Prs mellan Aia och Selma...

"Haha, han överlevde den branden också, du får gärna försöka igen om du vill", skrattar jag och med en hand rörelse så börjar köket att fixa Jennas te. Tanken på te är mer lockande än den maten framför mig i fast form. Jag skjuter undan tallriken och väntar på att teet ska bli klart, fast det kan såklart dröja ett tag.
"Om du verkligen hade velat så skulle du ha kunnat lägga en illusionsbesvärjelse, vid fullmåne och midnatt då. Inte ens din far skulle kunna få bort den då, inte jag heller. Månen är allt bra stark", mumlar jag och fingrar själv på mitt halsband. Ett pentacle. Jag minns inte hur jag fick den eller hur länge jag har haft den, men jag vet att jag har haft den länge och att jag till och med sover med den måste visa att jag verkligen bryr mig om det. Om jag tror rätt så var det Kråkan som fixade det till mig, men jag är inte heller säker.
"Ditt illusions jag skulle sköta om skolan, och du skulle kunna njuta av livet. Det enda du verkligen behöver är en spegel, dig själv, fullmånen och klockans ensamma tickande vid midnatt", ler jag. "Det är i alla fall den lättaste och en av de kraftfullaste illusionsbesvärjelserna jag vet."
Jag nämner inte blodsmagi boken. Det finns säkert något där, men jag har redan visat Jenna boken och som anat så kunde hon inte läsa den.

[Edit: Pentagram visade sig vara endast en femuddig stjärna och pentacle är ett pentagram i en cirkel... Ifall du undrar över ordet vill säga ^^' ]

”Du har troligtvis rätt. Något fel hände då du tog honom ifrån döden och det skulle inte förvåna mig om du någon gång får betala ett fruktansvärt pris för det”, sade Jenna.
Det sista en aning buttrare. Om sanningen skulle fram trodde Jenna att Eve redan fått betala priset även om Eve aldrig nämnt någonting om det. För så var det, magi hade ett pris i alla fall mäktig magi.
Ett par väldigt tjusiga koppar slog sig ned framför dem och Jenna log åter igen. Att bo i hålan hade definitivit sina fördelar. Den skålheta vätskan doftade underbart.
”Det är ingen dum ide”, sade Jenna funderande då hon tog den värma koppen och lät värma sina frusna, alltid frusna händer.
Jenna hade inget emot att lära sig saker. Sanningen var att innan hon upptäckt var hon var så hade hon gillat skolan, till en viss del. Det hade alltid funnits ett gäng ungar som retat henne, mobbat henne men hon hade fått sin hämnd på dem.
”Eve, jag tror jag hittat någonting som skulle kunna intressera dig.”
Jenna tog en klunk av det varma teet. Utan att vänta på Eves reaktion fortsatte hon.
”Då jag gick förbi den gamla herrgården, du vet den som varit övergiven i en hel evighet så tyckte jag att jag såg någonting röra sig bakom gardinerna.”
Jenna gjorde en dramatisk paus. Som om Eve skulle tro att Jenna endast hade gått förbi stället i vilket fall. Åter igen knottrades hennes armar som de gjort då. Det enorma, svarta stängslet som omringade den enorma Herrgården var aningen bortskrämmande. Jenna visste att några idioter ifrån hennes skola hade en kväll försökt sig bryta in utan att lyckas ens ta sig igenom det. Som om det fanns någon som hade velat ta sig in i Herrgården som nu mer liknade ett ruckel.
”Så jag tog mig helt enkelt en titt”, Jenna hoppade över delen av historien hur den var irrelevant, ”och stället verkade tomt även om det verkade som om det fanns något där men det är inte vad jag hittade. På golvet i ett av rummen intill en stor öppen spis fann jag ett pentagram inristat och inte nog med det fann ljus sprida i rummet och rökelser som bränts. Intill den öppna spisen befann sig ett altare…”
Jenna tystnade och inväntade Eves reaktion.

"Åh..." säger jag och ställer ner min kopp. Jag funderar i någon stund innan jag svarar.
"Jag tror inte att det egentligen är något att oroa sig över... Det är förmodligen någon wiccan, häxa, eller djävulsdyrkare", jag grimaserar vid sista ordet. "Okej, det kanske är något som är värt att kolla upp", medger jag och börjar fingra på den halvtomma koppen.
Tanken på herrgården får huden att knottra sig. Jag har aldrig gillat utstrålningen av stället, åtminstone inte på dagtid, jag måste ha varit där tusen gånger på nattid, men jag har inte varit där på flera år. Och att någon annan än jag eller någon jag känner skulle ha varit där chockerar mig.
Jag tänker inte skicka Kråkan, så jag överväger att gå dit själv. Kråkan är nog bland de blindaste idioterna i världen, även om jag älskar honom... Men, han skulle nog inte märka att en gast var en gast ifall jag så skulle placera en mitt framför näbben på honom.
"Jodå... Jag tror nog det är värt att kolla. Vill du följa med efter att skolan har slutat för dig? Eller har den redan slutat? På vilket sätt i sådana fall? För dig speciellt eller för alla andra också?" flinar jag och börjar dricka upp det sista av teet.

Jenna tog ännu en klunk av det varma teet.
”Men tänk om det är någon som oss, eller något helt annat.”
Jennas mörkbruna ögon lös av iver även om det visat sig att den lilla bunta med häxor som hon hade sökt upp visat sig vara bluff och båg så skulle denna troligtvis också vara det men vetgirig som hon var hade hon alltid haft en dröm att få lära sig mer, bli mäktigare, finna någon att lära sig av. Det hon kunde nu var sådant hon läst i sin fars memoar och de Eve lärt henne även om Jenna alltid kände det som om Eve behöll de bästa hemligheterna för sig själv men Jenna skylde inte henne för det, hon behöll själv en del hemligheter.
Jenna gav Eve en blick som borde sagt allt men sade det ändå.
”Mrs. Holmes klass råkade ut för en liten olycka. Ett glasrör råkade på något sätt explodera och en hemsk lukt spred sig genom klassrummet så det var tvungen att utrymmas.”

"Åh, det säger du... Jag undrar hur det gick till", skrattar jag och sveper i mig det lilla som finns kvar i koppen. Suget efter ännu en kopp te frestar mig och jag överväger i en halv sekund att ta en kopp till, men med en suck så märker jag att min nyfikenhet är klart mäktigare än begäret efter teet.
Mina fingrar sluter sig om blodsmagi boken som ligger i fickan på "morgonrocken" som egentligen inte är en morgonrock, men jag vet inte heller vad den annars ska beskrivas som. Det är en lång, stickad sak som jag använder för att skyla kroppen, och det är mer eller mindre allt, plus mina pyjamas under den då...
Jag reser mig så hastigt att stolen nästan faller ner - de är ju trots allt gjorda av enkel trä - men jag hindrar den från att falla med en fingerrörelse.
"Jag ska bara slänga på mig några kläder", säger jag med ett leende. "Du kan... Ja, vad tusan, gör vad du än vill under tiden."
Jag väntar inte på något mer svar utan går genast bort mot mitt sovrum för att byta om.

Jenna nickade svagt och drog upp sin röda läder väska som var något av de slitnaste Jenna ägde. Hon hade funnit den på vinden och den hade en gång tillhört hennes farmor och Jenna älskade den verkligen, trotts skavankerna den bar på. Snabbt drog hon upp stickningen hon höll på med att göra. Stickning, att låta händerna jobba medan hennes tankar flöt iväg var något som lugnade henne, gav hennes ro. Kylan hade börjat komma, trädens blad hade börjat ändra färg och snart skulle hon behöva varmare kläder, mössor, vantar och sockor.
Så stannade Jennas blick på något som hon tidigare inte sett. Hon lade ned sin stickning åter igen i väskan och drog den över huvudet samtidigt som hon gick igenom det enorma valvet till något man kunde kalla för vardagsrum. Hon drog handen över ett vackert litet dekorbord med någon konstig prydnadssak på och fortsatte tills hon nådde fram. Hennes blick hade landat på en vacker prydnadsblomma och om Jenna inte misstog sig var det en Afodill. Så hörde hon kråkans ljuva kraxande och vände sig snabbt om i väntan på ett anfall men hon såg honom endast sitta stilla och stirra på henne.

Jag tar på mig en klänning, självklart gör jag det. Jag tar på mig en svart siden klänning, samma klänning jag använder vid ritualer. Jag har den jämt på ritualer, oavsett vilken sort den är av. Den här klänningen är nog mäktigare i sig än många häxor är naturligen. Man skulle nog kunna kalla klänningen en talisman.
"... Jag tror den en gång tillhörde min mor", mumlar jag för mig själv. Jag vet inte riktigt hur jag kom bort från mina föräldrar, inte egentligen, och inte hur jag har överlevt sedan dess heller. Men, mitt tidigaste minne... När jag var kanske två eller tre så lekte jag runt i den här klänningen, och den var på tok för stor för mig då, men nu... nu sitter den perfekt. Och jag har inte tänkt förstora den med tidens gång eller något. Den här klänningen är en av få saker som jag vägrar förtrolla. Jag vill ha den som den är. Det är det som gör den till ett minne. Till en talisman. Till ett minne av min mor.
Jag slätar ut den med darrande händer. Även om jag inte minns min mor, eller min familj, så har jag så långt bak jag kan minnas fantiserat om dem. Hur de var, hur de såg ut, vad vi gjorde... Allt. Jag har fantiserat ihop lyckliga saker och hemska saker. Men saknaden av en familj minskar aldrig. Och tanken på att jag faktiskt har på mig något som en gång i tiden förmodligen tillhörde min mor fyller mig av saknad, lycka och kärlek. Klänningen är väl bevarad, trots alla slitsamma år. Om jag tror rätt så är det på grund av att det ligger en besvärjelse över den, en jag inte har lagt, en som kanske låg långt över den innan ens min mor var född.
"En släktklenod", viskar jag svagt, nästan fascinerat. Det är första gången jag tänker på det. Jag kanske har på mig en släktklenod. Att jag över huvud taget skulle äga något som gått i släkten i urminnes tider har aldrig slagit. Hur skulle jag fått tag i den? Jag har ingen familj... Men, den här känns så pass gammal att det kanske är en släktklenod.
Tanken fyller mig med större lycka än på länge. En lycka ger mig modet nog att gå tillbaka till Jenna, med ett leende på läpparna.
På vägen till vardagsrummet hade jag snappat åt mig en svart skinnjacka och en väska att ha blodsmagi boken i.
"Kråkan!" utbrister jag när min blick faller på honom. Han vänder snabbt på huvudet och kommer lyckligt kraxande mot mig. Han sätter sig på min axel, stryker näbben mot min kind och burrar nöjt upp sig.
"Äntligen", kraxar han. "Jag har hört hela samtalet. När ger vi oss av?" undrar han.
Jag slår till honom.
"När ska du lära dig att inte tjuvlyssna?" frågar jag allvarligt.
"Inte så länge jag är i livet", säger han glatt kraxandes och flyger sedan ifrån min axel, "och, det Eve, kan vara i evighet tack vare dig." Det låter som om han skrockar eller skrattar. Jag kan inte avgöra vilket av det mellan kraxremsorna.

Jenna ignorerar kråkan och Eves korta konversation som i hennes öron är oförståelig. Med tiden hade hon lärt sig att det inte spelade någon roll, hon skulle aldrig förstå dem men det var inget som fick henne att känna sig utanför. Jenna vägrade sig själv att tillåta sig känna den känslan, aldrig mer.
”Klar?” frågade Jenna men hon förstod att Eve var det.
Som vanligt såg Eve lika skräckinjagande vacker ut med tatueringarna slingrandes i ansiktet. Jenna hade vant sig vid dem som så många verkade tycka vara obehagliga på något sätt. De var en del av Eve.
”Jag ställde bilen där jag brukar”, det låg en beskyddande förtrollning över den. Jenna visste att Eve inte gillade att få besökare eller att hon inte ville att utomstående skulle känna till hennes och hennes systers tillhål så därför glömde människorna som passerade att de sett bilen så fort de sett den.
”Fast du kanske hade något annat i åtanke”, sade Jenna men vände sig inte om eller väntade in Eve utan gick ut genom de enorma hallarna i underjorden som var Eves.


[Finns Eves syster förresten? ]

[Nope, föredrar henne som ensambarn ^^ ]

En tystnad uppstår innan jag börjar fundera. "Att gå till fots är bättre", beslutar jag mig för och ser på henne. Om hon vill ta bilen kommer jag följa med. Fastän att gå är smartare. Hennes bil låter kanske inte så mycket men alla bilar låter lite, och även de döda har öron. Om vi vill se någon på herrgården är det smartare att gå. Ifall vi nu inte vill att personen ska veta om oss, vill säga. Fast även människor skulle kunna försöka döda oss...

”Som du önskar”, sade Jenna och gav en liten låtsas bugning emot Eve.
Jenna hade alltid haft en något udda humor men ett litet leende fanns där som vanligt på hennes läppar. Som om någon berättat ett skämt som bara hon förstod.
Ljudet ifrån Jennas fötter emot marken, löven och grenarna som knäcktes under henne var Jenna övertygad irriterade Eve men Jenna hade inte lärt sig att vandra utan att höras även om hon försökte vilket hon slutat med för länge sedan. Även om hon var uppvuxen i en stad älskade hon skogen. Hon älskade lukterna och framförallt de olika växterna. Jenna hade ett litet ställe inte långt ifrån Eves håla där hon odlade sådant hon inte ville att hennes far skulle få reda på att odla. Örter och växter som hon sedan använde till olika drycker av alla möjliga slag.