PRS Wolf & Dragon

Skriken, värmen från elden och lukten av blod låg tjock i luften. Jag vågade inte röra mig från mitt gömställe under rosenbuskarna. Taggarna skar mitt skin, men orcherna letade fortfarande igenom husen på jakt efter överlevande.

Nu var att skynda om nöden, skynda för att inte allt skulle vara förgäves. Aragorn sände ut en trupp av krigare för att undsätta den lilla hobbitbyn. Alea satte sig upp på sitt svarta sto och snart gav sig hela hären iväg. Höll de gott tempo skulle de vara framme inom en dagsritt.

Solen gick ned och orchhären hade gått för längesedan, men jag vågade fortfarande inte röra mig. Medan jag stirrade på skogsbrynet började min mage knorra av hunger. Trots det ville jag inte gå in och ta något att äta. Det kunde vara en fälla.

(Kan vi säga att Paz var 13 ist?)

(Jepp, kan vi )

När solen gått ner var hela hären av krigare snart framme. De började närma sig de gräsbeklädda kullar och liknande som var Hobbitirnas byar och åkrar.
Alea satt på sitt svarta sto och såg solen gå ner över den tysta och svartbrända byn. Soldaterna hade tystnat och såg på den sorgliga och övergivna byn framför dem.

Jag gungade långsamt fram och tillbaka på knä och försökte att inte brista ut i gråt. Så hörde jag hovar och flämtade till förskräckt. Var orcherna tillbaka?

"Sök efter överlevande, samla lik. Och om ni stöter på en orc, vet ni vad ni skall göra." säger Tom, som leder krigarna, kapten.
Alea hoppar av sitt sto, med svärden på ryggen börjar hon som de övriga söka efter överlevande, eller döda som skulle begravas.

Det verkade som om de som var här inte var orcher, men jag litade fortfarande inte tillräckligt mycket på dem för att visa mig.

Alea befann sig vid rosenbuskarna och hennes väl tränade öron hörde något som rörde sig. Hon sökte och snart fann hon en liten hob flicka med snövitt hår och ljusblå skrämda ögon.
"Hej." sa Alea mjukt och vänligt och ställde sig på huk vid henne.
"Vi vill dig inget ont, vi är här för att hjälpa, från Gondor." sa Alea och sträckte fram en hand för att hjälpa henne upp. Alea kanske såg skrämmande ut med rivmärkerna över ögat, men hennes leende var äkta och hennes ögon hade en mjuk blick just nu.

Jag tvekade. Kunde jag lita på den här tjejen? Tatueringarna skrämde mig, men det vilade ett slags lugn över henne. Det gav mig en känsla av trygghet. Jag bet mig i läppen och tog skakigt tag i hennes utsträckta hand. Jag hade hört om Gondor och dess praktfulla kungastad, men aldrig varit där. Jag undrade varför någon från Gondor var så långt hemifrån.

Som om Alea kunde hört flickans outtalade fråga fortsatte hon.
"Vi fick bud om orcher anföll er by, och kom för att komma efter dem." sa Alea och drog upp flickan på fötter innan hon själv ställde sig upp. Hon hade inte sett eller talat till en Hobbit förr, men små var de verkligen, knappt upp till hennes midja och denna var en ung en.
"Jag heter Alea, vem är du?" fortsatte hon med samma lugna och mjuka röst för att inte skrämma henne.