{Prs} Tippy & Sofia-Potter

Jag sa adjö till min mamma Tammy, min pappa Artchie och henne bror Zack.
Alla började att gråta, Hungerspelen var ingen liten grej, en sån liten flicka skulle aldrig överleva!

Tresh~
Jag kramade om Benwithia hårt. Jag kände hennes salta tårar mot min axel.
"D-u ä-är s-stark" stammade hon fram. Jag visste att jag inte hade en chans, hur stark jag än var. Jag omfamnade henne, och hon lutade sitt huvud mot min axel. Jag älskade henne, och skulle försöka vinna för hennes skull, men på mina villkor. Hon var nog den som det var svårast att säga adjö till.

Lite senare åkte vi i 350 km i timmen
Vi fick ha en egen kabin.
Damen gick efter min mentor, min medspelare hette Tylor.
En 35 årig man kom in, han såg fräsch ut

[Beetee är deras mentor, eller iaf i boken :3]
Thresh~
Pawffie, vår eskort pratade mycket. Men jag kunde inte förstå mer än hälften vad de sa, då de var på deras huvudstadsdialekt. Jag kollade på min medspelare, Rue och tyckte synd om henne. Jag bestämde mig för att beskydda henne för varje pris.

( Juste, jag rollar med en annan )

Jag lyssnade på Beetee, det var svårt att förstå honom..

Thresh~
Efter ett tag var äntligen Pawffie tyst, och Beetee började ge oss tips. Han hade förlorat en arm under hans tid i arenan, och jag börja undra vad som kunde hända med mig? Hur stor chans var det att jag skulle kunna överleva?

~ Rue

Jag kände hur en tår rann ner för min kind, han hade förlorat en arm!
Jag tog en liten bakelse men åt den aldrig.
Jag var inte hungrig!

Thresh~
Det började komma tårar ifrån den lilla flickans kinder. Jag ville krama om henne, känna hennes huvud mot mitt. Precis som jag brukade trösta Benwithia. Det började bli kväll.

~ Rue

Jag ville få en kram, jag behövde det.
Jag tittade ut i mörkret, plötsligt stannade tåget och hela stan var full av folk

Thresh~
"Gå och vinka!" uppmuntrade Pawffie och nickade menande mot fönstret. Jag ville inte. Inte le för kamerorna, inte vara en annan bit i deras spel. Däremot ville Pawffie gärna ha all uppmärksamhet, så hon gick fram. Jag kramade om Rue's hand.
"Allt kommer bli okej.." mumlade han tyst och log tröstande.