Dragon Fantasy & Reiku Black

- Nej, jag skojar inte. Hon kommer vänta på dig i staden en bit från slottet.. Bredvid smeden skulle jag tro. Sa han.
- Förstått. Sa han och var tillbaka på sitt stela, formella humör. Han skyndade där ifrån och öppnade portarna till slottet. Det var ganska irriterande att de alltid skulle vara så ståtliga och tunga, iallafall som en vardagens ytterdörr. - Öppna grinden tack. Muttrade han till vakten som skyndade sig att öppna den så snabbt som möjligt. De kanske skulle bygga en vallgrav i år men de hade inte ens börjat. Det var därför alla betonade ordet kanske.

Zia tar sig in så långt hon klarar av, det vill säga till smeden. Längre in i staden gick hon inte, nej hit fick han ta sig, mannen. Den som hon bara visste att hon på de äldstas bestämmelse skulle göra ett uppdrag med. Ett uppdrag som skulle hjälpa alla folken eller låta dem bli viljelösa slavar. Zoe sitter på hennes axel och lugnar henne något, hon var alltför mycket av en skogsvarelse att förstå sig på stadsbor.

Han kom fram till smeden och hittade henne snabbt. Även fast hon var människolik kunde man se de små skillnaderna. Med lätta steg gick han fram till henne och harklade sig lite.
- Öhhh.. Jag antar att du är Zia? Mumlade han och ryggade tillbaka lätt när han såg ormen. Men han lugnade sig snabbt och kliade sig i huvudet. Det var inte så vanligt med att ha ormar som husdjur.. Kunde man ens tämja dem? Han försökte få tillbaka blicken till hennes ansikte och rättade ut sitt ansiktsuttryck.

Zia granskar honom med sina genomträngande gröna trollögon, men hon ler lite ett leende av vita fina tänder syns.
"Och du måste vara Rani? Trevligt att träffas, ja jag är Zia." säger hon och räcker fram handen.
"Detta är Zoe, hon är snäll du behöver inte vara rädd." ler hon och nickar mot den lilla ormen på hennes arm. Mannen framför henne var längre och med svart hår, en människa, om än med andra egenskaper.

Han nickade och log lite grann när hon log. Som om det smittade av sig.
- Goddag Zia, goddag Zoe. Sa han och bugade lätt innan han såg sig omkring.
- Innan vi kan göra någonting för att ens närma oss ärten så måste vi göra upp en plan.. Och packa självklart. Sa han och kliade sig i bakhuvudet. Varför hade han gått så snart? Tänk om Zia redan packat, så stod han här som en idiot och behövde gå tillbaka in i slottet medans hon stod och väntade.

"Han var mig en artig en." väste Zoe i hennes öra och hon förstod tack vare att hon kunde dess språk. "Mmm." väste Zia tillbaka för att inte skrämma Rani alltför mycket.
"Vi har redan vår packning med, vi har endast det skogen har att erbjuda. Men gå och packa du så möts vi utanför, staden gör mig nervös." sa Zia leende till honom.

- Självklart. Sa han och vände sig om, han blundade en aning plågsamt över sin idioti och gick tillbaka in i slottet. Han gick till sitt rum och tog fram en liten, lätt ryggsäck. Han packade ner en uniform, mat och annat skräp som skulle behövas när han åkte på sin färd. Han tog med sin färg för att kunna rita in dödsmärken om det behövdes, sen tog han sin vandingstav och undrade om det var något han glömt... Det kändes som det.. Åh, självklart! Det var inte bra för en att röra halsbandet med bara händerna. Det förgiftade sinnet. Han packade ner handskar av ormskinn och gick tillbaka ut.

Zia gick ut ur staden och väntade på honom vid skogsbrynet. Han var människa, troligen behövde han en massa saker, vad visste hon? Zoe väste till henne och Zia skakade på huvudet, "Nej, du får inte skrämma honom hur kul det än skulle vara." flinade hon och drog en hand genom det rävröda håret. Egentligen visste hon inte hur människor var, trots att hennes mor var eller hade varit en.

När han var klar hade han en lätt ryggsäck och gick snabbt ut ur slottet för att möta henne. Han gick till slottsmurarna och kollade efter henne. Var hade hon tagit vägen? Han gick ut och såg sig omkring efter henne. Tillslut hittade hans ögon henne och sprang med lätta steg dit.
- Du är bra på att gömma dig. Suckade han och började gå sen.

Zia rycker på axlarna, hon gömde sig inte ens hon var bara van att smälta in i skogen, göra sig osynlig och tyst. Hon följer efter honom och kommer i takt med honom.
"Tack, men det är inte så svårt, du ska bara tänka dig att du är omgivningen." ler hon och ser på honom.
"Så vem är du? Jag vet inte mer än ditt namn." sa hon.