Märkt av döden, PRS Shaana & Sannie

[Pinsamt att skicka det här inlägget, du överglänser mig >.<]

Maylinn suckade lätt, men detta gjorde hon utan att tänka på det. Hon satt ensam i ett dubbelsäte med ett vinrött sammetsöverdrag, men det trivdes hon med då hon helst inte ville prata med någon just nu. Vanligtvis hade hon sett ut genom det sotiga fönstret och skådat de grå, deprimerande städerna som svepte förbi utanför, men nu hade något annat fastnat i hennes blick. Det var en ung kvinna i hennes ålder, med långt hår och smal - men vältränad - kropp. May gillade hur hon såg ut, det var något intressant i hennes klädval och ansiktet var spännande uppbyggt. May visste vad hon hette, och anledningen till det var att de var placerade i samma grupp. En grupp som hade avskärmat henne från sin egen familj - bara tanken fick henne att släppa ännu en suck. Hon saknade dem, det var längesen hon såg dem sist nu.

Hon gled med händerna över bokpärmarna ännu en gång och suckade lätt. Hon hade inte kunnat hjälpa det. Saknaden som fyllde hennes maggrop gjorde att leendet som tidigare varit fastklistrat vid hennes ansikte ebbade ut. Kanske skulle hon aldrig få träffa sin familj igen, kanske var de redan döda eller kanske skulle hon dö inom en snar framtid. Redan hade hennes farmor avlidit och sedan också hennes gammelmormor. Boken var det enda som hon hade tagit med som påminde det minsta lilla om familjen. Hon visste ju knappt vad som hade hänt dem. Ett enda brev var vad hon hade mottagit från sin familj och det var skrivet av hennes mor. Hon hade memorerat det efter alla otaliga gånger hon hade läst det men ändå hade hennes hand osökt rört sig mot facket där lappen låg och dragit ut den. Nu vilade den fridfullt i hennes hand. Den var extremt skrynklig och hennes mors kråkfötter prydde dess yta.

Kära Fawn

Det var allt hon hann läsa innan tårarna kom vällande. Hon blinkade frenetiskt för att bli av med de förrädiska tårarna men ändå rullade en ensam tår nerför hennes kind. Hon förbannade sin svaghet. Hon borde vara stark, om inte för sig själv så för alla i sin familj, sina småsyskon. Men hon var inte stark.
Hon vände på huvudet och såg ut över de andra sätena. En tjej stirrade på henne med en genomborrande blick.

(Nej jag tycker att det var ett väldigt bra inlägg )

May såg sina småsystrar framför sig - Ellie med sina blonda prinsess-lockar och Isabella med den perfekta, rosa pussmunnen och genomträngande ögon. Saknaden efter att få se dem, höra deras röster och längtan efter att få hålla dem i sin famn igen brann inuti henne. Hon ruskade sorgset ut tankarna ur huvudet och hennes onärvarande blick som uppstått i hennes tankegångar blev med ens tydlig. Hon blev påmind sig själv av att beundras av flickan framför sig.
May höll kvar sina ögon hos Fawn tillräckligt länge för att se hur hennes känslor vällde ut inom henne i formen av tårar. Hon lade huvudet lite på sned och betraktade henne intensivt då Fawn plötsligt mötte hennes blick. May hoppade till lite och blinkade snabbt bort, hon gillade inte att bli påkommen då det kändes pinsamt. Nyfikenheten kom smygande, vad stod skrivet i brevet? Kanske satt de i samma båt... (eller ska vi säga samma tåg, då det blir mer vitsigt?) Kanske var det saknaden av familjen som fått Fawn att bryta ut i tårar?
Försiktigt och vaksamt sneglade May tillbaka till Fawn. Just nu hade hon gärna besuttit kraften av att kunna se texter igenom papper...

[Jo, jag tycker mina texter blir röriga och... konstiga. xD Men jag skyller på att jag precis kom hem från skolan, är hungrig och kan därför inte skriva klart. :3]

Utan att bry sig om tjejens blick på sig så lade hon huvudet på sned och iakttog tankfullt den vagt bekanta profilen tillhörande flickan.
Det första Fawn lade märke till hos denna människa var ögonen. Hon hade alltid varit fascinerad av just ögon. Man sade - och hon kunde verkligen inte instämma mer än hon redan gjorde - att ögonen var själens spegel. Medan andras blickar sökte sig till kroppen på folk, till deras yttre skönhet så var hon annorlunda. Hennes blick drogs osökt till ögonen. Var de kalla, känslolösa eller hårda så brukade personen under skalet också vara det. Det var därför den här flickan var så säregen. Hennes ögon sjöd av känslor och de lyste med en sällsam värme som ofta inte sågs längre hos människor.
Det gick som en våg genom tjejens blonda och till synes friska hår när hon blev ertappad med att stirra. Hon bleknade en aning och kollade snabbt bort bara för att kolla tillbaka strax därefter.
Fawn vände åter uppmärksamheten mot lappen som nu inte bara var skrynklig utan även hade en stor fläck av väta utspridd över mitten som ett resultat av hennes tår. Hon vek försiktigt ihop lappen och stuvade in den i väskan igen, den prasslade igen.

May kom på sig själv att tugga på sin underläpp. Och det var inte bara för att hon var hungrig, utan för att hon var osäker på vad hon skulle säga. Hon rensade strupen lätt genom att harkla sig och pillade lite med sina hårtoppar.
Hon drog ett djupt andetag och höll andan, som om hon liksom tog satts när hon sedan öppnade munnen och sa:
"Du...", hon drog ut på ordet och smög sig försiktigt på med sin blick till Fawn, "Vart ligger matvagnen?" frågade hon.
Hon log blekt med glädjelösa, osäkra ögon.
May visste vart den låg, men - hon visste inte varför - Fawn intresserade henne. Hon ville prata med henne, vara med henne och hon var nyfiken på mer. Ville lära sig, ville veta vem hon var.

Fawn hoppade förskräckt till och satte sig käpprak upp. Ett ögonblick rådde total förvirring tills hon med ett hugg av förvåning insåg att det var henne och inte någon annan tjejen med den ihållande blicken pratade med.
"Äh... Vad för något?" Hon lät orden sjunka in och svarade sedan på sin egen fråga.
"Åh! Jaså! Frukostvagnen, äh ja det gör jag, vet alltså... ja", hon försjönk i en förlägen tystnad och gav sig själv en mental uppläxning (På riktigt Fawn? Verkligen?) när hon insåg att tjejen antagligen ville att hon skulle visa vägen.
Hon for upp som ett startskott och stammade fram "Den här v-vägen."
Uppenbarligen var hon inte socialt tränad. Tanken dök upp där hon stod och stammade som en kanin med halsfrossa.

[Asså, omg, jag dör. xD]

May försökte kväva sina fnitterattacker genom att bita sig i underläppen. Det gick hyfsat bra då hon tvingade sig själv till att tänka på något annat än den aningen lustiga reaktionen från Fawn.
Hon reste sig upp ur stolen och drog med sig alla sina tillhörigheter då dagens tjuvar var skrämmande skickliga.
"Tack", log hon och kunde inte hålla sig från ett litet fnitter som hon förskräckt kvävde med en knytnäve i munnen. Tyst med dig! fräste hon åt sig själv och fnittret ställde sig i skamvrån. Sa inte ett knyst mer.
Hon rättade till sin moderna klädnad då hon samlat sig och följde efter sin vägvisare.

[Märks det att jag inte rollat på länge? <.<]

(Arrrrg den raderade allt!!! Dumma dator!!! Men dö inte!)

Fawn bara stirrade helt mållös på tjejen vars namn hon misstänkte började på M, Moa, Millie, Ma- mo- me- ma, nej hon började få slut på alternativ.
Men varför tjejen stoppade in näven i munnen var ett mysterium för henne. Hon stirrade lite till men sedan vände hon bort blicken och krafsade ihop sina grejer lite fort som tjejen med näven i munnen hade gjort.
Sedan vände hon sig mot tjejen.
"Kommer du Millie?" Hon stelnade till när hon insåg vad hon hade sagt och sedan antog hon en röd nyans som fick henne att se ut som tomat med andnöd.

(Nej jag tyckte det var jättebra )

[Hatar när sådant händer! D8
Hahah, om du slutar vara så rolig så dör jag inte. ]

May spottade ut sin hand ur munnen då Fawn hade gett den en oförstående blick. Hon skämdes inte, men önskade att de hade fått starta om från början. Det här blev nästan bara värre och värre...
"Maylinn", rättade hon henne. Hon tog inte illa upp. Kanske hade hon gjort det om Fawn inte sett så generad ut, men just nu gjorde det ingenting då situationen bara hade blivit jobbigare.
"Men snälla, kalla mig bara May", lade hon till.
Sedan nickade hon, "Jag lovar att jag hänger med, gå du", sa hon och gav ett uppmuntrande leende.

(Haha ledsen det ligger i min natur (Ego alert igen!!) XD)

Hon nickade tacksamt och tvärvände så att hennes tomatröda ansikte skymdes för insyn.
När hon började gå med ett fast grepp om sin prasselväska så fångade hon en glimt av sig själv i ett av de få fönster som fanns i deras del av ångloksvagnen. Hon vände tvärt bort blicken.
Det var inte så att hon var missnöjd med sitt utseende, inte nu längre i alla fall. När hon var liten hade hon varit det där barnet som var utanför jämt. Hon hade varit på gränsen till anorexia förut men med åren hade hon lagt på sig även om hon fortfarande var lite för smal och hon hade än inte fått bort den forna glanslösheten som självsvälten hade åstadkommit ur ögonen.
Hon hade däremot inget som helst problem med att rodna enda ner till hår rötterna. Det hela var mycket irriterande.