PRS Reiku Black|AlexZz

"De kommer att veta." Svarar Ysabel flinande, när hon lämnar tillbaka den. Ysabel skulle ha det allmänt roligt om de kom och krävde tillbaka den. Den är såpass liten att hon kan, med lätthet, gömma den med läseboken och skrivboken i tygstycket hon slarvigt gjort om till en otroligt ful väska egentligen. Tyget ifråga är en blandning av hennes mors slattar vilket gör att det ser ut som att en regnbåge spytt och Ysabel fann det nödvändigt att sy ihop det till en väska. Det finns en skillnad på Mikals föräldrar och Ysabels, till exempel så är det en överraskning om Ysabel dyker upp innan det blivit mörkt. Även om hon efter att ha hört en spökhistoria inte gärna är ute i mörkret. Fast det låtsas hon inte om... trots att hon blir lika nervös som en skrämd hare så fort det blivit mörkt och hon är ensam.
"Det låter roligt." Svarar Ysabel nickande och fångar bollen igen.

- Mh.. Kom då. Jag tror det är.. Köttbrödsås. Sa han och nickade bestämt, sen öppnade han dörren och gick in.
- Är hemma! Ropade han.
- Du tog din tid! Fick han tillbaka och rösten hälsade också på Ysabel. Rösten hängde upp och ner, och kroppen som den tillhörde också. Den försökte för närvarande täppa igen ett hål. Mikel skrattade lågt och började prata, så skulle det gå snabbare. Han höjde rösten lite när han kom in i köket och såg på Ysabel.
- Sätt dig, min sköna.. Skrattade han muntert och fortsatte prata.
- Så hon har fått en boll, och vi tänkte att vi skulle använda den. Sa han glatt.
- Kommer hem innan det mörknar iallafall. Sa han som svar på nästa fråga innan den blev ställd och ställde fram två skålar med mat åt dem. Sen satte han sig ner med en klumpig och lat duns och började proppa i sig. Han hatade skolans mat, förmodligen för att han inte fick äta den förns 'djävulen drivits ut ur hans själ!'. Så när han kom hem var han alltid hungrig som ett djur.

Ysabel hälsar halvdant tillbaka på den upp och nedvända mannen och går helt enkelt vidare efter Mikel. Vilket påminner henne om att det finns hål i taket hemma de måste ordna. Far har sagt att han ska göra det ett tag nu, men han har inte gjort det än. Uppenbarligen, Ysabel får väl åtminstone ordna till hennes och Dereks rum åtminstone. Det är inte kul att vakna upp till att det droppar vatten i ansiktet och ned i sängen om man inte är hemma. Hon har redan problem med drömmer mardrömmar och väter ned sig själv och sängen på natten. Fast det var förstås ett tag sedan vilket är tur det. Hon äter hon också, fast inte direkt i samma hastighet då hon ofta får med mat hemifrån. Mestadels för att hennes mamma insett att hon hamnar i trubbel alldeles för ofta för att hennes mor ska tycka att hon får tillräckligt med mat. Fast idag hade det ju gått bra, så hon är inte direkt hungrig ändå.

Han svalde såsen när alla köttbitar och brödet var borde. Han slickade av näsan med sin långa tunga och log mot retsamt mot henne.
- Jag tror det är okej att gå snart nu. Sa han och tog hennes tallrik. Hon såg ändå inte ut som om hon var tillräckligt hungrig för att äta upp allt. Han lade tallrikarna vid dunken med vatten och såg på sin pappa.
- Jag diskar när jag kommer hem. Sa han och drog med henne till hallen med ett leende.
- Mhh.. Sa hans pappa med en koncentrerad blick som han såg något i taket som ingen annan kunde se.
- Ovanligt godkännande idag märker jag. Sa han och hoppade ner i sina skor. Så fort han lämnade skolan fick han det här lätta, glada humör som gav den effekten att man kunde tro att han svävade en centimeter över marken.

"Han kanske inte lyssnade ordentligt." Konstaterar Ysabel frågande, så det kanske är mer en fråga. Ah, för sent att ångra sig nu ändå. Hon drar på sig skorna och tvingas hoppa lite eftersom de är lite för små. Fast det är Ysabels fel för att ha slösat pengarna hon fick för att köpa nya på att... Ysabel minns inte ens på vad. Hon hoppas dock på att hon antingen kan göra ett par nya, hon får tag i pengar eller om hon faktiskt går barfota i vinter. Det sista skulle inte vara att föredra. Hon kanske han använda fars gamla. Insikten får henne lysa upp, även om de är otroligt stora så är det fortfarande skor som förstås kommer slängas bort snart... men hon kan säkert fixa till dem lite grann. Hon får på sig skorna och plockar i princip reflexmässigt upp bollen från väskan och lämnar huset.

Han släppte hennes arm när han inte behövde leda henne längre. De båda visste nog ändå vart de skulle. Mikel sprang ner för en branta backen i en underlig ställning som man nästan måste ha för att inte ramla omkull när man sprang. När han kom ner var han lätt rosa om kinderna och log.
- Din tur. Sa han med en belåten ton.
Tjugo minuter senare så öppnade han den fallfärdiga dörren som var över av vad som förmodligen varit en gammal byggnad. Den enda väggen hade inte rasat och var lång och ståtlig av sten medans den andra såg ungefär.. lika dan som dörren. Av träd och full med flagnade flisor. På den tredje väggen var det små boxar, en fjärde vägg fanns inte längre. Det hade nog varit ett stall förr men nu var det en smutsig lya som barn hade börjat göra i ordning och fortfarande använde som ungdomar. En gammal maläten fotölj som kanske hade varit lyxig för sisådär en generation sen stod och väntade på honom. Så han kastade sig i den med glädje och såg på henne.

Ysabel följer efter honom i ungefär samma höga fart förutom att hon slirar lite i slutet.
"Hah! Jag ramlade inte den här gången!" Hon brukar ramla, någon gång. Fast på senare tid har det börjat gå bättre för henne och hennes bristande balanssinne. Framsteg är framsteg, oavsett hur små. Även om hon senaste gången landat och rullat halva vägen ned. På vintern och hösten så är det i princip omöjligt för henne att ta sig fram.
De tjugo minuter det tar tid verkar alltid mycket kortare än de tjugo minuter de borde ta att ta sig hemåt igen. Fast nu när solen är uppe känns det mesta okej. Ysabel ser på sin vän när han landat i fåtöljen och ler som smått fast hon slår sig ned på en av boxarnas väggar. Trots att de inte borde vara så stabila så är dem det. Vilket är bra det också. Hon tycker om det här stället.
"Fånga." Förvarnar hon den här gången och kastar bollen åt honom.

Han fångade bollen med fingertopparna och släppte ner den på foten. Han sparkade upp den en gång och när han tappade den och rodnade han lätt.
- Oj då. Vill du leka gris? Äsch.. Varför tog du den? Det en en rund sak proppad med papper. Sa han ryckte på axlarna som om han svarade på sin egen fråga. Sen kastade han den till henne och kollade på andra saker i lyan. De hade en liten kittel som såg ut som en leksak nästan på grund av den lilla storleken. Ett bord med två pallar och en madrass med en kudde ifall man hade ett otrevligt bråk med familjen. När han såg på Ysabel igen tänkte han på hur olika dem var, hon hade brunt, lockigt hår. Han hade blont och rakt. Hennes familj verkade inte ha några hemligheter.. Hans pappa visste inte ens att han var kvar i samma klass som han hade varit i när han var nio. Det fanns fler exempel. Men det skulle bara varit tröttsamt att rabla upp dem.

"Vad tänker du på?" Frågar hon när han blivit aningen tyst. Hon kastar tillbaka bollen till honom. Hon tar vad hon vill ha, hur annars klarar man sig med en avsaknad av pengar och finanser överhuvudtaget? Dessutom är det otroligt lätt att få tag i saker hon vill ha, det är också därför hon älskar när den stora höstmarknaden är, då är saker billiga och det är lätt att snappa åt sig saker som hon vill ha men inte riktigt har råd med. Ofta saker som hon egentligen inte behöver köpa men som hon vill ha. Som typ när familjen Ahl säljer sina äpplen där, då brukar Ysabel utan egentlig skam snappa åt sig ett eller två. Ibland säljer hon till och med vidare dem till de som inte hunnit gå på marknaden själva... bara lite dyrare. Ysabel kastar en blick på madrassen. Det var inte så länge sedan hon sovit där, Ysabel minns inte mycket av den kvällen men någonting hade bara inte låtit henne gå hem igen.

- Jag tycker inte om när du stjäl saker.. Och säg inte att du ska lämna tillbaka den! Du tar andra saker också.. Sa han på ett lite dystert humör och visste inte riktigt vad som fått honom så nere. Det hade faktiskt kommit ganska plötsligt. Som en fågel flög och sen blev träffad av en pil. Något kändes liksom lite fel. Så han trodde att det hade med bollen att göra. Den dåliga stämningen hade gjort hans läppar lite blåaktiga som om det var flera minusgrader ute. Sådana här saker hade hänt förut och han lyckades aldrig förklara bord dem. " Mitt hår blev mörkare bara för jag inte har tvättat mig på ett tag. ", " Tja, det är ju lite kyligt ute ", " Hahaha.. Vadå längre? Är det inte normalt att man växer? Du ser nog bara lite fel.. "