The Coven. (Roll för Alla)

Jag är gärna tjej

Gud, jag hoppas den här mallen inte blir allt för rörig och oförståelig... Uhm... Vet inte heller om jag är nöjd, men vad tusan - det får duga!


Namn: Vendela Moon
Familjenamn: Fimolã
Kön: Kvinnligt
Ålder: 15 för tillfället, men ska fylla 16 snart.
Utseende: Vendela är ganska lik sin syster, Evelyn [Selma...], inom vissa områden. Hon har liknande ansiktsdrag och samma mörka hår, men hennes ögon är lysande gröna. Hon når 168 cm på höjden, och har en kurvig kropp med smal midja, breda höfter och breda axlar.
Familj: Hon har inte hört av sina föräldrar på mycket länge så hon minns dem knappt. Men hon tror i alla fall att hennes gröna ögon härstammar från fadern. Evelyn är hennes syster.
Bakgrund: Vendela har alltid hängt på sin storasyster i vått och torrt. Eve har länge varit en förebild för Vendela när hon var liten, och hon älskar henne högt, även om hon sällan säger detta. Vad gäller hennes krafter så blev hon väldigt fascinerad av sin syster när hon berättade och lärde henne om blodsmagin hon utövat på sin kråka. Hon har sedan dess ägnat tid åt blodsmagi, och har nu lärt sig mycket inom det området. Hon kan bland annat suga ur energi från döda och använda den till att t.ex. läka sig själv från sår och sjukdomar. Hon kan även kontrollera blod hos andra och sig själv, och få det att frysa som is och koka som vatten. Detta skulle hon inte få för sig att göra på sina kompisar, men om hon råkar få ett sår kan hon lätt döda en snigel och ta dödsenergin ifrån den för att läka.
Övrigt: Personligheten och allt det där rollas. x3

Mall:
Namn: Jamie-Lynn
Familjenamn: Loudon
Kön: tjej
Ålder: 16
Utseende: Jamie-Lynn går oftast omkring iklädd stora, smått hängiga tröjor och jeans. Det kan hända att hon har linnen på sig, men hon trivs bäst i lite större tröjor (som den på bilden). Hon har näst intill alltid något i håret, det har vara allt från ett hårband till en basker till en stor rosett. Hon gillar också att ha ringar på sig, ju större och ju fler desto bättre. Örhängen gillar hon också, men hon vägrar ha på sig andra smycken än de som funnits i generationer i släkten.
Familj: Jamie-Lynn har hela sitt liv levt i en stor familj bestående av hennes mor, far, och fyra syskon. De bor i en stor herrgård som har tillhört släkten Loudon i flera generationer. Det är lite mystiskt att alla i Jamie-Lynns familj har olika krafter, även om vissa av dem på ett eller annat sätt är knutna till varandra. Men familjen skakades av vad de kallar "en tragedi, en skam för släkten Loudon" när det upptäcktes att den yngsta systern bortsett från Jamie-Lynn hade framkallat incidenter av mörkmagi.
Bakgrund: Jamie-Lynn har i princip hela sitt liv vetat om att hon är en häxa, eftersom hela hennes familj är det. Hon växte upp med magi, men utvecklade inte sin egen förrän vid 10 års ålder. Trots det var hon helt övertygad om att hon var en häxa innan hon fick krafterna, kanske för att hon var avundsjuk på sina syskon och inte kunde tänka sig att inte hon var en häxa. Egentligen har hon haft en "normal" uppväxt, om man nu kan säga så om en häxa. Men när Vania (systern som blev mörkmagiker) "förvandlades" blev hon förvisad ur släkten, och sista gången Jamie-Lynn hörde av henne hävdade hon att hon hade en demon i sig, vilket i så fall förklarade att hon inte använde sig av mörkmagi eftersom detta ärvs, och ingen i släkten var mörkmagiker. Men föräldrarna, fortfarande uppskrämda, kunde inte tänka sig någonting sådant, och Vania är fortfarande förvisad. Jamie-Lynn, dock, är övertygad om att systern är oskyldig, men har ingen aning om hur hon kan bevisa det...
Övrigt: Jamie-Lynn har en speciell benägenhet för vattenmagi, men den kan hon ännu inte riktigt bemästra. Hon håller dock på att öva, och det går sakta men säkert framåt. Hon har även förmågan att tala med de döda, och hon kan till och med se dem när de känner för att visa sig.

Släkten Loudon är för övrigt skotsk, så Jamie-Lynn talar med skotsk brytning^^

Tror och hoppas att det blev bra ;3

Namn: Nikolai "Nick"
Familjenamn: Deverius
Kön: Manligt.
Ålder: Runt 400 år. Utger sig för att vara 18 år gammal.
Utseende:

Fast runda Harry Potter-glasögon istället.
Nick är hela 190 centimeter lång, inte speciellt synligt muskulös, han har två pentagram inbrända, ett uppvänt på ryggen precis vid skulderbladen och på exakt samma plats fast på bröstet finns det andra. Nick har även tatuerat in de tre dödsrelikerna på höger underarm och han har tatuerat in texten på den här bilden:
intatuerad på underryggen.
Nikolai går runt med skjortor, t-shirts och jeans samt gympadojor som mest. Det är det som är vanligast åtminstone.
Familj: Nikolai är barn till demonherren Osmosis Deverius som är mest känd för att ha skapat pesten, Osmosis är också en av de mest skräckinjagade demonerna genom tiderna. Hans mor är en häxa som hette Iridessa Deverius när hon dog. Nikolai har ingen aning om vad hennes flicknamn var. (FRITT FRAM ATT GÖRA SIG RELATERAD HÄR...) Nikolai vet att han har en hel del halvsyskon men alla de är bättre demoner än Nikolai.
Bakgrund: Nikolai föddes och förvarades i Osmosis privata slott under den större delen av sitt liv, Osmosis hade tagit över en häxa som, tillsammans med häxans vänner så skapade han därmed pesten. Osmosis blev dock påkommen och tvingades in i skuggorna av häxorna och han lämnade sin son kvar. Nikolai blev räddaren av en sjuk man som var bror till en av häxorna. Tyvärr så visade det sig att om Nikolai lämnade mannens kropp så återvände sjukdomen nästan genast. Så Nikolai fick stanna. Nikolai blev häxans bror men när hon dog blev han ensam igen. Nikolai fann sin far Osmosis i en helt annan del av världen, men denne hade förskjutit sin besvikelse till son som var alldeles för gladlynt, positiv och snäll för att kunna vara HANS son. Nikolai försökte finna sin mor, men det visade sig att hon dött för mycket, mycket länge sedan. Numera är Nikolai otroligt skolad, han är väldigt mycket för mänsklig för vad han kan göra och han har en otroligt populär youtubekanal där han lägger ut filmer av alla dess slag. Ofta med inspiration av Harry Potter och han har en serie animerade filmer som han kallar "Nikolai at Hogwarts".
Nikolai fick de där pentagrammen inbrända när han skulle bli broderns biljett till överlevnad, även om det inte fungerade som det skulle. Nu är de mest påminnelser om att han aldrig kan lämna den här kroppen.
Övrigt: Nikolai är, som sagt, alldeles för godhjärtad för sitt eget bästa, han är rädd för pingviner, tycker inte om vatten eftersom han är rätt dålig på att simma och hans bästa ämne har alltid varit praktiska ämnen ifråga.
Han har nästan alltid en Harry Potter-bok med sig och hans favorit är Fången från Azkaban.
Han talar med en brittisk brytning... mest för att han härmar från Harry Potter men många tror att han kommer från Storbrittanien. Mer rollas fram.

Mobba honom inte, det var det bästa jag kom på för tillfället... and I like him... X3 Men om jag inte får ta saker från HP så är det bara att säga något så ändrar jag det. xD

Om jag ska vara ärlig så är ingens karaktär så som jag tänkt mig det hela men det är ju det som är så underbart. Bara tuta på. One more and then the games begins.

Woohoo! 8D I can keep my maniac!

Mall: 
Namn: Benjamin
Familjenamn: Hayes
Kön: Manligt
Ålder: 16
Utseende: Benjamin är en relativt kort kille (166 cm) men också ganska muskulös och bredaxlad. Intrycket av hans kroppsbyggnad gör att det ser ut som om han står så stabilt på marken ingenting skulle få honom att tappa balansen. Hans huvud pryds av mörka kortklippta lockar och hans ögon är ljusbruna. Han klär sig ofta i skjortor i olika färger (oftast rutiga), jeans och ibland olika slags hattar.
Familj: Benjamin bor med sin mamma och hans två yngre syskon, Ethan och Emily (tvillingar) som är fem år yngre än han. Hans far dog i cancer 8 år tillbaka i tiden. Det var han Benjamin fick sina krafter av. Alla i hans familj ser i princip likadana ut, samma lockiga mörka hår och bruna ögon. 
Bakgrund: Benjamin upptäckte sina krafter på sin 8-årsdag, det var hans födelsedags kalas och en av hans kompisar hade bestämt sig för att skoja lite med honom. Kompisen var lång och la Benjamins skor uppe på lekstugan. Han upptäckte det inte förrns det var mörkt ute och alla sov. Han blev så arg att han inte kunde få ner dem så att hela marken skakade, då ramlade skorna ner. Han vet egentligen inte så mycket om magi men han lär sig gradvis. Han har alltid bott i samma risiga hus i utkanten av staden och hans barndom har varit ganska normal.
Övrigt: Han har en speciell förmåga för jordmagi resten rollas fram.

Sorry om den är dålig, men jag är inte så bra på att göra mallar :3

"Kråkan?" säger jag lätt och snurrar runt på huvudet. Han sade åt mig att möta honom här i parken.
"Kråkan? Är det fortfarande mitt namn efter alla dessa år? Du har till och med tagit mig tillbaka från de döda och allt du kan säga till mig är 'kråkan'? Eve, det är en förolämpning", säger han och jag vet att han skulle ha fnyst om han kunnat.
"Okej då, vad vill du kallas?" frågar jag lågt.
"Inget. Inget, alls. Kråkan duger bra", säger han snabbt när han hör min ton. Jag vet inte hur många gånger jag har fångat den där fågeln och nästan kvävt honom medan han försökt flyga iväg. Det är i alla fall definitivt fler gånger än jag kan räkna.
"Vad vill du? Vendela tror att jag är ute och tar en promenad, eller, det var det jag sade till henne", säger jag irriterat och klättrar upp i trädet han sitter i. Det är lätt med tanke på att jag halvt flyger och halvt klättrar.
"Blodsmagi. Den där sortens blodsmagi har du använde när du hämtade tillbaka mig är tydligen strikt förbjuden", säger han lågt och kraxar.
"Så du menar att all blodsmagi inte är förbjuden enligt vissa lagar?" fnyser jag.
"Du vet exakt vad jag menar. Det finns väldigt få personer som kan bruka den sortens blodsmagi", säger han allvarligt.
"Smickra mig inte", säger jag och räcker ut handen mot honom. Han ställer sig precis som alltid på min hand. Att han inte lär sig. Jag sätter min andra hand runt hans kropp och ser allvarligt och trött på honom.
"Var det därför du väckte mig?" frågar jag förbannat. Jag hade varit ute hela natten och iakttagit månen och stjärnorna. En halvtimmes sömn räcker inte. Inte ens för mig.
"Nej..." väser han fram och flaxar med vingarna. Jag släpper honom och han flyger förorättat tillbaka till grenen. "Jag har hittat en bok med formler för din sort av blodmagin."
Nu har han lyckats fånga mitt intresse. "Jaså?"
"Ja, den ligger under din kudde", kraxar han och flyger sedan upp när jag slänger mig efter honom.
"Jag ska döda dig, en dag!" fräser jag mot honom. Han kraxar som ett skratt.
"Det tror jag inte! Du skulle ha låtit mig vara död i sådana fall!" Han skrattar glatt och flyger runt. När jag börjar klättra nerför trädet så grips han av panik.
"Hallå! Eve! Vart är min mat?" frågar han och kommer flaxandes emot mig. Jag tar upp brödbiten ut fickan och kastar den mot honom med en irriterad suck.
"Jag sade ju det! Du skulle aldrig döda mig!" kraxar han innan han fångar den med näbben.
"Hur vet du det? Jag kanske bara försöker få dig att bli större så att jag kan tillaga den där brygden någon gång?" säger jag och kastar en blick bakåt. Han stelnar till i sin rörelse och låter brödet falla till marken.
"Det skulle du väl aldrig göra?" frågar han oroligt medan jag fortsätter mot "ingången" till stället jag och min syster bor på.
"Eve!" kraxar han oroligt bakom mig. "Eve!"
Jag skrattar smått och fortsätter mot den gigantiska eken där "ingången" ligger.
"Öppna dig", säger jag och marken slukar mig och innan jag vet ordet av så är jag hemma. Ovanför mark kan jag nästan höra Kråkan kraxa oroligt.

[AlexZz, x)

M.Potter, inte då.

Börjar vi vid en vanlig dag i skolan? x) Maybee?]

Kenzi drog en djup suck då väckarklockan ringde. Hur kom det sig att hon alltid vaknade innan den ringde? Det hade varit så så länge hon kunde minnas. Som om hennes undermedvetna redan visste att hon var tvungen att vakna och gå upp. Den stora frågan var varför hon ens bemödade sig att ställa den förbannade saken. Hon visste redan svaret på frågan men hon sade det aldrig högt även om hon hade velat.
”Gardiner, öppna er.”
Gardinerna lydde hennes befallning på en gång och ett grått ljus strömmade in genom fönstret. Som vanligt skymde molnen solens värmande strålar men Kenzi gillade det. Hon hade aldrig riktigt varit så mycket för sol även om hon visste att många i skolan försökte ta sig till varmare ställen under loven. Med endast en blick tystnade alarmklockan.
Kenzi älskade makten som kraften gav henne, hon älskade hur den fick henne att känna som om hon kunde göra precis vad som helst vilket hon också kunde, nästan i alla fall. Bara inte hennes far visste vad hon höll på med så skulle allt lösa sig och även om han visste så kunde hon ju alltid få honom att glömma även om hon inte riktigt visste hur det skulle gå till.
Som vanligt lät Kenzi blicken vandra runt i rummet, som om hon skannade det efter något ovanligt, något som inte passade in men hon fann inget som vanligt. Sedan fortsatte hon med den vanliga rutinen och försvann in på sin toalett för att göra i ordning sig inför skolan. Hennes far hade redan åkt till jobbet. Ibland kände hon det som om han verkligen undvek henne med flit som om han inte klarade av att ens se henne längre. Han hade inte ens reagerat då hon kommit hem ny tatuerad vilket hon hade varit övertygad om skulle fångat hans uppmärksamhet. Inte ens då hon tagit med sig Ryan hem och presenterat dem. Ryan var allt annat än en vanlig far ville för sin dotter men hennes far hade inte ens höjt ögonbrynen emot honom. Något var allvarligt fel på hennes far.
Ett lågt brummande hördes komma närmare och Kenzi visste att det var Ryan som var på väg. Det bästa med Ryan var nog hans motorcykel. Hon älskade att känna hur vinden fångade hennes hår. Det enda dåliga var väl alla äckliga insekter men Kenzi hade hittat på en trollformel som fått dem att inte mosa sig mot hennes ansikte något mera. Snabbt drog Kenzi på sig ett par orangea jeans, ett grått linne, några armband, ringarna och halsbandet som var en klocka i en underbart gammal stil. Väl nere vid dörren drog hon på sig skinnjackan och mötte Ryan som ännu inte ens hunnit stänga av motorn till den underbara besten.

Vendela satt i klassrummet, första lektionen på dagen, och hängde på sin stol. Bredvid henne stod fönstret uppe och fläktade eleverna. Vendela var uttråkad, hon gillade inte att sitta fast inne i ett klassrum med tråkiga lärare och idiotiska människor när hon kunde vara ute i det fria och studera vidare blodmagins egenskaper. Hon stirrade på en kille snett framför henne, med stort, mörkt hår och tanig, gänglig kropp. Snart kände hon hans jämna puls, kände varje rytmiska hjärtslag och kände hur det 37 graders varma blodet rusade i hans ådror. Vendela fick ett leende i ena mungipan när hon sakta men säkert sänkte blodets temperatur. Inte alldeles för mycket, förstås, men tillräckligt för att hans hud började knottra sig.
Plötsligt vände han sig mot henne, och hon ryckte till samtidigt som det luriga leendet försvann i förvåning. Han verkade ha sett hennes uttrycksförändring, för när han öppnade munnen för att tala till henne verkade han lite... misstänksam.
”Vendela, kan du stänga fönstret?” bad han, ”Det är så kallt...”
Hon nickade samtidigt som leendet smög sig tillbaka och gjorde som hon blivit tillfrågad.
Lektionen fortsatte vidare och Vendela gav en tyst suck. Hon placerade armbågen på bordet framför henne och vilade tungt hakan i handen. Utan att hon tänkte på det hörde hon nya pulserande hjärtslag, så tydligt att hon nästan trodde att det var hennes egna. De måste tillhöra tjejen bredvid, tänkte Vendela och sneglade på den blonda, blåögda flickan. Återigen började hon mixtra med hennes blod, men istället för att kyla ner det höjde hon temperaturen på det istället. Vendela försökte hålla sig för skratt när tjejen började vifta med sina händer med prydligt perfekta naglar för att svalka sig. Hon drog i sin tröja och kastade en blick på fönstret.
”Kan du öppna igen?” viskade hon till Vendela, som nickade glatt och sköt upp fönstret.
”Vendela, kan du vara snäll att bestämma dig ifall fönstret ska vara öppet eller inte?” snäste läraren framme vid tavlan då Vendela blivit tillsagd av killen framför henne att stänga det igen. Då läraren snäst efter henne hade hon hållit på med just det - att stänga det.
”Förlåt”, sa hon hastigt, men menade det inte precis. Hon älskade att retas med de oförstående eleverna, där den ena frös och andra svettades.