Snurra min jord igen

JÄTTE BRA!!!!!!!!!!!!!!!!!!!

Tack för att ni är intresserande! Kul att någon vill läsa är kommer nästa kapitel!

Kapitel 2

Jag hörde svaga röster och mummel men jag öppnade inte ögonen. Eftersom jag inte ville vara medveten om var jag befann mig eller varför jag var där. Sakta började jag minnas vad som hänt och jag kände tårarna bränna bakom ögonlocken. Men jag hade fortfarande så mycket obesvarade frågor så jag tänkte att personerna som jag hörde prata kanske hade svar på dem. Det var det som gjorde mig frestad att öppna ögonen. När jag öppnade ögonen såg jag en gammal man med ett långt gråttvittskägg, halvmåne formade glasögon och klarblå ögon. Hans ögon påminde mig om Andrews vilket fick klumpen i magen att växa.

Snett åt vänster bakom honom stod en dam med en mörkgrön kappa och hennes hår var uppsatt i en stram knut. Hennes blick var allvarlig och hon mötte oroligt min blick. Höger om den gamla mannen stod en lite äldre man med gamla kläder och hans hår började bli grått, han såg lidande på mig och skakade lätt på huvudet.
" Melissa, är du vaken?" Den gamla mannen lutade sig närmare mig men ändå på ett avstånd som kändes bekvämt. Jag nickade en gång och blinkade med ögonen, rummet jag befann mig i var så ljust.
"Vad ska vi ta oss till?" Sa den andre mannen förskräckt.
"Lugna ner dig lite nu Horace" sa den gamla mannen.
"Dumbledore har rätt, flickan behöver inte få oroa sig över mer problem." Sa damen. Dumbledore som han tydligen hette lyfte sina händer och hyschade
"Minerva, Horace.. Nu lugnar vi oss och fokuserar på Melissas bästa.
Jag kollade på honom och jag var lite rädd.
"Vilka är ni?" Min röst räckte knappt till den korta meningen.
"Jag är professor dumbledore och detta är mina kollegor Horace snigelhorn och minerva mcgonagall. Och vi ska berätta för dig om vad som hände den natten som är orsaken till att du ligger här. Det var en häxa vid namn bellatrix lestrange och en varulv som heter fenrir grårygg som attackerade din familj."

Det var början på den väldigt långa historien om vad som hände när de två dödsätarna kom till mitt hus. Om hela den magiska världen och om de goda och onda som slåss mot varandra. Jag var chockad, självklart var jag chockad. Jag hade just fått reda på att utanför våran värld fanns en helt annan värld fylld av magi och fantasi, något som är helt omedvetande för de flesta.

Jag fick också veta att jag skulle få börja på hogwarts skola för häxkonster och trolldom. Även om jag var en sån kallad mugglare så hade dumbledore erbjudit mig en plats på skolan och jag hade inte så mycket val. Jag var en varulv nu, det hände när jag blev biten av fenrir grårygg och för att inte vara en fara för mugglarvärlden har både trolldomsministern och våran minister(som tydligen visste om den magiska världen) bestämt att det säkraste är att jag börjar på hogwarts. Detta beslut hade jag inte så mycket åsikter om för jag visste varken hur jag skulle klara mig själv i den vanliga världen på egen hand och sen var detta nog det bästa erbjudandet jag kunde få.

SUPER!!!

jättejättebra! är på

så himlans BRAA!

*ny läsare*
JAG ÄLSKAR DEN. O.O
MEER. ;D

Jättebra

Jättebra!!!

Superbra!!!

Tack så jätte mycket för all respons! Blir så glad när jag ser att folk gillar det jag skriver

Kapitel 3

Nu står jag på perrong nio trekvart.
Jag fick bo hos min faster under de två månaderna innan jag skulle till hogwarts. Faster Madge är den släkting som jag har bäst kontakt med, därför fick hon bli den som fick veta allt. Hon har hjälpt mig mycket och jag måste säga att det känns jobbigt att lämna henne. Hon har själv gått igenom en stor sorg när hon förlorade sin bror, min pappa.

Jag gick på tåget och hörde när klockorna slår elva, det var på pricken. Det är trångt på tåget och kupéer är upptagna. Jag öppnade ytterligare en dörr men där hittar jag bara en kille som satt och hånglade vilt med en kort tjej, som endast hade bh och en kjol på sig.
"Vad fan, stick" killen mötte min blick och för en sekund kändes han bekant. Sedan stängde jag snabbt dörren för att lämna paret ensamma med deras behov.

När jag vände mig om stötte jag ihop med en lång figur, muskulös också för den delen, det var inte direkt mjukt att krocka med hans kropp. Jag kollade upp för att se vem det kunde vara. Jag mötte en isblå blick, som gnistrade. Ögonen var som diamanter i solljuset, jag tror att jag drömde. För en stund stod tiden stilla medans jag inspekterade hans ansikte. Guldblont rufsigt hår, rak näsa, lite solbränd med en guldbrun nyans efter sommaren som varit, passande till det blonda håret.
" men tjena sötnos" han bröt min inspektion av honom och jag rodnade över hur dumt det måste sett ut när jag stod och glodde storögt på honom, jag tittade generat bort. Jag sa inget utan gick bara iväg så fort som möjligt men jag tappade min bok som jag bar i handen, jag vände mig om och böjde mig för att ta den. Jag såg hur han sneglande över axeln och ett leende spreds sig på hans läppar. Jag nästan sprang till toaletterna som inte låg så långt ifrån. Jag måste säga att detta var inte likt mig, jag är verkligen inte den som rodnar av minsta lilla. Dessutom inte av att stöta ihop med någon random person.

Jag kollade mig i spegeln samtidigt som jag ser rodnaden försvinna från mitt ansikte. Jag tog fram min mascara för att förbättra mina ögonfransar lite mer. Mina ögon var gröna och medelstora. Mitt hår är blont och lockigt, inte krulligt utan mer vågigt och lite korkskruv liknande nertill. Såna lockar som dem flesta inte får naturligt.

Jag tycker mitt ansikte är rätt mobbat eftersom min näsa är rätt liten och spetsig medans mina läppar är rätt fylliga och jag har rätt tydliga läppkonturer som dem flesta skulle behöva använda läppstift och läppenna för att få fram. Men jag har alltid fått höra att det är vackert med dem kontrasterna, att en liten nästa och fylliga läppar, eller tvärtom ger en mer unik look. Runt nästan och lite på kinderna pryds min hud av ljusa fräknar. Jag kan inte kalla mig brun, utan mer åt det bleka hållet men jag är lite solbränd efter sommaren. fast jag blir varken brun eller röd utan jag blir mer guldig..fast nej tro inte att Jag är gul nu. men jag är inte den brunbruna typen utan mer guldigt brun, om jag ens blir brun. Min kropp är väl inte den som jag är mest stolt över, jag är ganska kort 1.61 och jag har en relativt smal midja och smala höfter. Jag hade sett väldigt smal ut om det inte vore för mina lite muskulösare armar och ben, därför gnäller jag inte.

Här fick ni veta lite mer om hur Melissa ser ut och lite mer av hennes personlighet