LotR (Privat)

Keya hade kommit till slottet, eller borggården rättare sagt där de alla skulle samlas för att sedan ta sig vidare till Aragorns tronsal för att språkas. Hon ser sig om, många alver och dvärgar, till och med hobbitar, människor från olika städer och byar av landet och så hon själv. Ingen kvinna, kanske kom det fler sedan? Kanske var det bara hon? Hon gissade väl att städer ville representeras av män kanske?

När Banner slutligen kom fram till borggården drog han korta, snabba andetag. Borggården var stor och inte förvånande så var den full av varelser och människor. En alv var artig nog att flytta på sig när han trängde sig förbi, men vid dvärgarna tog det stopp. Han checkade av området, synade de olika ansiktena som kastade sina blickar mot honom. Det här kunde inte bli mindre än intressant.

Någon klappade i händerna och slutligen dog sorlet ut. En alv, en blond alv viftade med handen att de skulle följa efter, det var självaste Legolas, även han från det forna brödraskapet. De följde efter honom genom korridorer av sten där bonader tydde om Gondors mäktighet. Slutligen kommer de fram, fram till tronsalen där ett stort runt bord stod. Lord Aragorn var sig lik, han ville vara jämlik, så alla skulle få sitta vid det runda bordet så att alla kunde se varandra.

Banner slog sig ner vid bordet, nöjd över vad han såg. Snabbt drog han handen över ansiktet för att sudda bort sin häpna min. Han skrattade lågt.

Alla satte sig men som i olika rader, alver för sig, mäniskor och dvärgar för sig. Trots vänskapen mellan Legolas och Gimli hade de båda släkterna svårt att stå ut med varandra, men det blev allt bättre. De ända nu som stod upp var Aragorn, Legolas och Gimli.
Keya såg sig om, från Rohan var det både Eowyn och Faramir, sedan var det många från byar hon inte hade sett.

Banner kände sig som en utböling när han placerade allas ansikten i olika fack. Han kunde inte nämna ett enda ansikte eller ens gissa på var personerna kom ifrån. Hade det varit hans sätt att leva som fick honom att framstå som ett vilset lamm? Han blickade upp mot Aragorn, väntade på att han skulle tala.

Aragorn såg på dem alla och började tala. Att han skickat bud efter dem och att Sauron åter kommit till makten och nu var ute efter de övriga ringarna. Alla dem måste förstöras liksom den första sedan måste de även ta de som Sauron åter ha fått.
Aragorn talade länge och väl, om förra brödraskapet och vad han visste om ringarna i övrigt.

Det var inte lite Aragorn bad om, det kände Banner mycket väl när han lyssnade halvt om halvt. Att få tag i de andra ringarna och förstöra dem? Han sneglade på de andra men kunde inte se om de var förvånade eller nervösa för vad som skulle ske.

(Vad ska hända egentligen? Hur gör vi?)

(Vi kan ju göra att alla delas upp i par eller grupper och att Banner och Keya hamnar i samma. Sen skall de ut och leta efter någon/några ringar. xD)

Som alla andra höll Keya sitt ansikte i styr att inte visa något vare sig känslor eller tankar var viktigt. Men hon var med på det, självklart skulle hon hjälpa till. Hon var van vid ett kringflackande liv, ett ensamt liv, eller menade han att de skulle arbeta samman?

(Toppen! Haha, oh god)

Smaken av blod trängde upp i munnen på honom när han bet sig i tungan. Han hade varit på väg att fråga om hur de skulle gå till väga. Att hitta så många ringar före Sauron lät ganska orealistiskt om de inte delade upp sig. Men han ville inte låta oförskämd på något sätt, att ifrågasätta Aragorn var det sista han ville just nu.