Dom gör det dom en gång lärt och litar på det. Om jag gjorde likadant, förstod jag vem jag är. Men vart finns min väg någonstans?

bra är på! ofc♥

LÄS, först innan du börjar läsa kapitlet;

Spoiler:
Tryck här för att visa!Till alla som bevakar och vill läsa denna tråkiga FF, vill jag först och främst säga tack för att ni vill läsa!
TACK, TACK, TACK OCH TUSEN TACK!
Jag skriver denna kapitel på mobilen, och jag vill bara bara säga denna kapitel kan bli låååång tråkig, kort och det kan finnas massor av stav fel.
Men jag lovar er det kommer komma längre och bättre kapitel, senare!
Tack igen för att ni tar er viktiga tid och läser detta istället!

Kapitel 1.

Jag lämnade Kings Cross station och gick ombord Hogwarts Expressen istället.

Tystnaden vakade över mig medans tåget rusade fullt av liv.
Jag tittade sorgset på föräldrar som gråtande sprang bredvid tåget och vinkade farväl till sina barn.
Varför kunde jag inte ha någon som gråtande sprang bredvid tåget och vinkade farväl till mig?
Ingen, precis ingen, inte ens jag själv visste hur mycket jag önskade mig en familj.
Eller, att jag hade kvar min familj.
Mina föräldrar dödades plågsamt framför mig, när jag bara var sju år.
Självklart mördades mina föräldrar av mugglare, som sedan kidnappade mig och tvingade in mig i slaveriet.
Men jag kan inte tacka professor Dumbledore för att ha räddat mig ifrån slaveriet samma sekund som jag hade fyllt elva år.
Men sedan dess har mina minnen ifrån dessa fyra plågsamma som jag gick igenom har jagat mig oavsett om jag är femton år idag.
Sedan den dagen jag blev kidnappad har jag inte pratat, i själva verket, har jag ALDRIG pratat!

Dörren till den tomma kupén jag satt i gled upp, jag vred försiktigt huvudet lite för att sedan se vem som kom in.
Draco Malfoy stod i dörröppningen, tyst tittade han på mig.
Han hade gyllene blont hår, silver glimmande ögon som glimmade flera meter ifrån mig, och han hade perfekt blek hy som matchade hans hår.
"Har du något emot att jag sitter här?" Frågade han lugnt.
Jag skakade försiktigt på mitt huvud, och log svagt.
Mitt våglockade bruna hår gungade samtidigt som jag skakade på huvudet, sedan tvingade jag mina dammiga blå ögon titta på den lilla fönsterrutan som var täckt av små regndroppar.

"Nadja." Viskade Draco.
Jag tittade på honom tyst, och väntade på honom att fortsätta att prata vidare.
"Ser du fram emot ditt femte år?" Frågade han, samtidigt som han försökte skapa en konversation mellan mig och han.
Jag nickade försiktigt och log svagt, sedan föll min blick på mina solbrända ben.
"Nadja, titta på mig!" Sade han försiktigt.
Jag slutade stirra på mina ben och tittade ivrigt in hans silver glimmande ögon och frågade mig själv varför han försökte få mig att prata.
Han vet att jag inte pratar, så varför försöker han att få mig att prata?
Jag vet inte ens varför han försöker få mig att göra det.
"Nadja, varför är du så tyst?" Frågade han.
Jag vägrade att svara på hans fråga, så jag bestämde mig att inte prata, men sanningen var att jag ville verkligen prata med honom.
Jag ville fråga honom varför han inte bråkade med mig som han gör med alla andra.
Vad var det som var så speciellt med mig som gjorde så han förlorade all sin elakhet och slappande av istället.
Vad var det som var så speciellt med mig?

Hans axlar sjönk nederslaget när han såg på mig, jag kunde känna hans ögon även om jag tittade bort.
Jag började bli nervös, jätte nervös.
"Pratar du ens? Ät det jag eller pratar du inte med någon alls?" Frågade han, hans röst fylldes av sorg.
Jag tittade upp på honom och skakade på mitt huvud våldsamt.
"Åh." Muttrade han och tittade ned sedan på sina ben.

Kupé dörren gled upp igen, och skrattande kom Dracos vänner in och fyllde den lilla kupén.
Jag kände hur sättet bredvid mig började sjunka långsamt, jag vred försiktigt huvudet för att titta vem som gjorde så att sätet sjönk.
Jag såg på Blaise Zabini som sjönk ned bredvid mig, med Goyle som sjönk ned bredvid Zabini.
Pansy Parkinson hade suttit ned vid Dracos ena sida och försökte ge honom några "gulliga" pussar på Dracos ena is bleka kind.
Crabbe var den siste man som kom in i kupén och han sjönk ned vid Dracos andra tomma sida, som sedan öppnade sin skolväska och tog ut sötsaker ifrån den som han hade proppat in i sin skolväska.
Jag rös till när Zabini kastade slarvigt sin ena arm på sättet bakom mitt huvud.
"Blaise." Varnade Draco honom, sedan slängde Draco en varning blick åt Zabini.
Zabini var förvirrad i några sekunder, innan han märkte att jag hade blivit obekväm när han hade lagt sin arm bakom mig.
"Förlåt." Sade han snabbt.
Zabini hade bett om ursäkt och tog sedan bort sin arm.
Jag log svagt åt Zabini, för att visa att jag verkligen tog emot hans ursäkt.
För att vara ärlig, Zabini och Draco dom ända som är snällaste personerna mot mig, OCH DOM ÄNDA SOM BRYDDE SIG OM MIG!
Medans alla andra var taskiga mot mig, ellr då ignorerade de mig.
"Asså, Draco" började Pansy.
"Varför bryr ni er om henne, se på henne, hon är ETT missfoster! Hon förtjänar inte att vara här i vår värld, hon förtjänar inte ens att vara i smutsskalle världen. Se på henne, hon är så ... Ful." Hon uppförde sig som om jag inte vore där, min blick föll sorgset ner på mina solbrända ben.
"Håll klaffen, Pansy. ingen bryr sig om vad du säger." Halv-skrek Draco i Pansys öra och knuffade bort henne ifrån honom.
Ja det är det, jag var fast med dessa fem som aldrig låte mig vara ifred.
Jag brukar ofta smärtsamma kommentarer av Pansy, och Zabini gjorde det obekvämt för mig utan att mena det.
Och Draco skulle kunna sitta i timmar bredvid mig och försöka få mig att prata och han brukar säga att jag betyder något för honom, fast det menar han inte.
Jag bara önskar att de kunde bara lämna mig ifred, helt ensam.

_____________________________

Okej detta är första kapitlet!
Det är bara lång tråkigt och för att vara ärlig vet jag inte vad jag har skrivit om i detta kapitel, men jag lovar er det kommer vara bättre senare. ♥

Jag vill bara säga att Elzyii spelar Nadja.

Tack för att ni läste. ♥

Så sjukt braaaaaa!
*bevakar*

Braaaaaaaaaa!!

Braa!

Assssååå OMG BABY
Varför sa du inte att du har skrivit en ny FF?
Asså OMG den är bara så bra jag tror jag vet vad som händer i nästa kapitel

Det levererar hittills!
Jag har lite svårt med söta "Mr Draco Loverboy" stories. Men, men. Sa se. Du skriver så bra!

LÄS, innan du börjar läsa kapitlet!



Kapitel 2.

"Vad är det för något?" Viskade Harry Potter, och tittade på någon slags häst varelse som var fast bunden i en vagn.
Jag stod bara några få meter ifrån Harry och hans grupp av vänner, och frågade mig själv om jag skulle gå hela vägen till Hogwarts eller sitta med dem i vagnen.
Det är ju ganska långt att gå till Hogwarts, och det skulle gå mycket fortare om jag gick ombord vagnen.
Så jag bestämde mig att gå på vagnen och ignorera blickarna som jag skulle få av Gryffindor.
" De kallas testraler. De är rätt snälla, men folk undviker dom för att ..." Muttrade Luna Lovegood, en liten Ravenclaw flicka som hade ganska långt gyllene blont hår, dimmiga blå ögon som matchade hennes bleka hy.
"Annorlunda?" Avslutade Harry Potter hennes mening.
"Men varför kan inte andra människor se dem?" Frågade Harry, å rynkade sin panna frågande.
Luna lade huvudet på sned åt sidan, hennes magnifika blå ögon stirrade en kort stund på mig innan hon började att förklara allting till Harry.
"De kan endast ses av människor som har sett döden." Började hon förklara.

Jag hade alltid undrat varför jag, just jag kunde se dessa saker, och ingen annan kunde.
Det kändes som en tyngd hade lyfts från mina axlar när Luna Lovegood hade förklarat allt till Harry Potter.
Jag märkte att Hermione Granger, en av Harry Potters närmaste vänner tittade på mig med en blick av skam i ansiktet.
Jag mötte hennes blick i en kort stund innan hon vände sig bort från mig och började viska till Ron Weasley.
Jag kanske inte pratar just nu, men det betyder inte att jag inte kan höra.
Och i detta ögonblick, hörde jag exakt allting de sade.

"Hon där är så konstig." Hermione som viskade till Ron Weasley, trodde inte att jag kunde höra henne.
"Hon har aldrig pratat." Fortsatte hon att viska.
"Hon pratar ju knappast, det är lite läskigt." Viskade hon vidare.
Ron sneglade på mig, men tittade bort direkt när han såg mig att jag tittade på honom.
"Håll käften." Muttrade Ron, och viftade sedan bort Hermione åt sidan med sin armbåge.
"Jag tror hon hörde oss." Hermione tittade igen på mig med skam i ansiktet och tittade sedan på Ron igen, efter en kort stund.
"Spelar det någon roll om hon hör oss? Hon är i Slytherin, låt henne höra oss. Vad ska hon göra?"

Jag vände bort blicken ifrån Ron och Hermione, jag tittade mot skogen istället som var åt höger sida av oss (mig).
Träden var höga, man kan säga att de täckte natt himlen.
Man kunde höra ugglorna tuta ifrån den djupa mörka skogen.
De gav mig rysningar då och då.
Jag grep tag i mina kläder och drog dom tätare mot min bröst, och försökte blockera den hårda kalla vinden.
Jag vände mitt huvud försiktigt åt vänster sida för att se om vi var framme vid Hogwarts, och då Luna Lovegood lyckades möta min blick, hon log tankfullt mot mig.
"Du ser dom också, eller hur?" Frågade hon mig, självklart utan att bry sig, men hon frågade mig iallafall.
Jag nickade långsamt, mycket långsamt, som svar.
Sedan tog jag en titt på testralen som drog försiktigt i vagnen.
"Vem är det du såg som dog?" Mumlade Harry, antagligen frågade han mig det för att vara artig.
"Hon pratar inte." Suckade Hermione Granger, och knackade med sina naglar på träsitsen.
Med en nickning tackade jag Hermione, men jag insåg att hon inte brydde sig om det.
Men sedan insåg jag att Hermione inte var trevlig mot mig, eftersom jag kunde höra hån i hennes röst.
"Och varför det?" Frågade Harry, som sedan slutade titta på mig och tittade på Hermione.
Hermione suckade, "fråga mig inte.".


~~


Den stora salen var full av glada röster och skratt, vänner sprang till vänner och kramades länge och började skryta om hur deras somrar hade varit och vad som hände under deras somrar.
Även om jag "nu" hade en vän, skulle jag aldrig skryta om något som hände i mitt liv.
Eftersom jag levde / bodde med min inget-bra-för gudfar.
Han är inte elak, som tur är, men han är inte snäll heller.
Eftersom att han tyckte att jag var konstig och han vägrade att tala till mig.
Oftast skulle han mig pengar för att springa ned till affären för att köpa honom mer öl.
Jag sakade av mig tankarna om inget-bra-för gudfader.
Jag satte mig tyst ner vid ändan av Slytherins matbord och gömde mitt ansikte bakom mitt midjelånga bruna hår.
Jag plockade upp gaffeln som låg på bordet framför mig och började leka med det medans jag väntade på att de skulle bli tyst i den Stora Salen.

Slutligen dog rösterna i den Stora Salen och alla hade intagit sina platser.
Tyvärr.... kom Draco och hans gäng fullt med personer jag hatade, och satte sig ned runt om mig.
Pansy började ge mig äcklade blickar, Zabini gjorde så jag kände mig obekväm (igen) och Draco gav mig all hans uppmärksamhet, vilket jag avskydde.
Mitt grep om gaffeln hade blivit tillräcklig bra för att få mina knogar spökbleka.
Jag avskyr uppmärksamhet och det vet Draco och varför ska han ge mig uppmärksamheten som jag INTE VILL HA.
Jag förstår mig inte på den där killen!

"Välkomna, välkomna till ytterligare ett nytt år här på Hogwarts." Hojtade professor Dumbledore.
Jag brukar alltid ignorera professor Dumbledores tal, men eftersom det inte fanns någon mat ännu eller ingenting att göra, var jag tvungen att lyssna på hans tal.
"Jag vill också välkomna vår nya försvar mot svartkonster lärare, professor Dolores Umbridge, låt oss tillsammans önska vår nya professor lycka till. Nu som vanligt, frågade vår vaktmästare, Mr Filch om jag kunde påminna er-" Ett irriterande liten hostning avbröt professor Dumbledores tal, alla vände sig för att se vem som hostade den falska hostningen.
Det var den nya professorn som stod bakom Dumbledore och log falskt mot honom.
Hon såg hemsk ut i sin rosa klänning och med sin matchande rosa hatt.
Jag HATADE henne redan!

"Tack, professor. För era vänliga ord." Hennes "söta" förfalskade röst gick mig på nerverna.
"Det är så ljuvligt att se era vackra och glada ansikten med era små fina leende." Jag såg mig omkring för att se om det var sant om någon log eller gav henne ett enda leende.
Hon fortsatte att le falskt och fortsatte att prata strunt prat.
"Jag är säker att vi ska bli mycket goda vänner."
"Det är troligt." Hörandes muttrade Weasley tvillingarna ifrån Gryffindorbordet.
Umbridge blängde på tvillingarna i en sekund innan hennes falska "söta" leende.
"Trolldomministeriet, har alltid ansett att utbildningen av den unga häxor och trollkarlar att vara av avgörande betydelse. Även har varje rektor fört något nytt till detta ... historiska skolan ... måste av hänsyn till utvecklingen motarbetas. Låt oss bevara det som måste bevaras, fullända det som kan fulländas rensa ut sådant som borde förbjudas."

Jag kan verkligen tala om för er att alla tänkte precis samma sak som mig ... "Vad i helvetet?"
Jag tittade på när Umbridge som sköt sitt sista falska leende åt Dumbledore, innan hon återvände till sin plats bredvid professor Snape.
Detta skulle bli ett intressant år.

_____________________________

Nå vad tycks?

Tack för att ni tog er viktiga tid och läste detta istället! ♥

Super!

jättebra! när kommer nästa längtar redan ♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥