Världen efter kriget

Aziza satt med benen hängande ner emot marken. Det var ett stort hål i den södra väggen i hennes hem, men det störde henne inte. Hon brukade sitta där och se ut över staden och minnas hur den sett ut innan kriget. En varm vind svepte in och fångade upp hennes hår, irriterat satte hon upp det i en hästsvans.
"Vad säger du Kokos, skall vi bege oss ut och se vad vi kan hitta? Även om vi inte hittar mat hittar vi säkert någon som vi kan ha roligt med och du kan få ett fint ben" sa hon och såg på tiken som satt bredvid henne. Kokos skall glatt till och viftade på svansen, omedveten om vad matte sagt, men hon förstod ordet ben. Aziza skrattade och reste sig upp. Hon hängde svärdet över ryggen och säkrade pistolen som hon hade hängande vid höften. Trapporna som ledde ner till entrén var allt annat än välvårdade, men vem hade tid att lägga någon vikt vid det. Aziza öppnade dörren och gick ut på Canberras soliga gator med Kokos bredvid sig.
"Nu skall vi ha roligt, vännen" sa Aziza innan hon stängde dörren bakom sig och började springa gatan ner med Kokos.

Bartholomew satt med gitarren i knäet och spelade, de kraftiga fingrarna vidrörde strängarna med största försiktighet. Trots att han spelade ganska bra så ackompanjerades melodin av ett annat oljud; hans tämligen bullriga röst, vilken inte var lämpad för sång. Trots detta så log männen kring honom brett när han började, i denna delen av staden var underhållning inte nära till hands och när en man inte kunde sjunga så hade de andra männen inte så mycket emot att en efter en stämma in i sång, vilket ledde till att det tomma polishuset snart var fyllt av liv. För alla normala människor så skulle detta ses som oljud men för dessa män så muntrade sången upp dem; som sagt så var underhållningen i staden bristfällig och när Bartolomew avstannade sitt spelande tystnade snabbt männen kring honom.
"Sådär ja, mannar. Det är dags att börja jaga", Sade Bartholomew, man kunde se att han log bakom det stora, svarta skägget och männen kring honom besvarade hans leenden. Jakt var en metafor för att döda brottslingar och förhoppningsvis kunna förhandla till sig saker från den fina delen av staden; efter sitt fall sysslade Bartholomew mer eller mindre med prisjakt för att kunna fortsätta sitt kall som en lagens väktare, fast på ett annat och mer blodigt sätt. Glad över att få röra på sig reste han sig upp, sträckte på benen och mjukade upp musklerna i armarna. Därefter ställde han undan gitarren vid väggen, beväpnade sig med det paret knogjärn som låg på en stol och greppade den stora stridshammare vilken var placerad bredvid gitarren. En del av Bartholomew var en man av trevlig natur och den andra var en tämligen grym krigare, med ett leende begrundade han hammaren. Innan dagen var slut skulle den vara impregnerad med blod och hjärnrester.

Clove ser sig om i den dunkelt upplysta byggnaden där hon denna natt tagit sin tillflykt till. Hon hade levat såhär i ett par veckor, eller var det månader eller år? Sen den dagen vaknat upp vid stranden, blöt och inget minne av sitt förflutna. Så nu levde hon bland ruinerna och varje dag var en överlevnad till nästa, hon hade magrat, självfallet hade hon det. Det var mer hennes instinkter som sa henne att göra en viss sak, för det mesta hade hon levt på vatten som hon visste var rent och om hon hade hittat någon konservburk sen innan kriget. För krig hade hon vetat att det var, det visste hon då hon vaknat upp. Kanske det var som i boken? I boken som låg i hennes ryggsäck, som handlade om ett vidrigt par enligt henne. Och där Clove, hennes favorit dör. Men hon var duktig Clove i boken alltså och hon var inte en av de löjligt goda karaktärerna, som den där brödbakande äckligt gulliga Peeta.
Då hon tänkte på bröd kurrade det till i hennes mage, bröd visst hon var något gott, och hon var hungrig. Så hon tog sig ut, ut i det fria, hon behövde ha mat, eller åtminstonde vatten. Den feta katten som förvirrat sig hit till staden hade varit god, särskilt då den frestande fräste över elden. Men det var nu en vecka sedan, skulle hon ha en sådan tur igen? Här var det inte skog som i boken.

Lionel rör sig långsamt och stadigt mellan gatorna. Han har bågen spänd och laddad, ett koger fullt med pilar och bågen är han rysligt bra med. Han behöver bara hitta någonting att skjuta på, Clarisse hade sagt åt honom att han skulle stanna inne idag. Fast Clarisse sa det troligen mest för att hon skulle få sova lite extra idag. Dörren till deras lilla hem hade, såklart, varit låst när Lionel tagit sig ut fönstervägen. Han måste inte vara nere på gatorna, inte egentligen. Fast Lionel har lärt sig att det är lite lättare att få fatt på ett byte på marken än att skjuta ned en fågel eller liknande som seglar förbi. Dessutom, Lionel är bra på att smyga och att gömma sig i allmänhet det kan inte vara någon större fara. Någonting rörde sig i gränden han gick förbi, Lionel är snabb med att rikta bågen åt det hållet. Vad eller vem det än var verkar inte vilja visa sig igen, eller så var det Lionels fantasi. Men då var inte marken säker längre och Lionel hänger bågen på ryggen, pilen ned i kogret igen. Den blonde pojken tar sig fram till ett av husen, som rasat ihop halvt om halvt, drar upp änterhaken som ligger i kogret och kastar den så långt upp han kommer. Haken fastnar i ett av fönstren och Lionel drar några gånger i repet för att se till att det är säkert fastsatt. Det är dock i sista sekunden han faktiskt minns att knyta fast repet i honom också. Han hade lärt sig den hårda vägen hur roligt det var att falla ned igen, eller att någon gjorde sönder repet. Han knyter fast det i midjan och börjar till slut klättra uppför byggnaden. Lionel gissar ändå på att han inte kommer hitta något speciellt idag.

Aziza stannade vid en korsning, hon tittade upp på gatunamnen, Golden Street och Kings Road, hon visste vart de ledde. Golden Street skulle ta henne till universitetet och Kings Road till de norra delarna av staden, de delar som hon inte hörde till.
"Vilket håll vännen?" sa hon och såg ner på Kokos som viftade på svansen och sedan svängde vänster ner på Golden street emot universitetet.
"Här har jag inte varit sedan kriget började" sa hon till Kokos som endast viftade på svansen. Aziza tystnade när hon hörde något bakom sig, snabbt och vant drog hon svärdet, ja så vant hon nu kunde göra det utan förkunskaper. Det var ren tur att hon hunnit ta svärdet från ett av stadens museum innan det blivit plundrat. Hon hade lärt sig använda det, men hon var ingen mästare. Men allt som behövdes för att överleva var att man kunde träffa rätt, hårt och dra snabbt. Hon gick bort emot sopptunnorna där hon hört ett ljud. Men hon hann aldrig hela vägen fram innan en man hoppade fram.
"Ge mig dina vapen så slipper du bli skadad, tjejen" sa mannen och Aziza kunde nästan skratta.
"Ge dig av så slipper du dö" svarade hon kallt och såg på mannen som gick emot henne, Kokos började morra och mannen vände sig genast åt hundens håll, hans andra misstag, det första var att försöka attackera henne. Aziza svingade svärdet och träffade mannen i hans blottade nacke. Blodet strömmade ut ur det långa såret och mannen sjunk snart ner på marken, död. Aziza lutade sig fram och granskade honom.
"Tror du han har något vettigt på sig?" frågade hon Kokos som satt sig bredvid henne för att vänta på sin belöning. Att prata med hunden hade blivit en vana för henne, Kokos var trotts allt hennes vän. Hon sökte igenom fickorna och fann lite godis men det var allt. Hon drog sin kniv och började i stället skära upp mannen.
"Det var länge sedan vi åt färska organ" sa hon leende till Kokos som lagt huvudet på sned. Aziza skar vant ut organen och la dem sedan i de skålar hon hade i väskan. När hon tagit allt hon behövt knipsade hon av ett av mannens revben och gav till Kokos som glatt tog emot det. Aziza reste sig upp och såg på sina blodiga händer och slickade av den ena medan Kokos slickade av den andra. Hon tittade upp på den klarblåa himlen och log för sig själv.
"Det har varit en bra start på morgonen" sa hon innan hon fortsatte gatan ner med Kokos glatt gående vid hennes sida.

Clove tar sig vidare mot det som en gång varit en stad, gator, hus ja allt, människor hade levt och verkat här. Men nu var allt öde och överlagt. Precis som i boken och där hade regimen tagit över makten, delat upp befolkningen i 12 nej 13 distrikt. Men det var USA det, inte här......hm...Australien trodde Colve att det var. Clove i boken kom från distrikt två, de med karriärister som tränade sina barn till spelen. De som de övriga distrikten hatade, de som i boken framställdes som badass. Men vafan?, vem gjorde inte allt för att överleva?
Clove stannar upp och lyssnar, hon tyckte att hon hörde något, men nej, det var nog fel. Hon fortsätter åter fram bland gatstenarna, nästan rädd för de stora bumlingarna. Hon hade en skräck för stenar, inte alla men de som var stora nog att kunna banka folk i huvudet med. Så hade bokens Clove dödats, slagen i skallen med en sten, dödad av en bastant kille...Thresh, han från 11an han som var från samma distrikt som den där Rue.

Bartholomew stod i mitten av gatan med stridshammaren redo, ensam mot tre andra män. De begrundade honom med leenden som tydde på att han snart skulle bli överfallen och kanske dödad; däremot återgäldade han deras leenden med ett eget även om det till stor del doldes av det svarta skägget. Han granskade deras rörelser och plötsligt anföll männen honom, i alla fall den man som fortfarande kunde springa. I samma stund som de hade börjat sitt utfall hade två pilar begravts i nacken på de två männen som stod längst bak och den sista mannen var nu ensam. Bartholomew uppbådade all styrka han hade och mötte mannens utfall med ett eget; hammaren ven genom luften och mannen försökte blockera slaget med en sköld, förmodligen hade han funnit den i början av stadens fall eller så hade han tagit den från någon han dödat, oavsett så var den inte till mycket skydd mot stridshammaren. Hammarens kraft gick upp i armen på mannen och han skrek till när man hörde hur benet i armen knäcktes med en smäll. Smärtan överväldigade Bartholomews motståndare och han sjönk ned på marken.
"Skona mig.", Kved han men Bartholomew skrattade bara rått åt hans böner. Återigen ven stridshammaren genom luften och slaget träffade tinningen; huvudet nästan exploderade, skallen krossades vilket resulterade i att en blandning av blod, hjärnsubstans och benbitar spreds över gatan i en rödaktig färg. Uppifrån hustaken hörde han hur männen han tagit med sig skrattade.
"Bra gjort, chefen!", Sade en och Bartholomew tittade upp mot honom för att fyra av ett roat leenden. Dagens jakt hade hittills gått bra, det var såhär han slogs; med fula taktiker som innebar att få fienden tro att de hade övertaget men i själva verket låg de i numerärt underläge. Det roade honom och nu kanske han skulle kunna få ut lite pengar eller varor från staden; beroende på om några av dessa människor fanns med i brottsregistret eller ej.

Aziza stannade utanför universitetet och såg på byggnaden, den var en av de mest hela i staden, inte för att det sa så mycket. Skolan var fortfarande förfallen efter att en bomb träffat den första dagen. Hela västra delen av skolan saknades och låg i ruiner. Aziza såg på Kokos.
"Skall vi gå in och se om det finns något av värde kvar?" frågade hon och började gå emot huvudentrén, hon tvivlade på det, allt hade antagligen blivit länsat när människor lämnat byggnaden för flera månader sedan. Aziza gick ner längs de bekanta korridorerna och sökte med blicken runt sig efter något användbart. Det enda som verkade finnas var söndriga skåp, utkastade bänkar och genomsökta klassrum. Hon kom fram till trappan som ledde ner till obduktionssalen och började gå ner de bekanta stegen. Där nere var det kyligt och luktade illa av döda kroppar, elen måste slutat fungera och de kroppar som legat i kylrummen börjat förmultna. Aziza la dock ingen större vikt vid det, det var en välbekant doft för henne. Kokos såg sig nyfiket runt i rummet.
"Håll dig nära mig" sa Aziza och Kokos kom till hennes sida. Rummet verkade vara orört och hon började söka efter några nyttiga föremål, hon fann några skalpeller, nålar, trådar, saxar och filtar, hon bestämde sig för att ta med sig allt och packade ner det i väskan med organen innan hon lämnade de mörka salarna under jord och åter gick upp till gatan.
"Bäst att bege sig hemåt och lämna av det här, vi vill inte bli av med det" sa hon leende emot Kokos och började gå tillbaka samma väg som hon kommit.

Lionel har tagit sig upp till toppen av den halvt om halvt raserade byggnaden och det första han träffat på är en fullvuxen man som verkat vara på väg ned. Han bär ett koger med pilar på ryggen, han har en pilbåge i handen. Lionel kan låta honom vara, fast mannen har bättre pilar, och större koger, än Lionel. Så den mycket yngre pojken gör sig redo med pil och båge och busvisslar högt och ljudligt. Mannen vänder sig tvärt om och sträcker sig efter en av sina pilar. Lionel är några steg före och rättar till den snett placerade pilen, spänner och avfyrar. Mannen träffas, fast inte så att han dör direkt.
"Helvete." Svär Lionel eftersom mannen börjat vråla av smärtan att få en pil genom fel sida av bröstet. Han ville inte att halva staden skulle veta var han var någonstans, han ville bara ha mannens förbannade pilar. Lionel drar upp köttkniven som borde vara bra till att skära upp mannens hals. Ja, om Lionel kommer tillräckligt nära förstås när han börjat fäkta med armarna. Troligen för att han märkt vad Lionels nuvarande mål verkar vara. Pilen har åtminstone gjort någon skada när mannen uppenbarligen inte mår speciellt bra av att ha den där. Lionel vet att om någon vill komma, så kommer de strax, Lionel kan åtminstone få det han blev upptäckt för innan något eller någon väl dyker upp. Så Lionel hugger honom med kniven i den ena armen och han vrålar igen, Lionel hugger ned i den andra armen och det tredje korkade vrålet av smärta blir avbrutet av Lionels kniv som skär sönder hans hals. Lionel trycker så hårt han kan och kommer väldigt djupt. Så Lionel tar hans koger och lägger ned så många av sina egna pilar han får plats med i det nya kogret och knuffar av en eller annan anledning ned kroppen från de halvt om halvt raserade taket. Lionel har behållit änterhaken på sin plats för att om det rasar så borde han klara sig ändå.

Clove stelnade till vid ljudet, hade det inte varit alldeles nära henne. Ett skrik innebar oftast att två människor eller två grupper hade mötts och drabbats samman. Dessa brukade Clove se på, lära sig av andras svagheter och ta av bytet när människorna gjort sitt. Nu såg hon på ett tak, två män, eller ja snarare en pojke och en man. Mannen skrek förfärligt nästan överdrivet innan han äntligen dog, hade pojken tänkt att väcka halva staden eller?
Då han knuffar ner mannen och kroppen faller tungt ned vid ruinerna tar Clove sin chans. Kanske mannen hade något av värde? Hon var utsvulten, men hon kunde visst äta vad som fanns om inte pojken tagit allt. Hon knäböjer vid mannen och börjar leta, dock håller hon koll om sig, med tanke på anfall, så hon kunde fly eller döda, vilket som.