Marodörernas, Lilys och Snapes tid [SV]

Titel: Lily tar sig en funderare
Språk: Svenska
Typ av text: Fanfiction
Antal kapitel hittills: 2
Färdigskriven: Nej

[Severus perpektiv]
Severus vaknade tidigt på morgonen. Han bytte om och öppnade dörren lite på glänt. Hans föräldrar sov fortfarande. Han smög tyst ut och ner till floden och doppade huvudet i vattnet och gnuggade det i ett försök att få det rent. När det inte funkade suckade han. Han reste sig upp och vandrade omkring lite över allt medans han tänkte. Han vadade genom den grunda delen av floden, gick in i skogsdungen, till lekparken, tillbaka samma väg samtidigt som han tänkte på hur han skulle kunna få Lily att lyssna på honom. Han gick in i skogsdungen igen och satte sig i grästet. Träden kastade en skön skugga över honom och solen lyste in mellan smala springor. Floden glittrade och han kände hur han började bli dåsig. Han somnade.

[Lilys perpektiv]
Lily vaknade på morgonen och det första hon gjorde var att springa in till hennes storasyster Petunias rum.
"Tuni vakna!" skrek hon glatt. "Vakna!" Petunia vred lite på sig och mumlade otydligt men vaknade inte.
"Vakna!" skrek Lily igen och skakade henne. "Om du inte vaknar häller jag kallat vatten på dig!" ropade hon. Petunia for upp ur sängen med ett ryck.
"Du skulle bara våga!" sa hon hotfullt.
"Jojo, det skulle jag nog!" svarade Lily och flinade. Petunia granskade henne ett ögonblick och vände sig sedan om för att byta om.
"Gå och byt om", muttrade hon. Lily skuttade glatt ut ur rummet in i sitt eget rum. Hon drog på sig sina kläder medans hon tänkte på den där pojken Snape som hade hoppat fram ur buskarna igår. Hon undrade om det han hade sagt var sant. Hon skulle gärna vilja prata med honom igen, han hade trots allt inte menat något illa när han sa att hon var en häxa. Han sa ju att hans mamma också var det. Plötsligt ångrade hon att hon hade väckt Petunia. Hon smög tyst in i Petunias rum efter att hon hade bytt om. När hon kom in kunde hon inte låta bli att skratta tyst. Petunia hade ljugit för henne; när Lily gick ut hade hon krupit in under täcket och somnat igen.
"Tur!" mumlade Lily och gick ut och stängde dörren efter sig. Hon hörde något från Petunias rum och stelnade till. Hade Petunia vaknat? Hon stod stilla och väntade men inget mer hördes. Hon gick ner för trappan, åt frukost, sa "hej då" till sina föräldrar och gick ut. Hon började gå mot lekplatsen i hopp om att den där pojken var där. Det var han inte. Hon blev besviken. Hon och Petunia hade kanske sårat honom, han kanske inte tänkte komma tillbaka. Vad var det Petunia hade sagt igår? "De bor i Spinnargränden nere vid floden" var det inte så? Jo, det var det! Hon började gå mot floden. Hon gick igenom skogsdungen och när hon var nära slutet stannade hon tvärt. Hon såg något svart ligga på marken ganska nära floden men fortfarande i dungen. Hon hörde ett snusande ljud. Det verkade som om personen sov. Hon smög försiktigt närmare. De var den där pojken insåg hon plötsligt. Skulle hon väcka honom? Hon tvekade. Tänk om han inte ville vara med henne efter igår? Hon satte sig ner och betraktade honom. Hans hår var smutsigt och han hade ett besynnerligt olyckligt och skrämt ansiktsuttryck, samtidigt som det såg helt uttryckslöst ut. Hon tänkte efter lite. Igår hade hans ansikte haft samma uttryck men också ånger, rodnad, ilska och... vadå? Det var något mer. Var det lycka över något? Lycka, sorg och rädsla samtidigt? Det var konstigt hur många olika uttryck hans ansikte hade samtidigt. Hans ögon igår hade varit en aning kalla, tomma och döda blandat med de andra känslorna. Hon suckade och reste sig upp för att gå. Och råkade trampa på en kvist som knäcktes högt. Hon tittade förskräckt bakåt. Pojken hade rört på sig och verkade vakna. Hon vände sig om för att börja springa men hann inte ens börja förrän en röst bakom henne sa "Vänta". Hon vände sig långamt om och fann sig stå öga mot öga med pojken Snape.
"Vänta, gå inte!" upprepade han och tittade vädjande på henne.

Oj... Vad ska hända nu?

MER!

MEEEER!!!

Jag ångrade mig som ni kanske märker. Jag tyckte att det här kapitlet skulle bli för långt och föresten hade jag inte tid att skriva det som kommer från boken. Och jag har redigerat några få ord i det här kapitlet, men inget som är nödvändigt att läsa om. Jag vet inte när jag kan skriva igen...

jag hoppas att du skriver mer snart

Me to

meer!

mermermer.

Sorry, ni får vänta lite mer

det göör inget, det får ta den tid det tar