Love at first sight - PRS, Jessica Tonks och Sannie

Pontus skulle just gå när hans gråblå ögon plötsligt fastnade hos den blonda, försenade eleven igen. De fick ögonkontakt, och Pontus upptäckte hans klart grå ögon. Hur kunde han missat dem innan? De nästan strålade ut sitt gråa sken. Inte riktigt, men nästan.
Han såg på honom i några enstaka sekunder innan han snabbt blinkade bort och började gå ut ur klassrummet tillsammans med de andra. Han hade fortfarande sin jacka på sig och tänkte att det vore bäst att lämna den i sitt skåp... Vart det nu var någonstans.

Ethan var som förstenad, han kunde varken röra sig eller titta bort från killen. Den varma känslan växte sig bara starkare i honom, var han sjuk? Han hade aldrig känt något sådant här förut, hans hjärta bultade nästan snabbare. Han måste vara sjuk...
Till sist bröt killen ögonkontakten och han tittade återigen ner i marken. Då den sista eleven var ute ur klassrummet började han gå. Korridoren var nu fullspäckad med elever, flickor och pojkar i alla former och grupper. En grupp med fnittriga tjejer stod bara en bit ifrån honom. Och nästan precis bredvid fanns det några rejäla killar.
Han skulle precis gå till sitt skåp då något stoppade upp honom, en hand på hans axel. "Plutten, är inte du för liten för att vara här? Har du gått vilse?" frågade en hånfull och mörk röst.
Ethan vände sig sakta om och svalde hårt. "Jag har inte gått vilse, jag är sjutton, jag går här" mumlade han och såg ner mot sina svarta skor.

(Du menade blåa ögon va? xD)

[Oj! Ja, förlåt ^^]

Pontus hade snart hittat rätt skåp (till hans lättnad var det ett överskåp) och öppnade det. Han krängde sig ur sin jacka och lämnade den därinne innan han stängde skåpsdörren igen.
Han blev chockad när en flicka hade smugit sig fram till honom och gömt sig bakom skåpet medan han lastat av sig sina grejer.
"Hej", sa hon och gav ett brett leende.
"Öh... Hej", svarade Pontus och kände flera blickar på sig. Bland annat från ett fnittrande tjejgäng.
"Är du ny här?" fortsatte flickan framför honom och han nickade, "Jag är Gabriella", sa hon då och räckte fram handen.
"Pontus", presenterade han sig och skakade hennes hand. Han kände sig obekväm. Inte hade han varit beredd på det här.
"Jag går i andra året", förklarade Gabriella, "Och där borta är mina kompisar." Hon pekade på tjejgruppen och nu fnittrade högre när Pontus tittade på dem. "Men vi ses väl någon gång!"
Gabriella höjde handen i ett avsked och Pontus gjorde det samma. Sedan skyndade han sig därifrån.

(Gör inget, men tänkte bara så jag själv inte skrivit fel xD)

Ethan lyckades slita sig loss från handen och gick till sitt skåp som till hans stora lycka var en bit ifrån det där gänget. Han lämnade in några böcker och andra saker han nog inte skulle behöva innan han stängde skåpet igen och började gå.
Men han hann inte långt fören han stötte i i något och ramlade baklänges. Han hade inte sett något då han som vanligt hade blicken mot marken. "Förlåt...Det var inte meningen" sa han snabbt och plockade ihop sina återstående böcker som åkt ur väskan och kollade snabbt upp. Han förstenades återigen, det var den där killen från klassrummet...

Pontus knuffades i ryggen och snubblade framåt. Först trodde han att det var någon som sökte efter ett slagsmål, så innan han vände sig om knöt han sina nävar hårt, men när han väl stod med ansiktet åt andra hållet märkte han att det var pojken med det blonda håret. Han slappnade genast av.
"Det... det gör inget", svarade han, aningen stelt.
Tack och lov att Gabriella inte är här, tänkte Pontus och satte sig ner på huk för att hjälpa främlingen med att plocka ihop sitt skolmaterial. Han råkade nudda hans fingrar när båda sträckte sig efter samma bok, och inte nog med att det gjorde situationen ännu pinsammare, det for även en ilning genom kroppen på Pontus. Efter att han hastigt dragit in sin hand som om han bränt sig, såg han upp på killen framför sig. Det kändes konstigt i magen på honom... Precis som när man åker berg - och dal - bana i de värsta backarna, det där suget liksom.

Ethan hade inte trott att första dagen skulle bli såhär, han hade inte haft höga förhoppningar på den, men han hade åtminstone trott att han skulle slippa prata med någon han inte kände. Men det var helt tvärt om, det var andra gången han fick kontakt med den här killen och det där gänget hade inte varit alltför vänliga.
Då killens fingrar snuddade vid hans ena finger så kände han värmen bränna inom honom och nu var han säker, hans hjärta dunkade fortare och det gick en rysning genom honom.
"Jag är ledsen" mumlade han igen då alla böckerna var upplockade och instoppade i väskan. "Jag ska inte ta upp mer av din tid". Han vred runt för att kunna gå vidare till nästa lektion.

Pontus reste sig upp och såg efter killen. De gick i samma klass, så han var ju tvungen att följa efter honom eftersom de skulle till samma lektion, samma klassrum. Han såg sig om och insåg att det nog hade varit några stycken som skådat händelsen. De tittade genast bort när han mötte deras blickar, och han började sakta att gå med killens ryggtavla i sikte.

[Förlåt för kort ^^]

Ethan insåg samma sak han med, han gick i samma klass som den där killen, som han fick de där konstiga känslorna med. Han kände sig fortfarande varm då han återigen gick in i något, eller rättare sagt någon. Han tittade upp. Det var det där gänget igen...
"Du kan inte mena allvar med att du går en klass under oss, du ser ut som en liten unge!" sa ledaren och fnyste. Ethan suckade inombords, han visste att han såg mindre ut än han var, men varför var de tvungna att bry sig så mycket om det?
"Ursäkta, jag måste till min lektion" mumlade han bara och försökte ta sig förbi. Men ledaren stoppade honom. "Du ska inte till någon lektion, du hör inte hemma här lilla vän" sa han hånfullt och hans vänner skrattade i kör bakom honom.
Ethan såg ner mot marken igen, det här var mycket värre än han föreställt sig det....Det var sådant här han sett på filmer...Och nu hände det honom.

Plötsligt stannade han, men Pontus fortsatte gå, dock i ett långsammare tempo. Han pratade med ett rejält grabbgäng, men det verkade inte vara en särskilt trevlig konversation då ledaren hade ett hånfullt tonläge och ett fult flin i ansiktet.
Då han kom närmare hörde han ungefär vad dem sa. Och det var som han misstänkt - orden var inte precis trevliga.
"Vad sysslar ni med?" for det plötsligt ur honom.
Gänget riktade uppmärksamheten till Pontus istället för den blonda.
"Det har inte du med att göra", fnös ledaren och kollade in Pontus.
"Han är en vanlig elev som oss andra, låt honom vara." Vad sa han egentligen? Varför sa han det?

Ethan hade börjat fundera på om han bara kunde springa till lektionen, förbi gänget, men med tanke på deras atletiska utseende antog han att de nog var snabbare än honom.
Då hörde han en röst bakom sig och vred på huvudet, återigen var det killen, försvarade han honom? Ethans värme exploderade i något som kändes som lycka och han såg förbluffat på killen.
Ledaren blängde på Pontus. "Han är en gröngöling, och en ytterst klen och liten sådan, han hör inte hemma här".
Ethan tog tillfället i akt och försökte ta sig förbi gänget, men en annan än ledaren märkte detta och sträckte ut sin hand och knuffade tillbaka honom.