Prs mellan mig och Tippy

Viffia började prata men John lyssnade inte. Tänk om han blev vald... Tänk om.. Han försöker fösa bort tankarna men det är omöjligt. Hans puls slår fort,som en hammare i hans bröst. Han sväljer och tittar upp mot scenen.
"Damerna först!" ropar Viffia och sträcker ner handen i ett av glaskloten.

Viffia tog ner sin hand och grävde länge ibland alla lappar, efter ett tag så valde hon en lapp.
"Himitsu Heartwink!" sa hon, överväldigad av glädje.Lou fattade inte vad som var kul. Länge stod Lou som fast, hennes ögon började tåras. Hon gick upp på scenen, efter ett tag. Livrädd.
"Himitsu! Åh.. det kommer vara en ära att ha med dig i hunger spelen!" fortsatte hon. Lou lyssnade inte.

En flicka klev upp på scenen. John tyckte synd om henne. Hans kropp darrade när Viffia sträckte ner handen i pojkarnas glaskula.
"John Atson!" Han stelnade till.

Lou kollade på pojken. Hon kände igen honom.. Lou kunde inte bara säga ifrån vart.
"Skaka händer då!" sa Viffia med hennes huvudstadsdialekt. Lou kollade på pojken, en tår föll ner för hennes kind och hon höll fram handen.

John räcker långsamt fram handen mot flickan och skakar den lätt. Han ser en tår som rinner ner för hennes kind, och då märker han att hans egna kinder är blöta av tårar. Han torkar sig hastigt.

Lou kollade på pojken med hennes stora blåa ögon. Gnistan var nästan borta. Hans ögon var också tårfyllda. Viffia klappade händerna av förtjusning, hon verkade nöjd med årets tributer. Lou skakade hastigt på huvudet, allt kändes bara fel.

Några fredsväktare ledde in spelarna till Rättens hus. Varenda steg han tog kändes det som om benen gjorde motstånd, som om de vilja springa därifrån. Och John ville springa därifrån. Vad skulle de göra om han gjorde det? Skulle de skjuta honom? Fast en kula i huvudet var nog bättre än en plågsam död på arenan. De kom in i Rättens hus. Där fanns det fler fredsväktare. Det skulle vara omöjligt att fly härifrån. Men han skulle ju ändå dö.. Sedan såg han lillasyster, mor och far komma in i rummet. Deras sorgsna ansikten gjorde att han ändrade sig tvärt. Han var tvungen att kämpa i spelen. Kämpa för deras skull. Han kanske skulle kunna vinna...

Inom 3 veckor så kommer jag vara död. Det var nog de enda hon kunde tänka på just nu. Viffia följde med oss till rättens hus. Vi blev eskorterade till ett fint rum, med röda sammetssoffor. Där satt Yen och väntade på mig. Hon var den enda familj Lou hade kvar. "Jag vet att det verkar svårt nu, men du kan väl försöka vinna för mig i alla fall? Du är den enda jag har kvar" mumlade hon tyst. Lou nickade, även om hon visste att oddsen för hennes överlevnad var otroligt små, de visste båda. Men än fanns de hopp.