War against the Zombies

Namn: Amanda Gatser
Kön: Kvinna
Ålder: 27
Utseende: Hon har svart rakt hår till axlarna med side-cut Med hennes hårda och skrapa ansiktsdrag uppfattas hon som farlig. Hennes smala ögon ilskna ögon gör det inte bättre. På höger arm har hon en tatuering som föreställer körsbärsträd. Hon är hyfsat vältränad. Ca 170 cm lång
Familj: Var fölovad innan apokalypsen men pojkvännen blev drabbad av viruset. Hennes föräldrar var döda för länge sedan.
Bakgrund: Hon tävlade i snowboard och mountainbike i Kanada när epidemin bröt ut. Hon packade väskan och började cykla nedåt mot Amerika. Fem månader senare befann hon sig i Atlanta.
Hon kan också anses som kriminell då hon har smugglat in vapen i landet och har stulit bilar, cyklar, m.m.
Bor: flyttar hela tiden på sig.
Vapen (välj två logiska) :En sniper hon hittat i en bil och en kofot.
Yrke: Servis när hon inte tävlade
Övrigt: Hon bär alltid svarta kläder. Oavsett väder. Hon rör sig mest på natten.

Namn: Zoey Stone
Kön: Kvinna
Ålder: 17
Utseende:

Svart hår, blek hy och endast 160 cm lång. Är smal och liten och ser yngre ut än vad hon egentligen är.
Familj: Hade mor, far och två yngre småbröder.
Bakgrund: Zoey må vara liten och ung, men skenet kan bedra. Hon är inte längre något litet barn, utan ett barn som snabbt fått växa upp. Hennes familj blev attackerad av Zombier, av en ren lyckoträff var hon inte hemma just då. Men priset var värre, hon fick skjuta sin egen familj. Och sedan dess har hon levt själv, i flykt från zombierna, allt för att överleva.
Hon har dödat många, många i förvandling och detta har självklart satt sina spår i den lilla flicka hon egentligen är innerst inne.
Bor: Atlanta, (Alla verkar ju bo där xD)
Vapen: Knivar, samt en pistol som hon använder enbart i nödfall.
Yrke: Studerande
Övrigt:

Okej nu börjar jag ^^

Shelly tryckte sig emot väggen, noga med att inte ge ifrån sig ett ljud när zombien passerade framför henne. Hon visste att hon tog en risk när hon testat detta, men om man inte tog några risker så lärde man sig heller inget. I en värld där majoriteten var levandedöda kom man ingenstans om man inte tog några risker. Zombien passerade rakt förbi henne och försvann runt en vägg. Hon var noga med att inte andas ut, medveten om att de drogs till ljud. Hon räknade tiden tills det gått fem minuter och hoppade sedan upp till stegen som hängde ovanför hennes huvud, stegen som ledde till hennes hem. Hon klättrade upp för brandstegen emot taket, noga med att se till att ingen av zombierna i huset kunde få tag på henne genom fönstret. Hon var snart uppe på taket. Atlanta bredde ut sig under hennes fötter och hon log, på taken var hon säker, i alla fall det här taket. Zombierna kunde inte ta sig upp då enda vägen inifrån huset var en hiss som hon fått sluta fungera, och de kunde inte använda stegen. Nej på det här taket var hon säker, och hon kunde hoppa mellan hustaken något zombierna inte kunde göra, det hade hon testat. Shelly började gå emot sitt provisoriska hus för att vila en stund.

William hade letat sig till en hög punkt, zombierna skulle inte kunna nå honom här uppe och det gladde honom; han var trött, så trött. Både basebollträet och golfklubban stod lutad mot väggen bredvid honom, båda nedsölade med blod. Det hade inte varit helt utan motgångar han hade tagit sig dit men å andra sidan hade han bara utstått motgångar sedan viruset bröt ut, något han kanske förtjänade, det var trots allt avdelningen han hade jobbat för som lyckats få fram viruset i deras giriga försök att skapa ett supervaccin. Dessvärre hade de fått reda på att det inte fanns några genvägar; den hårda vägen. William hade sett hur kollegor blivit bitna och förvandlats till monster vars enda uppgift var att slita sönder människor, inte bara kollegor, hans familj hade blivit splittrad på samma vis. Tankarna for genom huvudet på honom och han darrade på handen när han drog fram cigarettpaketet; Lucky strike. När han öppnade paketet såg han sin uppochned vända cigarett, den han sparade för senare bruk, lyckocigaretten; det vill säga "The Lucky strike". Tillsvidare fick en vanlig cigarett duga och med darrande händer stoppade han in cigaretten mellan läpparna för att sedan ta fram tändaren och tända den.
Elden fick det annars mörka rummet att lysa upp och det plötsliga ljuset nästan stack i ögonen på honom, efteråt lös glöden längst ut likt en ensam eldfluga i mörkret. Medan han satt där drog han sin gamla labbrock tätare kring sig, han frös men inte på grund av kylan, och med sin lediga hand lossade han lite på slipsknuten. Det som däremot fick honom att reagera var steg utanför, hade odjuren tagit sig dit upp ändå? Omöjligt. Försiktigt sträckte han sig efter golfklubban och ställde sig upp, fortfarande med den nytända cigaretten mellan läpparna. I väntan på att dörren skulle öppnas.

Zoey drog den blodiga handen över ansiktet för att få bort det svarta långa håret. Hur många var det nu? De tycktes öka med var dag. Fan, hon såg ner på den lilla flickan. Hon hade bett om det, och Zoey hade genomfört det, Frida hade sluppit blivit det hon mest fruktade och Zoey hade ännu ett liv, ett mord på hennes unga axlar.
Hon suckade och slöt Fridas ögon, mer kunde hon inte göra och hon vände bort blicken från den mosade skallen. Minnen sköljde över henne som vågorna vid havet. Hennes familj, vänner alla, aldrig mer att hon skulle slå sig ihop med någon. Hon skulle inte orka med det, att var gång lova att döda dem och göra det. Hon hade användt den näst sista kulan i pistolen till Frida, den sista var avvarad till henne själv och ingen annan.
"Vila i frid." sa hon och hoppades att de skulle låta kroppen ligga, hon hade dragit in den i en rasad mur och hoppades att Frida skulle finna ro där.
Zoey tar sin nu lite fullare ryggsäck, ty hon hade tagit Fridas tillhörigheter och springer därifrån. Här gällde det att vara snabbfotad och tyst och tack vare det hade hon klarat sig länge, många hade inte ens sett henne och de som hade det fann inte mödan värd att slå sig ihop med henne som vissa grupper hade gjort. Vad hade de för hjälp av en liten flicka tänkte de?
Hon springer snabbfotad och tyst genom de en gång beboliga kvarteren för att hitta en väg upp, förhoppningsvis till ett ställe där hon kunde få lite vila. Men även här var det inte bara zombier att oroa sig för, även människor som själva ville överleva till vilket pris som helst fanns att se upp för.

Shelly visste inte vad det var som fick henne att stanna men hon gjorde det, kanske var det ett sjätte sinne, något hon betvivlade. Nej hon trodde snarare att det var en inövad vaksamhet. Hon hade lärt sig redan som liten vad som kunde gå fel om man inte var försiktigt. Hon hade nästan blivit av med ett ben under sin andra jakt för att hon inte varit vaksam utan bara rusat fram igenom skogen. Hon hade varit säker på att hon var den bästa jägaren av dem alla, men hon hade snart fått reda på hur fel hon haft. Hon hade stött ihop med en ilsk brunbjörn, i panik hade hon skjutit emot den men så klart missat. Björnen hade gjort ett utfall emot hennes ben och hade hennes far inte varit där och skjutit björnen innan den nått fram till henne hade hon varit utan ben om hon varit tursam, hade hon haft otur hade hon varit död. Shelly tittade på sin dörr, utan att veta hur så visste hon att det var någon där inne. Hon var inte säker på om hon hoppades på en människa eller zombie. En zombie kunde hon döda men en människa var värre, hon kunde så klart döda människor med, det hade hon gjort innan men bara i självförsvar eller när de varit på väg att förvandlas, men om det var en oskyldig kunde hon inte det. Hon var inte direkt förtjust i iden att ha någon annan i sitt hem. Tyst, vant och snabbt drog hon en pil ifrån koget på ryggen och la den på strängen och spände bågen. Hon drog upp sparkade upp dörren för att inte ge det som fanns där inne en förvarning. Det var en man, en levande man som var beväpnad med en golfklubba. Hon höll sig på avstånd från hans svängradie. Shelly höll bågen i ett vant och stadigt grepp med pilen siktade mot hans huvud.
"Jag skulle släppa vapnet om jag var du. Du är död innan du hinner fram till mig" sa hon varnande och såg på mannen. Hur hade han hittat hennes hem och varför? Det fanns tusentals med tak i Atlanta, varför var han tvungen att finna hennes.
"Vad gör du här?" frågade hon.

Stegen avstannade och en kort stund efter for dörren upp med en smäll, oförberedd på den plötsliga smällen var han nära att svinga klubban mot personen innan han såg att det var en kvinna. Kvinnan höll i en pilbåge och han såg att pilen var riktad mot en punkt som förmodligen skulle befinna sig snett ovanför hans näsa; åt valfritt håll. Trots att kvinnan hade ett riktat vapen mot honom så suckade William av lättnad, det här var bättre än det han hade förväntat sig. Med den glödande cigarett fortfarande i munnen ställde han ned klubban bredvid baseballträet och vände ryggen åt kvinnan samtidigt som han drog in ett stort halsbloss innan han svarade på frågan.
"Jag letade efter en tillflyktsort och turligt nog hittade jag förmodligen det enda taket i hela staden där det fanns ett hus...", Sade William och pausade medan han lät röken sippra ut ur munnen på honom, "..., jag behövde bara vila, det är allt. Det verkar däremot som att det inte blev mycket vila här heller.", Avslutade han och vände sig mot kvinnan. Hon såg ut att vara någon jägare av något slag, eller en militär, med kläder i kamouflagefärgat material och hennes blonda hår var uppsatt i en hästsvans. Ännu en suck undslapp honom innan han talade igen, han hade ingen egentlig lust att ta sig ut på gatorna igen för att leta efter ännu en tillflyktsort så det enda han kunde göra var att vädja till kvinnan framför honom goda sida; oavsett hur det blev så skulle han aldrig skada en oskyldig människa som inte gjort honom något vilket gjorde att han undvek konflikter så gott det gick. Zombies vandrade på gatorna, det sista människorna behövde var inre stridigheter; i dessa tider var det bäst att samarbeta.
"Jag har inte lust att ta mig ut på gatorna igen för att söka efter ännu ett skydd så om du inte har något emot det så stannar jag gärna men om du nu vill så ger jag mig av igen. Mitt mål med det här huset var inte att bråka.", Sade William, ett svagt leende syntes i hans trötta ansikte och han tog ännu ett bloss i väntan på svar.

Zoey stannade upp, stod blixtstilla och andades ljudlöst. Ett antal av dem passerade henne men hon var inte synlig för dem och var hon tyst så skulle de inte märka henne. Så mycket hade hon lärt sig och allt handlade om överlevnad för henne numera. Hon undrade hur många människor de fanns där ute? De blev färre och färre och fler och fler anslöt sig till de levandedödas skara. Här och överallt gällde djungelns lag, de starkaste överlevde även om de också kunde falla i dess grepp. Att hon ens överlevt var nog tanke på hennes snabbhet, ljudlöshet och ja att hon kunde smidigt ta sig fram överallt. Pricksäkerhet med pistol och knivar hade hjälpt henne då någon förvandlats eller var ensam, vilket de aldrig var. I övrigt var det bara att hålla sig undan och att vara snabb.
Hon kommer fram till en vägg, en med en nästan rasad murbruk där hon kunde klättra upp. Livsfarlig klättring visst, men hon ville överleva och hellre att mosas från hög höjd än att bli levande död.

Shelly var lättad över att mannen inte ville bråka, att behöva döda en människa och sedan städa upp röran var inget hon såg framemot. Hon sänkte bågen en aning men tog inte bort pilen, hon ville inte vara helt försvarslös ifall mannen spelade något sorts spel. Hon studerade honom, han såg ut att ha levt på gatan sedan apokalypsen, något som inte förvånade henne då de flesta gjort det, men hon var förvånad över att se att han bar en läkarrock, det hörde inte till de vanligaste kläderna. Hon var dock inte säker på om det betydde att han var läkare eller om han bara tagit den från någon som redan varit död, man visste inte med folk nu för tiden. Shelly synade hallen han stod i, inget verkade saknas, men det kunde betyda att han antingen inte tagit något eller inte hunnit. Hon funderade ett tag, det kunde bli ensamt men om hon var ensam var hon säker på att inte bli biten, men att vara två kunde ha sina fördelar då man kunde skydda den andra och hjälpas åt. Shelly var dock inte säker på hur mycket den här mannen kunde, men han hade varit smart nog att välja ett vapen som inte gav ifrån sig höga ljud. Hon studerade honom, han såg hederlig ut, vilket inte var så svårt i dessa tider, men bara för att man såg hederlig ut betydde det inte att man var det.
"Du kan få stanna några dagar, men om du försöker något kastar jag ner dig för taket" sa hon varnande och sänkte bågen. Hon stoppade tillbaka pilen i koget och stängde dörren. Hon tittade på mannen.
"Skall du stanna här får du röka ute!" sa hon bestämt och gick förbi honom. Hon tog av sig jackan och hängde upp den på en av krokarna i hallen och gick in i köket. Det var inte direkt stort, men hon behövde inget större, det var inte som om hon skulle ha några finare middagsbjudningar där. Shelly öppnade ett av skåpen ovanför spisen och tog ner en konservburk och tittade på mannen.
"Om du skall stanna här kan du inte bo i hallen, du kan ta det tomma rummet" sa hon och pekade på ett dörr till höger om köket. Hon var inte säker på varför hon byggt ett extrarum egentligen, men det verkade komma till användning nu.
"Du råkar inte ha några batterier på dig?" frågade hon mannen samtidigt som hon hällde upp bönerna som fanns i konserven ner i en kastrull för att tillaga dem på spisen. Hon var glad över att hon lyckats fixa en generator som gick på solenergi.
"Jag heter Shelly förresten" sa hon och satte på spisen.

Kvinnan begrundade honom ett tag innan hon svarade och svaret var, till hans lättnad, att han fick dela bostad med henne; i alla fall några dagar. En lättad suck undslapp honom och när hon kommenterade hans rökning log han brett, att sådana småsaker faktiskt fortfarande betydde något i denna världen gladde honom då det kändes som att allting inte var förlorat. Samhället hade fortfarande en viss social kod vilken var bäst att följa, i och med att han fick stanna där fimpade han cigaretten snarast möjligt och stoppade tillbaka det som fanns kvar av den i paketet.
"Det ska bli, ingen rökning inomhus.", Sade han bara med ett leende, kvinnan verkade tillräckligt trevlig och snart pekade hon ut ett extrarum han kunde bosätta sig i; William tog ryggsäcken han hade haft med sig och bar in den i rummet tillsammans med sina tillhyggen. Utifrån köket kunde han höra henne fråga om batterier och nyfiket började han gå igenom ryggsäcken, hade han lyckats få med sig några batterier? Efter en stunds rotande kände han en liten kartongförpackning längst ned i ryggsäcken, förmodligen hade de legat där länge då han faktiskt inte hade haft med sig något från sitt hem som krävde batterier mer än en ficklampa; lampan hade gått sönder en stund senare när han var tvungen att använda den för att krossa huvudet på en zombie. Glad över att han kunde bidra med något tog han upp den, drog av sig läkarrocken och hängde den på en ensam stol innan han gick ut i köket igen. Doften av mat började sprida sig i huset och det vattnades i munnen på honom även om han inte förväntade sig att få mat, i slutändan så var det var man för sig själv och i vissa lägen kunde man inte alltid dela.
"Jag hittade ett gäng batterier i botten av ryggsäcken. Här, ta dem du.", Sade han och lade fram batterierna på bordet då hon, eller Shelly som hon hette, presenterade sig.
"Trevligt att träffas, Shelly. Mitt namn är William så, vad gjorde du innan helvetet på jorden bröt loss?", Frågade han, glad över att äntligen ha någon att prata med. Till en början hade han haft sin familj men de hade gått ett öde värre än döden till mötes, minnet från händelsen plågade honom fortfarande och förmodligen skulle den alltid göra det till den dagen han dog. Om inte annat förfölja honom i form av mardrömmar.