Nymphadora Tonks - År 3

Charlie kanske gillar Susie! O:
DUNDUNDUUUUUUUU!!!!!!!!

Jätte bra kapitel dessutom.

1986
Kapitel 5.

Jag glufsade ensam i mig kakorna framför den öppna spisen. Lågorna sprakade muntert och kastade ett gyllene sken på de klargula möblerna så hela rummet täcktes av guldglans.
I fåtöljen bakom mig satt någon och läste; jag hörde hur denne någon bytte sida med jämna mellanrum. Borta vid de små borden hördes det torra ljudet av fjäderpennor mot pergament, och tavlorna talade lågmält med varandra. Jag kurade ihop mig på golvet intill brasan. Jag hade det väldigt bra här, även om jag bråkat med mina kompisar. Hellre här på Hogwarts än hemma i vårt kalla hus.

När jag tjatat tillräckligt på min mor skrev hon äntligen in mig på Hogwarts. Jag såg det framför mig: det enorma slottet, spökena jag hört talas om, Slyhterins sällskapsrum...
Ja, jag hade tänkt hamna i Slytherin, precis som min mamma. Så var nu inte fallet, men jag var nöjd i alla fall och mamma tog det med fattning.
Min mor, Andromeda Tonks, är en väldigt vänlig själ. Hon är mycket ordningsam och en aning högdragen, men mycket förstående och vänlig. Hon är en mycket vacker häxa, det sa alltid Snigelgubben.
Hon hade skickat de hembakta kakorna, och min far Ted hade också hälsat i brevet som medföljde.

Vi hoppas att du mår bra, sköter dina studier och inte ställer till med besvär. Vi ser fram emot att träffa dig i Hogsmead på er första utflykt dit. Vi väntar på Tre Kvastar, kom klockan 3.
Kärlek,
Andromeda Tonks.

Mamma hade skrivit under med sitt förnamn, eftersom att hon inte tyckte om att bli kallad "mamma".
Under fanns ett litet Ps.

Ps.
Hej, Dora.
Det ska bli kul att få träffa dig, efter så lång tid. Ja, jag vet, en månad är inte speciellt mycket men det börjar bli tyst här hemma utan dig!
Din mor driver mig till vansinne med sin städning och sina tebjudningar så jag hoppas att du kan hjälpa mig att stöka ner till julen.
Vi ses på torsdag,
Pappa
Ds.

När jag vaknade låg jag på golvet med ena handen under huvudet och brevet fortfarande i den andra. Kaksmulor låg strödda omkring och på mig, kartongen de kommit i stod vid den nu släckta brasan. Jag var inte ensam trots att klockan måste vara typ tolv på natten, jag kunde höra hur personen i fåtöljen andades bakom mig, och än en gång vände blad.
Jag vred på huvudet. En söt tjej, ganska gammal tror jag, satt framför mig med benen i kors och med en jättebok i famnen. Hon sneglade mot mig under sina tjocka ögonfransar. Jag stirrade tillbaks.
"Så, du är vaken nu?", sa hon med en varm, lite hes röst. Hon plockade upp sitt bokmärke - med Patricia skrivet på - och lade det mellan sidorna. Hon stängde boken med en smäll som säkert väckte halva elevhemmet.
"Du snarkar. Det var ganska svårt att koncentrera sig", sa hon och nickade mot mig och sedan mot boken i knät. Jag ryckte på axlarna och reste mig för att gå till sovsalen. Patricia hejdade mig innan jag tagit ett steg.
"Vem är Charlie?", sa hon med ett brett flin. Jag såg frågande på henne: varför ville hon veta vem Charlie var? Kände hon honom? Och om de gjorde det, varför frågade hon då vem han var?
"Öh... en kille i min årskurs. Tredje årskursen", sa jag och försökte ta ett steg, men hon stoppade mig igen.
"Jaha. Och...?", fnissade hon. Jag stirrade på henne, hon var ju knäpp!
"Och, nu tänker jag gå och lägga mig. Godnatt..."
"Sakta i backarna! Jag vill hjälpa dig, ju!", sa Patricia och pekade på fåtöljen bredvid sin egen.
"Sitt."
Jag satte mig ner. Hon var dubbelt så stor som mig, så jag hade ingen chans att komma förbi.
"Okej. Låt mig se om jag förstått det hela rätt: är ni ihop?"
Jag hoppade till och tittade förskräckt på henne. Rodnad på rodnad spred sig över mitt ansikte. Jag och Charles?
"Nej! Absolut inte."
Patricia nickade förstående. Jag pustade ut.
"Så du är kär i honom i hemlighet?"
Jag stirrade på henne. Hon var inte knäpp, hon var sjuk i huvudet.
"Kom igen! Du pratade om honom i sömnen.", flinade hon, och rodnaden spred sig gång på gång över ansiktet. Jag vägrade möta hennes blick.
"Okej, jag känner inte ens dig, och om jag nu skulle vara kär i... Charlie...", jag svalde generat och tittade upp. "...så skulle jag inte berättat det för dig."
Patricia nickade.
"Jag heter Tricia, förresten. Och du är den där knäppa ungen, Tonks, huh?"
Jag reste mig upp. Hon kunde kanske förnedra mig genom att antyda något så sjukt som att jag skulle vara kär i Charles, men jag tolererade verkligen inte när någon kallade mig knäpp. Eller unge. Men Tricia bara log och knäppte händerna över boken i knät.
"Jag hjälper dig ju. Du är en Metamorf, så det blir nog inga problem."
"Inga problem med vad?"
"Att göra dig snygg såklart!", suckade Tricia och flyttade på boken. Sen reste hon sig upp och granskade mig noga.
"Mhm... okej... Jag vet nog vad vi ska göra med dig..."
Jag kände mig en aning smickrad att Tricia, som säkert var en sjätteårselev, tog hand om mig. Men samtidigt kände jag en oro i magen.
"Okej, men vi kanske kan göra det här imorgon?"
Jag låtsades gäspa, och Tricia nickade.
"Innan Hogsmeadutflykten. Smart. Okej, du kan väl sitta med mig vid frukosten?", sa hon och vände sig om för att plocka ihop sina saker.
Eftersom jag inte hade någon att sitta med då tackade jag ja till erbjudandet och smög sedan ner till min sovsal.


Vid frukosten letade jag efter Tricia's mörka hår vid Hufflepuffbordet, men såg det ingenstans. Jag väntade ett tag, och började sedan gå längs med bordet. Hon var ju ingenstans! Tänk om hon övergivit mig?
Tja, jag var ju trots allt bara den där knäppa ungen Tonks.
Jag gick knuffade mig vresigt in mellan två andra Hufflepuffare, när jag hörde en hes röst ropa mitt namn.
"Tonks!", väste rösten. Jag såg mig omkring.
"Tonks! Psst!"
Borta vid Gryffindors bord satt Tricia med det mörka håret flätat i två långa flätor. Jag spärrade upp ögonen.
"Kom hit!", mimade hon, och jag smet snabbt runt bordet mot Gryffindor.

"Varför sitter du här?", väste jag förskräckt. Jag menar, vem skulle välja Gryffindor när man har Hufflepuff?
"Det är mitt bord", log hon, och jag trodde mina ögon skulle tränga ur sina hålor.
"Ditt bord? Är du i Gryffindor?"
Hon tog två stekta ägg och kryddade de med peppar.
"Jupp."
"Så... varför var du i vårt... jag menar Hufflepuffs sällskapsrum?"
Hon puffade till mig i sidan och gjorde plats för mig på bänken. Jag kastade en hastig blick mot lärarbordet, men ingen hade märkt att en Pufflare satt sig vid Lejonens bord.
"Brukar inte du utforska de andra elevhemmens rum?", frågade hon överraskat. Jag blinkade åt henne.
"Såklart."
Hon fnissade och hällde upp mjölk i ett gyllene glas.
"Hittills tycker jag bäst om Slytherins rum. Och du?", undrade Tricia.
"Jag måste nog säga Hufflepuff"
"Äh!", fnös hon, men log. "Du är partisk"
Jag bredde ett tjockt lager smör på en brödskiva, och drack lite av pumpajuicen. Var inte Gryffindors juice lite sötare? Och brödet lite varmare?
"Fort!"
Tricia slog till min macka så den åkte upp i ansiktet på mig. Jag kände hur smöret kladdades ut i hela ansiktet.
"Sorry, jag trodde att Dumbledore stirrade på oss. Ändra hårfärg, annars kommer de se att du sitter vid fel bord! Ha inte lila, ta typ... brunt"
Jag var inte säker på om hon kladdat ner mig med flit eller om Dumbledore verkligen var misstänksam, så jag protesterade inte och ändrade håret till samma mörkbruna nyans som Tricias. Hon frustade av skratt när hon såg mitt smörtäckta ansikte.
"Vad har hänt här?"
Två personer slog sig ner mittemot oss. Tricia gav mig en servett.

När jag torkat bort smöret från ögonen, såg jag att det var en pojke och en flicka, troligtvis i Tricias årskurs (som jag senare fick veta var femte, inte sjätte).
De såg mycket bleka ut jämfört med Tricias chokladbruna hy.
"Sch! Vi har en besökare", viskade Tricia till dem och blinkade mot mig. Pojken suckade.
"Tricia, du vet att vi inte får..."
"Jag vet, men ååh Bill! Hon är hur cool som helst."
Tricia lade armen om mina axlar, och jag blev helt varm i kroppen. Tricia var också cool, och rolig och snäll.
Hennes bruna ögon verkade glittra av upphetsning, och pojken gav med sig och sträckte fram handen mot mig.
"Bill Weasey"
Jag log och tog den.
"Tonks".
Bill höjde på de orangea ögonbrynen. Ett brett grin spred sig över hans ansikte.
"Ja, du är ju Charlies flickvän. Från Hufflepuff?"
Tricia stirrade chockat på mig. Hennes mun var ett komiskt O.
"Va!?"
Jag kände hur jag rodnade, av ilska eller genans och släppte hans hand.
"Nej, vi är inte ihop.", svarade jag sammanbitet. Bill smålog.
"Nej, jag skämta bara. Vill du att jag ska hämta honom?"
Jag skakade på huvudet samtidigt som Tricia sa "Ånej, han får inte se henne. Vi måste piffa till henne först!"
Jag armbågade henne hårt i sidan, men Bill och Tricia bara skrattade. Flickan bredvid Bill gav mig en medlidsam blick.
"Jag vet hur du känner dig. Jag heter Tanya Jones."
Jag skakade hennes sträva, svala hand. Tricia fnös.
"Och du ska kalla dig prefekt, Bill. Du tar ju själv med dig folk från andra elevhem."
Bill rodnade inte, utan log ett snett leende mot Tanya.
"Tja, som prefekt borde jag väl få rucka lite på reglerna. Vad spelar det för roll om en Ravenclaw sitter vid Gryffindorbordet?"
Tanya log mjukt. Hon hade askblont, spikrakt hår som ständigt föll ner iför hennes bruna ögon.
Allt det här pratet om olika elevhem och utseenden hade verkligen fastnat hos mig. Jag tittade på Tricia.
Tricia var mörk: mörkbrunt hår och stora, mörkbruna ögon. Hennes läppar var fylliga och en aning blekare än resten av ansiktet. Hon var knubbigare än Tanya. Tanyas ögon var lite sneda och ljusbruna. Hennes läppar var små och verkade väldigt röda mot den bleka hyn...
Vad höll jag på med? Sen när brydde sig Nymphadora Tonks om hur andra såg ut?
Jag gillade Tricia för att hon var kul och Tanya för att hon var så rar. Och Charlie för att...
För att han alltid var så snäll, förstående, rolig och knäpp.

Gud, Saga!! Helt fantastiskt bra!!!
Du är ju grym! ♥♥♥♥

Aaaw, vilken fin kommentar!
Sådana gör mig så lycklig

Din ff gör mig lycklig!
Fast samtidigt olycklig, eftersom jag aldrig kommer kunna skriva så.... ♥

Jätte bra!

Aaaw, alla är så bra att ni får ett till kapitel ♥

1986,
Kapitel 6.

Tricia slet i mitt hår, och tvingade det att falla lite längre ner över ryggen.
Jag är ganska superbra på att förvandla mina kroppsdelar till djurdelar; att få min mun till en anknäbb eller att få gälar att växa ut är några av mina bästa trick.
Man alla dessa skönhetsgrejer? Det kommer av sig självt, typ när jag blir arg eller ledsen.

"Men AJ! SLUTA! JAG GER MIG, jag ger mig!", tjuter jag och försöker slita mig loss, men det går inte Tricia med på.
"Tyst, med dig, jag försöker ju att hjälpa dig med Charlie-ponken!"
Mina kinder hettar. Hur hamnade jag här? Jag är inte ens kär i Charlie Weasley.
"Du behöver inte anstränga dig för min skull", väser jag och rycker åt mig håret, som kittlar min midja. Tricia bara suckar åt mig.
"Vet du hur många - både tjejer och killar - som skulle döda sina ugglor för din metamorftalang? Du slösar bort den på djurförvandlingar!"
Jag ruskar irriterat på huvudet. Slösar bort? Jag går ju för fasen runt med lila hår!
"Jag mår fint, och om jag nu ville bli ihop med...", jag rös åt blotta tanken. "...Charlie... så skulle jag väl inte behöva se ut såhär?"
Jag pekar ner på min kropp och viftar sedan med händerna framför ansiktet.
Tricia har tvingat in min mage och skjutit upp all överbliven hud... tja, uppåt.
Ni anar inte hur jobbigt det är, jag måste ständigt koncentrera mig på att hålla in magen, samtidigt som varje andetag är en kraftansträngning.
Min näsa är rak och smal, Tricia har på något sätt tvingat fram ljusa små fräknar på mina kinder.
Eftersom att hudfärg, ögonfärg och förändring av vissa kroppsdelar (t.ex. armar, ben, mun, öron, panna och ögonbryn) fortfarande är för avancerat för mig, lät hon i alla fall dem vara.
Jag lägger det långa, tunna håret över axeln. Det är honungsblont och rakt, eftersom att jag fortfarande inte kan skapa såna där mjuka vågor eller styva lockar.
Tricia skakar lite sorgset på huvudet.
"Jag skulle göra allt i världen för att få vara dig, Tonks."
Det där var jag inte beredd på. Öh... vad svarar man på sånt?
Visserligen blir jag varm inombords, men varför sa hon så egentligen? Hon som är så... perfekt.
Jag skakar lika sorgset på huvudet.
"Jag skulle göra vad som helst för att få vara en anka."
Tricia frustar till och tittar upp på mig. Hon ler med munnen, men hennes ögon gnistrar inte.
"Varför då?"
Tja... vad skulle jag göra om jag var en anka?
"Jag vet inte. Jag bara... känner mig dragen till dem. Till ankor", svarar jag lite fundersamt.
Vi tittar på varandra i ungefär en sekund. Sen brister vi ut i gapskratt och faller ner på golvet.


Hogsmead är fantastiskt. Fan-ta-stiskt. Jag går runt där med Tricia, som pekar och visar mig runt.
Milly och Elsie, som gick framför oss ett tag, svängde in på Posthuset. Jag hörde hur Any och några andra pojkar från olika elevhem planerade att först gå till Godisbaronen och sedan till den där nya, spännande affären "Zonkos."
Själv planerade jag att sticka dit först, men Tricia envisades med att gå till Dominique's Boutique, en affär som hade allting.
Allvarligt, det fanns inte ett klädesplagg som Mr Dominique inte ägde.
Eller som han inte hade på sig. Mannen i affären var iklädd en lila tröja med vadderade axlar, täckt av en grön väst med utsvängda, röda byxor till. Hela utstyrseln var överströdd med pärlor, han bar en puffig hatt med fjädrar, flera halsband och armband, ringar på varje finger och i öronen plus - av någon konstig anledning - en mask för ansiktet. Han blev förstås överlycklig att se Tricia där; de var tydligen gamla vänner; och han fullkomligt avgudade mig.
det var ganska underhållande. Så fort Tricia avslöjade att jag var en Metamorf tiggde och bad Mr Dominique om att få styla mig.

Och nu, när vi en timme senare styrde stegen mot Tre kvastar för att möta mina föräldrar hade jag famnen full av Tricias shoppingpåsar.
Så fort jag fick se min mamma och pappa utanför puben släppte jag påsarna på marken och sprang emot dem. Jag kunde höra hur Tricia skrek åt mig att vara försiktig, men jag hörde inte på utan kastade mig runt halsen på min pappa.
Det tog nog ett tag innan han insåg att det var jag, för han tvekade innan han kramade mig tillbaks.
"Hej, Dora. Jag kände knappt igen dig!", skrattade han. Min far har ett ljust och glatt skratt, inte det mörka skrockandet som vissa andra.
När jag släppte honom omfamnade jag min mamma, som lade hakan på mitt huvud.
"Det är i alla fall bättre än den där hiskeliga, lila färgen", sa hon med sin lugna, varma röst. Jag log. De luktade kanel, jordgubbar och jord (även fast min mor aldrig jobbat i något grönsaksland och håller sig borta från smuts).
"Är det du som är ansvarig för lilla Doras förvandling?", sa mor över mitt huvud. Jag kunde inte låta bli att känna mig som ett litet barn igen, och vred på huvudet med armarna fortfarande kring mammas alla kjolar.
Tricia hade kommit fram till oss, konkande på alla påsar. Hon log glatt och vinkade lite grand.
"Ja, jag tar nog åt mig äran. Tricia", sa hon sedan och räckte fram handen. Påsarna dinglade från den, så hon ångrade sig och nickade bara åt mina föräldrar. Mamma lossade mitt grep kring hennes midja och log ner mot mig.
"Ska vi gå in och ta något att dricka?"
Jag nickade och vände mig mot Tricia.
"Vill du följa med?"
Hon såg upp på mina föräldrar, som log och nickade, men vred lite besvärat på sig.
"Jag ska nog gå... men det var trevligt, i alla fall". Hon tog ett fast tag om påsarna och vinglade iväg.

Jag pratade i någon timme med mina föräldrar: berättade om Tricia, mitt besök till Gryffindorbordet, om Crecklorna och en Quidditchträning som jag, Any och några fler Pufflare invaderat. Vi hade slungat iväg kottar mot Slytherinlaget från våra gömställen i buskarna.
Pappa skrattade och mamma skakade på huvudet. "Och dina studier?"
Jag meddelade stolt att jag hade U i minst hälften av alla ämnen, och att mitt lägsta betyg var Ö.
När vi skildes åt sträckte pappa in handen i jackan och drog ut något litet. Den var verkligen pytteliten: kanske en decimeter. Jag spärrade upp ögonen.
En kattunge!
"Grattis på födelsedagen i förskott, Nymphadora", sa mamma med ett litet leende. Jag kände hur hakan föll ner och nuddade golvet.
"Till mig?"
Katten sov stilla, men öppnade ögonen en smula när den kände att den var ute i solljuset. Den blinkade, gäspade och rullade sedan över på sidan. Jag bara stirrade hänfört på den.
Katten var becksvart i skuggan, men när pappa höll ut den i ljuset lekte alla möjliga färger i pälsen: mörkgrått, silvergrått, lila, blått och glänsande svart. De små ögonen var kantade av mörka ränder, och vid nosen fanns små silverstänk.
"Stash", var det första ordet som flöt igenom min bedövade skalle. Katten skulle heta Stash, som i de mörka skrymslen och gömställen han skulle smälta in i.
"Det är en flicka", förklarade mamma mjuk. Jag ryckte på axlarna.
"Stash".



Nästa kapitel kommer efter nästa kommentar, (och nästa kapitel blir bättreeee... )
♥

Det här kapitlet var ju jättebra! Skri meeer!! ♥

Det var jätte bra! Jag längtar till nästa kapitel!

Tack för allt, jag älskar att läsa vad ni skriver till mig! Älskar er ♥

1986,
Kapitel 7.

Med Stash tryckt mot magen sprang jag genom Hogsmead. Nu när jag hade en kattunge skulle Milly och Elsie bli så glada för min skull, att de säkert skulle förlåta mig.
Stash vaknade av de skumpande rörelserna när jag sprang, och jag kände hur hon begravde klorna i mina händer. Ett litet pip fick mig att stanna upp.
Stash darrade i min famn, och sprattlade vilt nu när jag slutat springa.
"Såja.. sch... det är okej", nynnade jag lugnande till katten. Hon slutade att darra efter ett tag, men pep fortfarande så fort jag rörde mig.
Jag suckade och släppte ner henne på marken. Hon var så pytteliten att den minsta barnfoten skulle mosa henne. Jag följde vartenda steg hon tog, och knuffade hänsynslöst till alla som kom emot henne.
Stash fick jaga löv i några minuter, innan jag var tvungen att lyfte upp henne igen. Jag stoppade varsamt ner henne i min väska och bäddade ner henne i en halsduk.
"Såja... sch...", började jag igen och gick sakta tillbaks mot slottet.

Väl inomhus ruskade Stash på huvudet och skakade den tunna kroppen. Jag släppte ner henne i sällskapsrummet och såg mig om efter Elsie och Milly. De hade tydligen inte kommit hem från Hogsmead än, och när jag fortsatte ner till sovsalen med Stash glatt lunkande efter mig tänkte jag på hur många affärer jag missat på grund av min nya katt:
Zonkos, som Any och hans vänner skulle besöka. Jag hade inte heller varit till Godisbaronen, stället jag sett fram emot att få besöka i flera veckor.
Jag hade glömt bort Tricia, och glömt bort Charles...
Charles! Helvete!!
Jag rusade fram till väggen och måttade en spark mot den. Stash fräste från min huvudkudde.
jag hade helt glömt bort att jag skulle leta upp Charlie och...
Ja, och vad?
Tankarna snurrade runt i mitt huvud, och jag måste sätta mig ner. Vad skulle jag göra om Charlie såg mig såhär? Förklarat för honom att jag ansträngt mig så för att bli vacker, så att han...
Skulle gilla mig mer? Skulle bli kär i mig?
Jag visste inte själv vad jag ville.
Enligt Tricia tydde allt på att jag var kär: jag rodnade när folk pratade om oss, jag försökte förbättra mig och se ut mer som...
Plötsligt föll jag baklänges. Jag låg utslagen på golvet i någon minut, innan jag rusade bort till Millys lilla spegel som hängde bredvid våningssängen.
Den blonda, smala, storbystade flickan med såna där läskigt isblå ögon och söta fräknar stirrade vettskrämd tillbaks på mig.
Det var jag, men jag såg ut som en helt annan tjej, som de där perfekta flickorna i filmer...
Tja, jag såg ut som Susie Miller i Gryffindor, som skällde ut mig och Charles i stora salen och som - förstår jag nu - Charlie är kär i.
Jag stirrade förskräckt på mig själv. Ett ögonblick föreställer jag mig som Susie: prefekt, pojktokig och vacker.
Sen släpper jag fram magen så den putar ut lite grand som vanligt, mitt hår får den där lila, fluffiga frisyren jag älskar, och näsan ploppar ut till sin vanliga form.
Och ögonen, usch. De får den där hemska, blå-grön-grå färgen som ser ut som mögel, och sen står Tonks där framför spegeln.
En lättnadens suck slinker ut mig. Jag går fram till Stash, plockar upp henne och stryker med pekfingret över hennes rygg. Sen flyger dörren upp.
"Åh.. Tonks. Hejsan", säger Elsie förvånat och lite surt. Jag har inte spenderat så mycket tid här nere i sovsalen sen vårat lilla gräl, bara på nätterna. Elsie famn täcks upp av en kasse med godis, och Milly bar på en stor skokartong.
"Tjänare", hälsar jag dystert. Milly ställer ner kartongen på min säng.
"Jag har något att visa dig, och jag hoppas att du gillar den.", säger hon försiktigt. Jag tittar på henne, lite överraskad över att hon plötsligt pratar med mig.
"Det här är min födelsedagspresent, och eftersom att vi fyller år på samma dag... tja, så antar jag att den är din present också. För vi är vänner, och jag vill dela allt med dig, och jag vill inte att vi ska bråka under våran födelsedagsfest. Så..."
Milly öppnar skokartongen, och jag stoppar nyfiket ner ansiktet.
Det jag ser däri... tja, det får mig att gapskratta. Jag slänger mig bakåt med sån kraft att Stash nästan flyger ur mina händer.
Milly ser lite sårad ut och Elsie stirrar hatiskt på mig, så jag skyndar mig snabbt att förklara.
"Den är jättefin, jag lovar. Det är bara det att..."
Jag plockar fram Stash, och lägger ner henne i skokartongen bredvid Millys nya katt.


Millys ögon ser ut att växa till en tennisbolls storlek, innan hon blinkar till och brister ut i någon slags skratt-gråt.
"Du har... också fått en katt?", flämtar hon mellan skrattsalvorna. Jag rycket på axlarna och ler med hela ansiktet. Elsie granskar katterna noga.
"Tja, Millys är sötare.", konstaterar hon. Jag blänger på henne, men inte så där surt. Bara lite irriterat.
"Åh, kom igen, Elsie. Kan inte du också förlåta mig?"
Elsie skakar på huvudet, men suckar sedan. "Självklart kan jag det, men titta här."
Hon plockade upp de båda kattungarna och håller upp de framför mig och Milly.
"Millys är faktiskt sötare".
Och det är ju förstås sant. Millys katt är brun, knubbig och har sådär ljusblå ögon (som jag avskyr men som alla andra tycks älska), nosen är skär och den ser så där fet och gosig ut.
Stash, däremot är smal och har ett skärrat ansiktsuttryck. Hon har mörka ögon som får en att tänka på äckligt, grovt bröd.
Elsie ger tillbaks katterna till respektive ägare. Sen strör hon ut allt godis de köpt i Hogsmead på min säng, och vi sitter där och glufsar medans katterna springer omkring och leker.
"Jaha", säger jag och tittar på Elsie som sakta färgas röd av en extra stark drak-kaka. "Vad ska vi hitta på nu?"
Och som sänd från ovan knackar någon på våran dörr och vrålar:
"JAG ÄR LEDSEN ATT VI BRÅKADE TONKS MEN SLYTHERIN VANN PRECIS SIN FJÄRDE QUIDDITCHMATCH!"
Alla tre flyger upp ur sängen. Det är Any som ropar.
"VI BEHÖVER DIN HJÄLP! VAD SKA VI GÖRA!?"
Elsie puttar mig framåt. Jag slår upp dörren i nyllet på Any och ropar rätt ut i sällskapsrummet:
"Alla som är med på att bombardera Slytherins sällskapsrum, samla alla skämtartiklar från Zonkos och allt kladdigt godis ni har och följ med mig!"
Och med de orden leder jag Hufflepuffs hämndstyrka genom de tysta korridorerna mot fängelsehålorna.


Slytherins sällskapsrum hade jag upptäckt under mitt andra år på det gamla hederliga viset: jag följde efter Slytherinarna utklädd till en slytherinflicka i min årkskurs. Hon ser ut som en gris och har stripigt, vitt hår så det var bara att platta till näsan och färga håret så trodde alla att jag var hon.
Man måste dock ha ett lösenord. Jag vände mig mot mina kamrater där vi gömde oss bakom ett stort draperi. Vi var drygt femton stycken, någon borde väl ha snappat upp lösenordet för veckan?
"Nå? Någon som vet lösenordet?"
En söt, smärt sjättårselev släntrade fram mot ingången.
"Gryffindor-snor", sjöng hon åt väggen och dörren smälte fram. Vi följde efter henne in, rasande över hur Slytherin hånade de andra elevhemmen. Sedan gömde vi oss bakom fåtöljer, krukväxter, bokhyllor och fler draperier. Jag och sjätteårsflickan hukade oss bakom ett skrivbord.
Sällskapsrummet var för tillfället tomt, eftersom Slytherinarna firade borta vid Quidditchplanen. Jag drog upp några stinkbomber och en klibbig kola ur fickan.
Jag virade kolan några varv runt stinkbomben, och väntade.
Och väntade.
Och vänta....
Sen hördes steg.
De kom närmre. Jag hörde hur någon fnissade bakom soffan, och kände hur det bubblade inom mig med. Jag sträckte diskret upp handen med tre fingrar höjda.
Slytherinarna kom in. Jag sänkte ett finger. De skrattade och skojade, några försvann för att lämna sina kvastar i sovsalarna. Jag sänkte ett till.
Sedan sa någon:
"Det är alltid kul att få se Ravenclaw misslyckas med något!"
Och då bröt hela helvetet ut.

Jag var den första att försvara våra vänner från Ravenclaw: med all min kraft slängde jag iväg stinkbomb efter stinkbomb, alla invirade i kolor. När bomberna sprängdes täcktes hela rummet - inklusive alla där inne - med en kletig rosa sörja. Vi skrek när vi kastade smält choklad och huggtandsfrisbees på slytherinarna, piskade runt med sega remmar och kastade kittlingsförtrollningar på allt som rörde sig. En träffade mig, och jag började skratta så våldsamt att jag backade in i en av slytherins sjundeårselever, som föll huvudstupa ner i ett geggigt mos av sirap, jordgubbssylts-fyllda kapslar och grodinälvor från trolldryckskonsten.
Mugglartrick förekom också: toapapper slängdes runt och fastnade i elevernas kladdiga klädnader; ägg slängdes hit och dit och här och där fick någon stackare en tjotablängare mellan lysmaskarna.
Jag skrek av skratt, fortfarande under kittlingsförtrollningen och slängde mina sista bomber i en kittel (som olyckligtvis innehöll någon form av trolldryck) och plötsligt var vi alla nerstänkta med illalucktande slam.
"Nu sticker vi!", tjöt jag och rusade mot dörren samtidigt som jag kippade efter andan.
Väl tillbaka i sällskapsrummet kastade vi oss på golvet och skrattade tills vi somnade.




Millys katt:https://www.google.se/search?q=guldblond&rlz=1C1GTPM_svSE522SE522&um=1&ie=UTF-8&hl=sv&tbm=isch&source=og&sa=N&tab=wi&ei=YpYcUv-7KNKO4gTmrIDwCg&biw=1366&bih=667&sei=ZZYcUsiMGOqK4AS58oGADQ#fp=a737b7f1c5c581fc&hl=sv&q=brun+kattunge&tbm=isch&um=1&facrc=_&imgdii=_&imgrc=01cCZrZEVdozrM%3A%3Bj7W91ATBbP5bXM%3Bhttp%253A%252F%252Fbautawitch.files.wordpress.com%252F2013%252F05%252Fbrun-kattunge.jpg%253Fw%253D500%3Bhttp%253A%252F%252Fbautawitch.se%252Ftag%252Fvarelse%252F%3B500%3B493


Tonks' katt: https://www.google.se/search?hl=sv&site=imghp&tbm=isch&source=hp&biw=1366&bih=667&q=svart+kattunge&oq=svart+kattun&gs_l=img.3.0.0j0i24.2363.3970.0.4940.12.9.0.3.3.0.100.742.8j1.9.0....0...1ac.1.25.img..0.12.763.OZfHplLv66w#facrc=_&imgdii=_&imgrc=ziX41WErHc9LFM%3A%3BRFg9p_YC4EBuvM%3Bhttp%253A%252F%252Fmigrated.ifokus.se%252Fuploads%252Fc47%252Fc4728aada9d2ffa704e6b7b7664be957%252Fden-forsta-tjejen-3.jpg%3Bhttp%253A%252F%252Fhittekatter.ifokus.se%252Fdiscussions%252F4d71507bb9cb462233062887-svarta-katter-svara-att-salja%3B1600%3B1200