Grimm - För Ninniku och mig :3

Lucy stönar. Mannen är inte död. Borde hon ringa en ambulans? Det är omöjligt för dem att ta sig fram här ute. Hon håller ju själv på att utbilda sig till läkare... Skulle hon kunna ta honom till sin stuga? Den är bara någon kilometer härifrån eller så, men hon kommer inte orka släpa honom hela vägen. Vad ska hon göra? Be honom ställa sig upp och gå?

Utan att själv veta det eller ens känna det så förvandlas Adrian till sitt andra jag,en Fuchsbau. Men han är det i bara några få sekunder innan han blir ''mänsklig igen''.
Man kan höra att han andas tungt och det rinner fortfarande blod från såren. Det blir inte heller direkt lättare att andas när man har två brutna revben heller.

Vänta va? Lucy måste ha sett fel. För en liten stund trodde hon att killen gjorde en woge. Lucy skakar av sig tanken men så fort hon tar tag i hans båda vrister för att börja dra honom (vilket inte kommer bli skönt för hans del) känner hon av auran av en wesen.

( Spolar fram lite ^^ )
Med ett ryck så sätter sig Adrian upp. Han är helt kallsvettig då han nyss vaknat upp från en mardröm. Men det var nog inte det smartaste att sätta sig upp så hastigt då han känner att allt vinglar till och att han har väldigt ont i sin kropp.
Med en duns så lägger han sig ner och de olikfärgade ögonen såg sig omkring. Vart var han? Det fanns en bekant men ändå ny doft i rummet. Han lägger sin hand på sin panna och tänker så hårt så att det knakar.
Kunde det vara kvinnan han såg när han vaknade upp hastigt eller hade det bara varit en dröm?

(( Öhm... Okej ._____. ))

Lucy torka av sina blodiga händer. Efter att (på något magiskt sätt) gjort det bästa hon kan för hans revben har hon tagit av honom de kläder han hade på överkroppen och lindat in revbens-delen av magen i bandage. Hon sitter nu på en stol i ett hörn och betraktar killen tyst med armarna i kors.

( För jag vet inte riktigt vad han skulle göra nu när han var medvetslös ^^'' )

Adrian för en känsla av att någon iakttar honom. Han sätter sig upp men dock mycket långsammare än innan.
De olikfärgade ögonen såg mot samma unga kvinna som han sett innan. '' Vad kallar du på då?'' Den unge fuchsbau höjde ett ögonbryn medan han försökte komma på vad det var för sorts underlig doft kring henne. Hon luktade inte som ett Wesen men inte som en vanlig människa heller...

Lucy tycker att mannen borde vara lite tacksammare eftersom hon just räddat hans liv.
"En fuchsbau, vad ser det ut som?" hon höjer också ett ögonbryn och nickar mot hans inlindade bröst.
"Och du borde vara lite mer försiktigare. Springa och ramla ner från berg sådär. Fattar du inte att du kunde dött?"

Vänta va? Hur visste hon det? Adrian höjde sitt ögonbryn och såg frågandes mot henne i bara ett par korta sekunder innan blicken blev en aning mörkare. '' En Grimm...''
Hans röst lät inte för glad men den lät inte särkilt förskräckt heller. De olikfärgade ögonen iakttog henne ett bra tag till innan han kommenterade det hon sade om att han kunde ha dött.
'' Ramla ner för ett berg?'' Åter igen höjde han sina ögonbryn men förstod ganska snabbt vilka som gjort det. '' Hunderjägers...Såklart... Vilka skulle det annars varit?'' mumlade han en aning sarkastiskt åt sig själv.
Han såg mot henne igen. '' Så varför räddade du mig? Vad ska en Grimm ha en fuchsbau till? ''

"Är du inte rädd för mig?" säger hon segt och höjer ett ögonbryn. Killen verkar mumla en hel del. Hon sitter kvar men vänder blicken mot det höga fönsterbrädet där en liten talgoxe satt sig och stirrat in i rummet. Förutom det lilla fönstret fanns därinne sängen som wesen killen satt på längst en vägg, två stora byråer längst en annan, en gungstol i ett hörn, en dörr intill toaletten, en dörr intill ett sovrum där hennes föräldrar brukade sova, men som numera är hennes rum för diversesaker så som sjukhusprylar, förstabandslådan, sin dator, en bokhylla med massa böcker, en soffa och en tv. Rummet de befann sig i just nu hade också ett till större fönster och ytterdörren. Vid väggarna stod ett par plantor och på en hylla krukväxter. Hon har inrett allt själv.

Ett slugt flin dök upp på hans läppar. '' Jag rädd? Jag är mer förvånad men du svarade inte på min fråga unga dam ''
Adrian satte sig upp ordentligt så att han kunde se mer. Under tystnad så studerade han allt som fanns att se från där han satt. '' Så hur hittade du mig och vart hittade du mig?'' Fler frågor var på gång men han ville inte vara för framfusig eller för nyfiken.