Slottet bakom kullarna [SV]

*kommenterar* Hehe.

^Haha, tackar x3

Soo, här kommer ett nytt kap!


KAPITEL: TVÅ
TITEL: SOM TVÅ PARALELLA LINJER
POV: GEMMA WIZMER
När han passerar henne i korridoren är det som om allt omkring går extra långsamt. Sådana tillfällen förtjänar bättre teamsongs än tågets prassliga radio som spottar ur den senaste hitten i trollkarlsvärlden. Gemma ser sig över axeln för att följa den raka ryggen som försvinner bort i korridoren. Inte ett hårstrå ligger fel i den perfekta frisyren och kappan fladdrar lätt bakom honom.
Logan Harmon lyfte knappt blicken när han passerade henne.
Gemmas mobil vibrerar i fickan och hon drar upp mugglarapparaten. Hennes föräldrar skulle bli vansinniga om de fick reda på att hon hade såna prylar i sin ägo.

Händer?

Det är Shipmans namn som lyser på displayen och i när Gemma ser upp från sin mobil står han precis framför henne. Det vanliga lilla flinet i det annars så stora, runda ansiktet på toppen av en stor, mullig kropp. Precis som Gemma har han redan bytt om till sin Slytherin uniform, den tältstora skjortan hängande utanför byxorna och slipsen löst hängande runt halsen.
“Varför smsar du mig när du står precis intill mig?” frågar Gemma och stoppar ner mobilen i kjolfickan. Shipman brukar påpeka att hon alltid låter så uttråkad när hon talar med sin släpande röst.
Shipman rycker på sina stora axlar och talar med sin mörka, dånande röst. “Inga mobiler eller datorer på Hogwarts. Jag passar bara på.”
Det är en av de lättaste reglerna att bryta, och det värsta som kan hända är en straffkommendering eller ett telefonsamtal hem, men endå har varken Gemma eller Shipman brutit den. Ett telefonsamtal hem angående mobiler till en renblodig familj som skyr mugglare och alla dess prylar innebär inget mer än problem för Gemma och Shipman.
“Kom”, säger Shipman. “Jag har hittat en tom kupé.”
Innan Gemma kan hindra honom har han tagit tag i inte bara sin egen koffert, hennes också, och lyfter dem bredvid sig som om det vore två tekannor.
Efter att Shipman har skrämt iväg en liten andraårselev från Hufflepuff sträcker de ut sig i den tomma kupén. De tar varsit säte och lägger upp benen i de soffliknande sittmöblerna. Gemma med huvudet mot fönstret och Shipman med huvudet åt det andra håller. De sitter tysta en stund. Det är ingen besvärlig tystnad. Tvärtom, en sorts tröstande tystnad. Gemma ser på alla elever som passerar deras kupé och godisvagnen som körs runt trots att tåget just har startat.
En mörk prydlig frisyr passerar utanför glaset och Gemma följer honom med blicken. Mugglarfödd. Det är en stämpel han bär i pannan, medan Gemma bär stämpeln renblod. Något som skulle vara värre för hennes föräldrar än ett samtal hem om mobiler skulle vara ett samtal hem om ett smutsblod. Så varför känner hon fortfarande det där pirret i magen?

POV: COREY DAWSON
“Om jag går med i landslaget behöver jag inte gå sista året i skolan. Då har jag ett år kvar bara! Kan jag inte gå ett år på Durmstrang? Jag kan till och med- Hallå? Är det nån där? Hallå?”
Corey ger sin mobil en grimas innan han trycker den hårt i sin hand. Han överväger att kasta den över relingen, men vad han vet kan man inte köpa mobiler på Hogwarts. Han stönar och stoppar ner den i sin ficka istället. Byxorna och skjortan är tunnare än uniformen på Durmstrang och du förväntas till och med bära en slips. Han drar in ett djupt andetag av den saltdoftande luften.
Båten skär genom vågorna där den far fram över havet. Corey står lutad mot relingen. Då och då skvätter salt vatten upp i hans ansikte. Han känner sig aldrig lugnare än när han är på havet. Det är nog det han kommer sakna mest från Durmstrang. Resorna över havet.
“Claflin!” ropar Corey och nästan genast skuttar den äldre mannen ut från en dörr på båten. Han vinglar ostadigt och trycker ryggen mot väggen. “Hur nära Hogwarts ligger havet?”
“Det kan nog v-vara en bit”, säger Claflin och trycker en hand mot sitt hjärta när en extra stor våg krossas av båten. “Men det ligger en stor sjö precis intill skolområdet. Öhh. Åhh, när tar den här mardrömsresan slut?”
Corey vänder sig mot havet igen.
“Hogwarts, Hogwarts, Hogwarts”, mumlar han.
“Det kanske inte blir så dumt trots allt”, inflikar Claflin och Corey behöver inte ens se på mannen för att veta att han ger honom tummarna upp. “Du har många fans på Hogwarts. Tänk positivt, Corey!”
“Jag vill inte tänka positivt”, säger Corey tjurigt och ruffsar till sitt blonda hår för att det ska se så där snyggt rörigt ut. “Ahh, så irriterande.”
“Vem var det du var i telefon med?” frågar Claflin. Sakta vinglar han fram och ställer sig bredvid sextonåringen. “Chefen?”
Corey nickar. “Han är så envis.”
“Det har ni gemensamt.”
“Men det är där likheterna slutar.”
Claflin låter som om han ska protestera, men säger istället, “Om det är ditt sista år i skolan, se till att roa dig. Jag tycker inte du gjorde det tillräckligt på Durmstrang. Skaffa lite kompisar! Kanske en flickvän. Du vet att Hogwarts är en skola för både pojkar och flickor, va?”
Corey fnyser. “Jag tror jag kan klara mig.”
“Flickor kan vara läskiga ibland”, fortsätter Claflin. “Och eftersom skolan har flickor som är dina fans, kan det bli ännu läskigare. Håll dig borta från de värsta och se till att inte skapa en skandal. I sådana fall kommer du säkert bli skickat till Beauxbatons” Claflin fnissar till innan han ser blicken som Corey ger honom och blir tyst. “Förlåt, jag bara föreställde mig dig i en Beauxbatons skoluniform. Bon appetit!”

mer!!!
*bevakar*

Bra! *bevakar*

KAPITEL: TRE
TITEL: VARFÖR KAN JAG INTE SPOLA TILLBAKA TIDEN?
POV: KAT PRYDE
När man går in genom den gigantiska dörröppningen till den gigantiska Stora Salen står man vi ändan av de fyra elevhemsborden. Slytherin, Ravenclaw, Hufflepuff och Gryffindor i korrekt ordning från vänster till höger. Borden fylls på efter social ställning i skolan. De populära sitter i mitten och sen fyller resten på ut med kanterna tills de allra mest utstötta har skruvat ner sig vid bänkens absoluta slut. Kat sätter sig vid kanten av Ravenclaws bord. Indelningscermonin börjar och Kat bryr sig inte ens om att försöka hänga med för det är omöjligt att se något från så långt bak i salen.

POV: LOGAN HARMON
När förstaårseleverna blir indelade i sina nya elevhem och långborden i Stora Salen jublar vid sitt elevhem, är det som att Logan minns när han blev tilldelad den gula färgen för sex år sen. Först var han lättad över att han tilldelats samma elevhem som hela sitt familjeträd. Men när Gryffindorbordet istället för Hufflepuffbordet jublande välkomnade henne var han besviken. Idag hamnar de flesta eleverna i hans elevhem och han jublar med de andra. På sin plats i mitten av långbordet kan ha se nästan hela Stora Salen. När rektorn håller sitt tal tappar flera av de äldre eleverna koncentrationen och sysselsätter sig med att ha viskande konversationer istället.
Till vänster om Logan sitter Isabell Robb och Elise Fisher. De är båda alldeles för upptagna med att viska om något för att höra när den nya läraren i Trollformelläraren presenteras.
“Gissa vad jag läste på twitter i morse.” Isabell.
“Vadå, vadå?” Elise.
“Corey Dawson byter skola från Dumstrang till Hogwarts!”
Fnitter kvävt av deras skjortärmar.
Att Corey Dawson, en superstjärna inom Quiditch, ska börja på Hogwarts denna termin är en nyhet som Logan inte missat. Han är inte bara bra på Quiditch utan en riktig tjejmagnet som får yngre som äldre att svimma på sportläktarna. Blir han insorterad i Hufflepuff blir han en medspelare, ett lyft för laget. Hamnar han i något annat elevhem blir han en motståndare och ett hot mot laget.
Utan förvarning öppnas den stora porten till Stora Salen och allas huvuden vänds åt det hållet. Rektorn hinner knappt stanna av i sitt tal innan en skär tjejröst ropar, “Corey! Det är Corey! Corey, jag älskar dig, Corey!”
Och på bara några sekunder utbryter prat och rop i salen, som ligger utanför rektorns kontroll. Mittgången i salen är blockad av alla elever som ställt sig upp för att få en bättre titt, men Logan hann få en titt på killen innan kaoset bröt ut. Han är smalt bygd, precis som en Sökare förväntas vara. Det blonda håret låg stylat intill hans huvud och ansiktet dominerades av ett brett flin när han vinkade till alla hans fans. Den vita skjortan stack ut under hans cardigan och runt halsen saknades slipsen som han skulle tilldelas när han blir tilldelad ett elevhem.
Logan avskyr att ha fördomar, men han vet inte om han föredrar att ha Corey Dawson som sin medspelare eller motståndare.

Wow! Gillar detta starkt och blev besviken när jag såg att det inte fanns några fler delar upplagda, så tycker du ska ta och uppdatera på momangen

Vad glad jag blir! Tack.
Får jag fråga vad det är du (och ni andra) gillar med den? Har nämligen tänkt fortsätta skriva men stryka lite saker.

Som föregående skrev, blev väldigt besviken när berättelsen än så länge bara består av så få (men otroligt bra!) kapitel.
Det jag gillar är ditt skrivsätt. Du använder dig av ett stort ordförråd, det är sällan meningar upprepas och det hela resulterar till ett flyt i texten. Du beskriver händelser på ett talangfullt sätt och jag kan verkligen leva mig in i de olika scenerna. Tycker även du presenterar karaktärerna på ett snyggt sätt!
Det finns inte mycket negativt att säga om denna berättelsen hittills, utom möjligtvis lite särskrivningar kanske - men inte något som hindrar mig från att älska det du skapat!
Bevakar stenhårt och förväntar mig ett nytt kapitel snart!

Det här är en av de bästa fanfictions jag läst, har läst alla tre kapitel och jag ÄLSKAR det!!!!!!! Jag bevakar SJÄLVKLART!!! Alla karaktärs och miljö-beskrivningar är jättebra, sättet du skriver på är hur bra som helst!!!!!