Rebellisk gång (för alla)

Namn: Anthony Diaz
Kön: Kille
Ålder: 19
Utseende: Har ett svart ruffs till hår med lugg som hänger lite över ögonen. Han blir lätt irriterad på den och stryker den ofta åt sidan. Har mörka ögon och solbränd, mörk hud.
Kläder:
Del av landet: Där sanden härskar.
Familj: Han har haft en mamma och pappa. Dessa födde först en dotter, som 5 år senare blev storasyster till Anthony.
Bakgrund: Familjen har levt ett tufft liv och alltid gått balans på gränsen mellan liv och död. Men Anthony’s syster, Isabel, blev snart förälskad i en man från huvudstaden (då hon var 15 år) och valde att fly från sin familj för att leva med honom. De gifte sig två år senare, men denna mannen tror starkt på regeringens prat om sin ’nya värld’ och Isabel blev vänd från att hata dem till att älska dem. Strax efter att Isabel stack dog Anthony’s pappa i en strid och han valde att träna upp sina krigsförmågor för att skydda sin mor. Men bara 2 år efter faderns död slaktades hans mamma i deras hem. Anthony lyckades fly och slapp bli mat åt en hungrig assassin. Han lärde sig att om han skulle klara sig måste han ta sin träning på allvar, och gömde sig så långt bort han bara kunde där han kunde öva upp sig mer. På något sätt har han överlevt, och har nu bestämt sig för att ta kontakt med rebellerna.
Vapen (?) : Har, som visas på bild, en typ av dolk/kniv och ett rep med tyngd i slutändan. Han kan även handskas med spjut och armborst, men föredrar närstrider.
Styrkor: Tål hetta och gassande sol riktigt bra. Men han är svag i kyla då han aldrig upplevt något sådant. Är uthållig, bra i närstrid och klarar sig utan vatten för en längre period.
Övrigt: Kan ytterst lite om tekniska saker och har bara besökt huvudstaden en gång i sitt liv.

Selma..., jag kan inte riktigt bestämma mig om det är något positivt eller negativt.

Cara Riddle, ifall det är så att du tycker det blir för många ifall jag är med hoppar jag av. Vet att det kanske är en aning elakt att säga så men vill verkligen inte "sno" en plats.

Och ifall någon annan tycker det hoppar jag med av, just saying så bara säg till i sådana fall.

Här är min mall så länge i vilket fall. x)


Namn: Elliot.
Kön: Manligt.
Ålder: Runt 10 år.
Utseende: Ljusrött, lockigt hår som är ett enda stort krull. Han har fräknar som framförallt framhävs då solen smekt hans smala ansikte. Har stora, djupblåa ögon omringande av ljusa, långa ögonfransar. Hans näsa är liten och rund, ”potatisnäsa”. Läpparna är ofta väldigt bleka och väldigt smala.
Han är väldigt kort och tanig för sin ålder men trotts det finns en hel del sega muskler på hans fortfarande barnkropp. Hans ljusa, lätt solbrända hy smetar kring benen och hans något stora kläder får honom att se mindre och tanigare ut än vad han egentligen bär.
Oftast springer han runt barfota, delvis för att han gillar det, delvis för att han aldrig haft råd till ett par skor. Han bär sin fars gamla skjorta som egentligen är alldeles för stor men han stoppar ned dem i de tåliga svarta linnebyxorna med hängslen. På huvudet bär han en sliten gammal keps.
Del av landet: Han lever och arbetar ute på fälten.
Familj:Elliot kan inte minnas sin far eller sin mor. För den delen minns han inte heller sina systrar utan endast sin bror, Owen som är några år äldre än Elliot men Elliot är inte riktigt säker på hur många.
Bakgrund: Elliot minns inte en tid innan han och hans bror arbetade ute på fälten. Han minns inte tragedin som träffade deras familj även om han hört Owen berätta men trotts det kan han inte riktigt tro det som Owen säger. Owen har smått kommit i kontakt med motståndsrörelsen utan Elliots vetenskap.
Vapen: Elliot kan inte hantera något specifikt vapen.
Styrka: -
Övrigt: Bästa sättet att beskriva Elliot på är naiv. Han har en väldigt god själ och ser det bästa i alla. Är oftast en väldigt glad prick och älskar verkligen näst intill alla olika sorters djur.

Nej det är ingen fara Mort om det inte funkar är det jag som hoppar av ^^

Hm... Vildvittra, skulle du skriva din mall? Vill inte verka tjatig men jag vill inte heller att rollspelet ska dö ut utan att vi ens har börjat ^^'

Namn: Sam (Samantha)
Kön: Kvinna
Ålder: 20 år
Utseende:

Del av landet: Bergen
Familj: Storebror David, men hon vet inte om han är vid liv, han försvann en dag.
Bakgrund: Hon lever ensam, trivs med det och med sin falk Tristan som är hennes ögon över bergen.
Hon söker sin försvunna broder och har än inte gett upp hoppet att finna honom.
Vapen: Knivar, dolkar, pilbåge och pilar
Styrkor: Tyst, smidig och tålmodig.
Övrigt: Far en tam falk (På bilden, om det är en falk xD)
Rollare: Vildvittra

(Sorry, hade helt glömt att bevaka rollet ;P )

Tror alla har skrivit en mall nu ^^ (om inte så är jag den värsta rollskaparen någonsin... ._. )

Vem ska börja? (skulle börja själv om det inte vore för den här kommentaren x) )

Jag börjar helst inte. ^^ Men jag gör ett inlägg så kära Selma får äran. (Om inte någon annan hinner före.)

Sky ser utöver de nykomlingarna. Eller, nykomlingar är de väl inte men så länge de inte hittar helt själv och lärt sig grundstegen man får lära sig i självförsvar och anfall är de nykomlingar för henne.
"Sonya! Inte slag i ansiktet!" skriker Oskar. Sky ler smått. Hon kommer aldrig förstå sig på varför tjugosjuåringen tog ansvaret för att lära nyanlända att slåss. Tur som det är har han de unga. De äldre tar längre tid på sig att lära sig då deras kroppar inte anpassar sig lika snabbt och lätt.
Flickan Sonya i fråga är åtta år och blänger ilsket på Oskar. Hon kommer från sanddelen men då hennes mor dog under födseln hade hon ingen annan än sin far. Hennes far kom dit tillsammans med Sonya för en månad sedan, men Sonya har inte velat anpassa sig.
"Sonya!" ropar Sky och flickan vänder huvudet mot Sky. Hennes blå ögon letar upp Skys gröna. Ett nästan hånflin uppenbarar sig och passar inte in i det söta ansiktet. Sky ryser av obehag. Hon har hört talas om att folk kan vara riktigt blodtörstiga, i alla fall de som kommer från sanddelen, dock så har hon aldrig träffat ett blodtörstigt barn. Tills nu.
Sonya går lugnt fram till Sky, som om hon hade all tid i världen. Sonyas blonda lockar guppar lätt för varje steg hon tar.
"Vad vill du?" frågar hon och hennes blick är vaksam. Det är nog så det blir om man har levt hela livet i sanddelen.
Sky böjer sig fram med ett farligt leende lekandes på läpparna. "Jag vill att du tar och skärper dig innan du flyttas till matavdelningen. Lär dig självdisciplin eller ta konsekvenserna", ler hon och möter åttaåringens ögon utan att tveka. Sky var själv liten när hon kom till centret men lärde sig snabbt när hon väl började förstå saker och ting.
"Vad menas med det?" blänger Sonya orädd.
"Det betyder att du aldrig kommer få hantera ett vapen", flinar Sky. Hon har märkt att Sonyas önskningar är enkla att uppfylla. Hon har blodtörsten i blodet, men hon gillar den inte. Hon vill slåss, hon vill leda trupper med soldater. Det kanske kommer funka någon gång i framtiden, men först måste de störta huvudstaden. Då kommer Sonya vara en stor tillgång, ifall hon lär sig självdisciplinen som krävs.
Sonya ser misstroget på Sky men när Sky inte rör en min så blir Sonyas ögon stora som tefat. "Du försöker bara skrämma mig", fastslår hon.
"Då skulle jag ta fram min pistol och rikta den mot dig", ler Sky och drar upp tröjan en bit så att pistolen i shortsens byxlinning blottas.
"Du bär en pistol", säger Sonya chockat. Sky rynkar oförstående på ögonbrynen. Självklart bär hon en pistol. Det är självklart med tanke på vem hon är, hur länge hon har varit där och vart de befinner sig.
Hon hinner inte ens säga ett enda ord till innan Sonya skyndar bort.
Med tankarna flygandes runt i huvudet fortsätter Sky iakttagandet av lektionen.
När träningen väl är över så ger Oskar henne en undrande blick tillsammans med ett tacksamt leende. Sonya har skött sig hela lektionen tack vare Skys lilla "hot".
Sky ler tillbaka och rycker på axlarna innan hon går bort från den stora träningssalen.

Hon reste sig långsamt upp, blodet rann ner för hakan och hon slickade upp det. Smaken av blod var något som inte kunde beskrivas med något annat ord än underbart. Hon tittade ner på liket som låg vid hennes fötter. Kvinnan var knappast äldre än fjorton år, men livet var inte rättvist, den som är starkast överlever. Gwead hängde tillbaka yxan vid höften och lyfte upp väskan på axeln. Hon hade det ny jagade köttet i väskan och var på väg. För första gången i sitt liv skulle hon lämna sandens värld. Hon var inte säker på vad hon skulle få se men hon skulle hantera det på bästa sätt. Fördelen var att hon visste att hon skulle kunna få tag på mycket kött och blod. Utanför i den andra världen som hon kallade det, fanns det fler människor, betydligt fler. Hon började åter vandra. Hon var inte säker på vart motståndsrörelsens läger fanns, men hon skulle finna det på något sätt. Människor som var på väg att dö var var väldigt pratsamma. Gwead log ett kallt glädjelöst leende när hon lyfte sitt vattenhorn, som var fullt med blod och drack.

Svetten lackade Elliots rödbrända ansikte. Trotts värmen så behöll han den gamla linneskjortan och byxorna på. Aldrig igen ville han bränna sig så som han gjort förra sommaren men trotts det hade han glömt sin keps och bränt sönder ansiktet.
Hackan hade för länge sedan skavt upp händerna som sved något fruktansvärt efter att blåsorna spruckit men han vågade helt enkelt inte sluta. Tio meter ifrån honom, hans bror och resten av deras arbetsgrupp stod en av vakterna. Piskan i hans hand hade många gånger rört hud och det var ingen hemlighet. Mannen var inte en av dem värsta men han hade lärt sig att hantera piskan och ingen som hade smakat på den förut vill någonsin vara med om det igen.
”Sal, är du okej?” hörde Elliot en bekymrad röst, hans brors röst fråga den äldre herren Sal.
Ingen visste riktigt hur gammal Sal var men han hade alltid funnits, han hade alltid bott i den lilla hyddan tillsammans med sin systerdotter som under dagarna var i den lilla skolan som precis startats av några kvinnor.
Nu hostade Sal åter igen högt och skrovligt. Elliot stannade upp i sitt arbete. Jorden under honom, ogräset skulle vänta på honom. Owen hade släppt sin hacka och tagit de få stegen emot Sal som fortfarande hostade. Vakten hade nu uppmärksammat vad som höll på att ske.
”Tillbaka till jobbet.”
Hans ord innehöll en hotfull underton så som de flesta vakter hade. Med en liten rörelse av handleden slog piskan till i marken mellan Owen och Sal som tappat sin hacka. Allt verkade gå i slowmotion. Elliot såg hur Sal föll till marken, Owen som efter en stunds tvekan föll på knä jämte honom med piskan vinande efter sig. Ett skrik ifrån någon och sedan ljudet av hur piskan nådde hud. Owens hy i en varning utan att flå upp den. Sal krampade i jorden, hans kropp rullade över plantorna, tryckte ned dem i jorden.
”Tillbaka till arbetet”, sade vakten igen och med varje ord lät han piskan smeka upp Owens bara rygg.
I nästa stund låg vakten på marken. Elliot visste inte riktigt hur det hade gått till men han sjönk ned vid Owen invid Sal som stillat sig. En signal hördes högt i fjärran. Bilar, jeepar kunde skymtas i fjärran.
”Jag tror det är bäst att vi försvinner nu”, sade Miles lugnt.
I handen hade han sin egna blodiga hacka och Elliot förstod. Vakten blödde ifrån huvudet men han rörde sig.
”Vad i helvete har du gjort?” utbrast Finn den femte och sista medlemmen i deras grupp.
Finns vanligtvis lugna ansikte hade vridits i en fruktansvärd grimas av rädsla, förtvivlan och ilska men Miles verkade inte uppfatta det. Istället gick han fram åter igen till vakten och höjde hackan. Med ett fruktansvärt, något galet ansiktsuttryck lät han hackan falla över vaktens ansikte som förvandlades till en enda blodig röra.
Elliot lät sina händer undersöka sin brors rygg och axel var piskan träffat, inte särskilt djupt, inte särskilt många gånger men tillräckligt för att få honom att ha ont.
”Är du okej?” frågade Elliot oroligt och kände lättnaden då hans bror åter igen rörde sig.
Owen svarade aldrig. Istället tog han sig den sista biten fram till Sal som låg nu orörlig. Sedan for hans blick över scenen framför honom. Sirenerna hördes fortfarande i bakgrunden. Finn hade slitit Miles ifrån vakten som han om och om igen hade slagit tills det inte gick att känna igen honom.
”Kom igen, vi måste dra”, sade Owen och drog sig upp på fötter.
Elliot följde sin bror och ställde sig också upp. Snabbt borstade han av jorden ifrån byxorna. Miles verkade vakna upp och böjde sig ned för att ta upp vaktens piska.
”Men…”
Finns ögon for emot hyddorna och sedan de andra. Han gjorde inga försök till att följa de andra då det började gå. Elliot stod kvar, såg hur jeeparna närmade sig.
”Kom nu Elliot”, sade Owen strängt utan att kolla bakåt.
Istället började han småjogga och Miles följde Owen. Elliot såg sin brors rygg och likt Finn blickade han bakåt emot deras hem innan han följde efter sin bror.