Förtryckta staden - PRS, Sannie & Godrica

Austin knuffades till i sidan och han tappade det halvt uppätna äpplet i marken. Han rätade snabbt upp sig och såg efter vem det var som hade ramlat in i honom. Det var hon med det blonda håret.
"Gick det bra?" frågade han och rynkade lätt på ögonbrynen när han såg ner på äpplet han tappat.

"Gick det bra?" frågar pojken. Jag ser att han tittar ner i marken på sitt äpple han tappade. "Oj, förlåt. Ja det är fint med mig", säger jag och biter mig i läppen. "Hur är det själv med dig? Jag är så ledsen, det var verkligen inte meningen", fortsätter jag och börjar borsta bort smuts från min klänning. "Jag får betala dig ett nytt äpple", säger jag sedan.

Austin såg upp mot flickan igen och ett litet leende som sa att 'det är okej' spreds över hans läppar.
"Det är lugnt, jag skadade mig inte", sa han, "Och du behöver inte köpa ett nytt äpple, det var inte särskilt gott ändå."
Austin sneglade bort mot den tjocke mannen bakom äppel-ståndet med ett retsamt flin, och försäljaren mötte Austins ögon med en ännu misstänksammare blick.
"Himla sur han var då...", muttrade han åt flickan, utan att sluta le.

Jag log tillbaka mot honom.
Han blickade bort mot den store mannen vid äppel-ståndet och muttrade något jag inte hörde. Mina tankar var så långt borta som att jag gick där med Austin. Tillsammans. Man får väl drömma. Jag bröts hur mina tankar och insåg att Austin stod framför mig.
"Så, vad heter du förresten?", frågade jag nyfiket.

Austin blinkade tillbaka till henne.
"Austin Grey", svarade han kort, "Och du?" frågade han på tur.
En tanke slog honom. Var hon magiker? Vilka var hennes föräldrar? Kanske hade hans mamma pratat med dem någon gång. Han blev genast ivrig på att veta mer om denna flicka.

Austin. Vilket fint namn. "Och du?" frågade han.
"Beata", svarade jag kort. "Beata Bruce", fortsatte jag.
Jag trodde aldrig att jag ens skulle få veta namnet på honom, men nu, nu vet jag det och allt verkar flyta på ju.
"Har du några syskon?", frågade jag sedan.

"Det passar dig", sa han och log. Beata Bruce. Låter bra tillsammans och allting! Bruce... Hmm... Undrar om han inte hört det innan...
"Syskon? Öh...", han gled undan med blicken och den fastnade istället på en stadsvakt som slagit ner en kämpande man till marken. Det var för långt bort för att man skulle kunna höra slagsmålet, men det såg hemskt ut. För ett ögonblick glömde han bort att Beata hade ställt en fråga till honom, sedan kom han tillbaka till nuläget.
Han harklade sig innan han fortsatte:
"Ja. Ja, det har jag. Jag är mellanbarn till en bror och syster."
Han såg på henne i några sekunder innan han öppnade munnen igen.
"Får jag fråga dig, Beata... Är dina föräldrar i liv?" Han visste att det kanske skulle vara en känslig fråga om svaret var nej. Han bet sig i läppen och granskade hennes ansiktsuttryck.

Vad söt han var när han tänkte på annat.
Han svarade och ställde frågan om mina föräldrar var vid liv. Min blick flackade lite fram och tillbaka.
"Ja, min far lever. Mor togs ifrån mig för fem år sedan", svarade jag tyst och bet mig i läppen. Han stirrade på mig. Jag tog ett djupt andetag och frågade "Lever dina?".

"Jag beklagar", sa han tyst och gav henne en medlidande blick. "Jag vet inte om min far lever. Precis som din mamma togs han ifrån mig och antagligen har han ruttnat hos råttorna i fängelset. Men mor är i livet. Dessvärre är jag rädd att vakterna kommer komma efter henne snart, så fort de vet vart vi bor." Han slog ner blicken i marken och tänkte på det fruktansvärda minnet när de hade stormat hans hus, mitt i natten. Han var bara ett barn då... Ingen kunde göra något. Han minns hur hans mamma grät och skrek i förtvivlan, själv hade han inte haft en tår i ansiktet. Varför visste han inte. Kanske hade han inte förstått allvaret i det hela...

"Tack, beklagar här med. Min mor var en var en fin moder, jag saknar henne varje dag...", säger jag sorgset.
Jag tänkte över vad han hade sagt. "Jo, jag tror att de även kommet komma till mitt hus.", sade jag. "De dumma rackarna", muttrade jag nästan ohörbart. Jag vände blicken mot en mamma som kämpade för att komma loss från vakternas grepp. Jag minns att far utbytt några ord med henne en gång.
"Hur gammal var du när det hände? Jag var 12 år", säger jag ledsamt.