Social fobi

Tror inte jag har social fobi, men jag är jävligt obekväm i sociala situationer när det inte gäller familj/vänner.
Och när det gäller att prata inför klassen (själv) får jag en sådan ångest att jag mår illa och skakar...

Allt det här stämmer in på mig. Rodnad vet jag inte.. men allt annat.
Jag är ensam i min klass just nu, har inga vänner och det suger. Är för blyg för att starta konversationer med någon också.

Fast vad har det med social fobi att göra? xD

APELSiiN: Jag har inte heller några vänner i min klass. Alla kom dit med någon de kände och jag med ingen alls och jag vågar inte heller starta konversationer med dem... och jag vill inte gå ensam utan några kompisar i tre år. <///3

Meglio: Självklart kan de flesta känna igen sig i de symptomen, det är nog få som känner sig trygga och självsäkra i precis alla sociala situationer.

Killen som du beskriver har en väldigt extrem form av generaliserad social fobi, de allra flesta med social fobi klarar i mer eller mindre utsträckning av att vistas bland och umgås med folk, även om det är till följd av mer eller mindre svår ångest. Oftast märker inte heller omgivningen särskilt mycket, då sociala fobiker ironiskt nog ofta är duktiga på att dölja sitt tillstånd - på grund av rädslan för att få uppmärksamhet och hamna i centrum så försöker man dölja det så gott man kan och bete sig som en "normal" människa. Föreställningen om att sociala fobier isolerar sig från omvärlden, är tysta och socialt inkompetenta stämmer alltså oftast inte (även om det så klart finns extremfall, och många undviker de situationer som skapar störst ångest). I själva verket har de flesta med social fobi lika stor social kompetens som vem som helst. De vet precis hur de ska bete sig i sociala situationer men hindras pga ångesten, det liksom "låser" sig. Eller också så låser det sig inte, de beter sig fullständigt normalt trots ångest. Sen är det också skillnad på generell och specifik social fobi: generell innebär att man känner ångest i de flesta sociala situationer medan specifik visar sig bara i vissa situationer, t.ex. när man ska hålla ett tal eller en redovisning. Jag antar att det är olika från person till person, men för mig är det värsta oftast inte under situationen, utan innan (om det är något planerat) och efter. Om vi tar ett tal i skolan som exempel - kan oroa mig, ligga vaken osv. i flera veckor i förväg och värst är det precis innan. Men när jag väl gör det går det oftast helt okej, men sen efteråt har man ångest över det, tänker på allt man kunde gjort bättre, allt man gjorde dåligt, vad man borde ändrat på, vad alla andra tyckte om det osv osv. Kan liksom fortfarande må dåligt över saker jag sa och gjorde när jag var åtta, hur löjligt den än verkar.

Så ja, social fobi finns i många olika grader och former, men fortfarande viktigt att inte blanda ihop det med vanlig blyghet eller något som alla människor känner då och då, för det är stor skillnad.

Sen vill jag heller inte påstå, som sagt, att jag har social fobi, även om det mesta jag läst om det stämmer in på mig. Känns dumt att säga det när man inte har någon riktig diagnos, jag menar, det är ju verkligen ingenting man vill ha ...


Bra förklarat om skillnaden mellan social fobi och vanlig blyghet:
"In general, the primary symptoms that distinguish shyness from SAD (Social Anxiety Disorder) are the intensity of the fear, the level of avoidance, and the impairment of functioning that it causes in a person’s life. People with generalized SAD don’t just feel nervous before giving a speech. They may worry about the speech for weeks or months beforehand, lose sleep due to anxiety, and have intense symptoms of anxiety during the feared situation such as a racing heart, shortness of breath, sweating, or shaking.

The symptoms usually do not subside but get worse as the situation progresses. The person with SAD usually realizes that his fears are unfounded but is still unable to control them."

Precis! Skolan jag går på har ingen matsal heller, utan man går ut i stan och äter.... jag har typ ingen att gå med och inte roligt att äta gå till en restaurang ensam heller

Är raka motsatsen känner mig jättesocial

Jag är väldigt blyg, introvert och undviker ofta sociala situationer, och jag har dålig självkänsla och känner att "alla andra" är mer värda att lyssna på än mig. Har svårt att skaffa vänner och alltid när jag träffar intressanta människor drar jag alltid slutsatsen att de redan har sina kompisgäng och att det inte finns plats för "tråkiga, ointressanta mig".

Jag tror att jag från början bara varit tystlåten och introvert men har hela livet fått höra av lärare, klasskompisar och släkt att jag "måste ta för mig mer" i olika formuleringar, vilket jag tolkat som att det är fel på min personlighet och mitt sätt att vara så jag har börjat klanka ner på mig själv, och så har det varit svårt att ta sig ur det tankesättet. Inte blir det bättre när jag sökt jobb och alla annonser beskriver raka motsatsen till min personlighet. Fastän jag tycker jag har många bra egenskaper och vet att jag är bra på jättemycket!

Så jag tror inte jag har social fobi utan mer introvert kombinerat med dålig självkänsla. För jag har fått bevis några gånger på att när jag väl kommer över den första tröskeln så flyter det på bra, jag kan föra mig bra och småprata och umgås med främlingar och bekanta. Jag har det ju ändå i mig, fast jag hindrar mig själv från att plocka fram det. Och att jag har svårt att uppbåda såpass intresse att jag tycker det är värt det, nu när jag varit arbetslös ett tag samt jobbat på distans hemifrån så har jag blivit väldigt passiv, träffar inte så mycket folk den naturliga vägen. Men jag ska skriva upp mig på några kvällskurser nu i alla fall så det kanske blir lite ändring på det

Jag vill inte säga att någon annan har eller inte har social fobi för det kan jag ju omöjligt avgöra, men jag tror det är något man ska vara försiktig att stämpla sig själv med. Även om ens problem kan vara nog så jobbiga för en själv i vilket fall.

Cinnamonagouti Ok. Intressant. Social fobi kanske är vanligare än man tror då. Oavsett vilket så tycker jag inte man ska ge sig själv en psykiatrisk diagnos bara för att man tycker att man stämmer lite in på symptomen. Det är ju inte jätteovanligt att man gör det i tonåren efter att ha läst på nätet om något som man tror att man har. Men det gör det ju inte sant så att säga. Och om man faktiskt har det finns det säkert terapi att få om man verkligen lider av det i vardagen.

Den där engelska texten om SAD t.ex och hur man funkar innan man ska tala inför folk stämmer jättebra in på mig. Jag får avgrundsdjup ångest i en månad i förväg som blir så stark att jag blir fysiskt sjuk av den när jag ska prata i grupp t.ex. Men jag skulle fortfarande inte ställa diagnos på mig själv. Jag tror överlag man ska vara försiktig med sånt.

Håller absolut med dig! Oavsett om det gäller en fysisk eller psykisk diagnos, så tror jag att det är betydligt bättre att gå till en specialist och kolla upp det än att försöka "behandla" sig själv - kan ju mycket väl vara så att problemet ligger någon helt annanstans (eller att det inte finns alls) och då hjälper det ju inte, och i värsta fall kan det göra det värre ...

På engelska finns det två olika termer - social phobia och social anxiety. Som jag fattat det är social phobia en extremare form medan social anxiety är mildare och ofta inte generell, utan specifik. På svenska säger man oftast social fobi om allt, vilket då kanske är lite missledande ... "social ångest" är nog som du säger vanligare än man tror medan social fobi (alltså social phobia) är relativt ovanligt.

Social fobi var den första diagnosen jag fick (var 16-17 år då, men hade problemen långt tidigare). Jag har det fortfarande, men det är rätt mycket begränsat till att jag inte klarar av att ta mig utanför lägenheten. När jag väl är ute så kan det gå rätt hyfsat och jag är då rätt duktig på att trycka undan min rädsla för det sociala. Även om jag måste ta till flera olika strategier för att det alls ska fungera.

Men min sociala fobi begränsar mig extremt mycket i min vardag, eftersom att jag inte vågar gå ut om jag är själv eller inte har något som jag måste gå på. Med andra ord kan det bli så att jag spenderar fem av sju dagar i veckan innanför lägenhetens väggar (två dagar i veckan har jag terapi som jag måste gå på).

Och sen som några sagt. Det är inte alls bra att ställa diagnosen själv. Om du är väldigt övertygad om att du har en diagnos, kontakta en läkare på exempelvis Psyk och få en diagnos fastställd (och därmed möjligheten till hjälp för att bli av med problemen).