Are You Really A Granger? (SV)

JAAAAA ÄNTLIGREN HAR DU LAGT UPP DEN TACK ÅH SÅ RARA MINI ROWLING!! ♥♥♥♥♥ *bevakr stenhårt*



I LOVE IT♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥

Awesome!!!!!

TACK HÖRNI!!!! Kapitel kommer imorgon!!! !! (När någon kommenterat detta inlägg) ♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥ och tusen hjärtan till till ER!!!!

/ George

tiotusen hjärtan till er! ♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥3♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥

Taaaaack! ♥♥♥♥♥♥♥♥ Här kommer nästa!



Kapitel 2.

Kapitel 2. (Kate)

-Men det verkar ju som du inte fattar vad vi säger!!, röt pappa. Vi har ju skällt ut dig hundra gånger för liknande saker! Vi satt i vardagsrummet, och mamma och pappa skulle "förklara" för mig vad jag hade gjort för fel. Jag tyckte mer att dom skrek på mig. Jag tittade på mamma och hoppades att hon skulle säga till pappa att det hade blivit en överdriven utskällning, men hon satt bara med rödgråtna ögon och stirrade ner på sina händer, som låg hårt ihoppressade i knät på henne.
-Men, det kanske är vi det är fel på!?, sa pappa efter ett tag. En gnista hopp tändes inuti mig. Vi kanske inte har uppfostrat dig ordentligt!? Och där släcktes gnistan.
-Men, Pappa, Mamma, det var ju bara ett vad, jag tänkte ju lämna tillbaka den, det var ju butikhinnehavaren som... pappa avbröt mig.
-Nej Kate, det var ingen annans fel! Det var bara DITT! Det var bara DITT fel, Kate, bara DITT! Och du kommer aldrig mer få återvända till Hogwarts!!!
-Okej, okej, jag har fattat det nu!, skrek jag. Pappa tystnade. Han drog fram en stol och satte sig. Det blev tyst. Jag tittade på dom. Sen sa pappa:
-Snälla, lilla Katie, kan du inte bli lite som Hermione?, frågade han och tittade bedjändande på mig. Jag slöt ögonen, pressade ihop dom hårt. Att dom aldrig lärde sig. Att just dom där sju himla orden, som bildade en sån mening, som gjorde mig vansinnig.
-Kan inte ni fatta att jag aldrig kommer bli som den perfekta Hermione!?!?!?, skrek jag.
-Du säger inte så om Hermio... röt pappa, men nu var det jag som avbröt honom.
-Men att ni ALDRIG kan förstå att jag är jag, Hermione är Hermione! Vi kommer ALDRIG bli likadana, och det, (Jag gick fram till dom), det är jag GLAD för!!, skrek jag rätt upp i ansiktet på pappa. Sen så sprang jag upp till mitt rum, smällde igen dörren så hårt så att stackars Sira förskräckt hoade till, och satte mig på min säng. Man skulle ju kunna tänka att jag skulle bryta ihop och börja gråta nu, men sån var inte jag.



Jag vaknade näst morgon av att någon knackade på min dörr. Jag drog av täcket och smög fram till dörren.
-Kat? Kat? Är du vaken?, hördes Hermiones röst utifrån dörren. Jag tänkte att jag först att jag inte skulle svara, men sen mumlade jag ändå:
-Ja.
-Okej, bra, för det är frukost nu. Jag svarade inte. Jag hörde att hon gick nerför trapporna. Jag suckade. Jag var väl tvungen att gå ner och äta lite, men sen, då skulle jag tillbaka till Hogwarts.

Grymm!!

Tack! ♥♥ Imorrn kommer nästa! Eller ikväll, om någon annan läsare vill det!

Den här är jättebra! Jag älskar den! Du behöver kanske öva lite på grammatiken, du kan uggla mig om du behöver hjälp.
Jag förstår precis det här sättet du skriver på, men det skulle ändå behövas lite 'grammatikjusteringar', men det du skrivet är toppen!

Tack för tipset! Älskar när folk ger mig tips! Jag ska försöka, är inte så bra på sånt där
Men jag hoppas det går att läsa den i alla fall!

ingen är perfekt, gör så gott du kan: )