade en vanlig skjorta och tunna byxor i nattens kyla.
"Vad gör du ute såhär sent? Stans alla hörn är inte trygga för unga flickor som du."
Även om det hade varit en förmaning så var tonläget varmt och vänligt.

Hon log och drog av sig halsduken och räckte den över. "inga men ta den och så går vi hem." Hon ler mjukt och skrattar. "jag är en stor flicka och kan klara mig bra tack. Men är du inte hungrig?"

Fastän Angie inte behövde halsduken tog hon emot den och svepte den om axlarna som en sjal. Ett brett leende svepte över hennes läppar ty detta var ett tecken på att just den hon var här för att finna hade själv hittat Angie.
Ty hennes änglakrafter gjorde så att människorna var snälla emot VARANDRA, inte emot Angie. Hon hölls bara i bakgrunden som en godhjärtad spelledare. Att hon nu hade blivit erbjuden en gåva bevisade på att flickan hade en av de renaste själar.
"Det är du som måste vara Ruby!?" konstaterade hon uppspelt.

Hon log och drog fram ett par handskar och räckte över dem men stelnade till och såg på henne. "Hur visste du vad jag heter?" Hon såg oroad ut och såg lite sig om som det här var ett tvjippo. "Jag heteer Ruby ja men jag förstår inte hur du kan tänkas veta mitt namn.

När Angie fick bekräftat att detta var Ruby böjde hon sig fram i en lätt bugning.
"Åh, tack, men jag kan tyvärr inte ta emot fler gåvor från Er, miss Ruby" sa hon och satte upp sina händer framför sig.
Sen rätade Angie på ryggen och såg sig omkring. Inte en skymt av någon annan, vilken tur! Hon lade snabbt armarna om Rubys axlar och började viska snabbt.
"Kom! Vi har ingen tid att förlora. För mig till Ert hem så ska jag förklara allting så gott det går.

Hon ser rädd ut och ser sedan sig om. "vem är ni?" Hon skakar på huvudet och börjar att gå. "jag måste gå" Hon började snabbt gå.

(hur gammal är hon?)

((Hur gammal Angie är, menar du?))

Angie skyndar snabbt efter samtidigt som hon hela tiden läser av omgivningen. Var som helst kan de bli mötta av en fallen ängel och då kan det bli problem om denne förstår att detta är Ruby.
"Vänta miss Ruby!" väser hon fram och försöker utstråla så mycket lugn som går även om hon själv är nervös och på helspänn.

(ja. typ 22 ?)

Hon springer till lägenheten och knappar in koden och stänger dörren efter sig och hon sjungker ner och andas häftigt och kurar ihop sig. "vem var det?" Hon tar sig upp och ser sig om.

((Egentligen är hon ju flera hundra år, men hon ser ut att vara i tidiga tjugoårsåldern))

När dörren stängs precis framför Angie blir hon inte arg. En dörr har aldrig stoppat henne och hon förstår mycket väl Rubys avsikt. Hon tror ju säkert att Angie är en hemlös galning.
Hon kliver åt sidan så att Ruby inte ska se henne genom dörrens glas, sen gör hon sig osynlig och går igenom dörren.