Consectetuer och Extremelys prs

Awena suckar ljudlöst. Inte Iris. Varför kunde inte läraren bara låtit henne vara med en av plugghästarna för? Medan läraren fortsätter läsa upp namn så funderar Awena på den bästa metoden att få undslippa det här projektet. Men hon vet redan att hon aldrig kommer få byta. Deras historielärare ville att de alltid skulle vara villiga att samarbeta med vem som helst i klassen, och hon skulle bara hamna i trubbel om hon ens yttrade ett ord om att byta grupp. Hur mycket hon än inte ville arbeta med den där tjejen som brukade sitta utanför skolan med sina vänner och röka så skulle hon vara tvungen. Hon kanske inte är så illa ändå?, tänkte Awena trots att det hoppet var litet.

Awena, var inte det hon där blonda tjejen som alltid satt några bänkrader framför henne? Ingrid sträckte på sig för att se om hon fortfarande satt där. Jo det gjorde hon. Ingrid suckar och tittar på Layton som flinar mot henne. Även om Ingrid visste att Awena var en av eleverna med de bästa betygen kunde hon inte låta bli att hoppas på att hon inte var värsta plugghästen som skulle lägga ner sin själ i detta, hon har ingen lust att någon annan ska snoka i hennes släkt, ännu mindre berätta för någon om hennes föräldrar. "Ja det var nog alla, då kan ni sätta er med eran arbetspartner och berätta lite om er själva" säger läraren och ler sådär äckligt stort igen.

Awena tittar snabbt bakåt, för att se om Iris skulle resa på sig för att sätta sig jämte henne. Det gjorde hon inte. Så Awena reser på sig och tar snabbt upp den ljusblåa pärmen med sina historiegrejer i och går längre bak i klassrummet för att sätta sig jämte Iris. Den där killen Layton reser på sig och överlämnar alltså sin plats till henne. Men han har något sorts flin på läpparna som får henne att tro att det här projektet kommer bli ett rent helvete. Hon sätter sig ner på stolen bredvid Iris.
"Så.. vem ska börja?", sade Awena tillslut.

Ingrid tittade bort när hon såg att Awena ställde sig upp och gick och satte sig i bänken bredvid. "Så.. vem ska börja?" frågade Awena. Ingrid ryckte på axlarna och tittade ner i bänken. Hon tänkte iallafall inte börja, tänkte hon. Hon fick redan en dålig känsla av det här. Undra hur länge det här skulle hålla innan någon av dem skulle ge upp med det här projektet. Ingrid tittar upp på Awena och det ser inte ut som hon har tänkt att börja, så Ingrid rycker än en gång på axlarna och börjar berätta lite om sig själv. "Eh, jag heter då Ingrid, jag bor ensam i en lägenhet inte jättelångt från skolan. Min pappa lämnade mig när jag var fem år och min mamma sitter inne på ett mentalsjukhus, och det finns inte mycket mer att veta om mig". Iallafall inte som jag vill berätta, mumlade hon tyst för sig själv.

Awena ångrar sig nästan att hon frågade. Det lät hemskt, riktigt hemskt. Och Awena hade alltid tyckt att hon hade det jobbigt. Hur hade inte Iris haft det då? Awena ville bara låta henne skippa projektet och
"Okej.. jag heter Awena, som du antagligen redan vet. Jag bor tillsammans med mina 3 syskon och mina konstant grälande föräldrar i ett hus ungefär 10 minuter bort från skolan. Vad ska man säga mer..? Eh, jag och mina syskon har en sorts kamp om badrummet i väntan på att våra föräldrar ska skiljas", sade Awena med ett ryck på axlarna och ett litet leende på läpparna.

"Om de håller på så kanske det är bäst att de skiljer sig" säger Ingrid, men ångrar sig lite direkt. Hon rycker på axlarna än en gång och tittar ner i bänken igen. Hon minns fortfarande hur illa det slutade varje gång hennes föräldrar hade bråkat, även om hon bara vart jätteliten. Hon minns hur hon suttit inne på sitt rum och hört varenda ord genom de tunna väggarna där de bott. När hennes pappa lämnat dem hade de vart tvungna att flytta eftersom att hennes mamma inte haft råd att bo kvar där, så då hade de hamnat i en enrumslägenhet i utkanten av stan.

Awena rycker på axlarna. "Det är väl deras val. Jag är van vid att höra dem", sade hon och såg ner i bänken. Det hade varit läskigt när hon var mindre, men nu kändes det mer som en del i vardagen. Hur jobbigt det än var så skulle hon tycka det var äckligt tyst utan det eviga grälet om småsaker. Hon ville inte ens tänka på att de kanske inte skulle kunna bo kvar i huset om de skiljdes. Och då skulle de antagligen vara tvungna att bo i en lägenhet, och då skulle hon inte få ha ett eget rum utan behöva dela det med sina syskon.

Resten av lektionen sitter de tysta och när det ringer ut skyndar sig Ingrid ut ur klassrummet mot skolans sunkiga toaletter. Väl inne på tjejernas toalett ställer hon sig bara framför den breda spegeln som hänger över handfaten och kletar på ännu mer svart runt ögonen. När hon är klar tvättar hon händerna och går ut från toaletterna mot nästa lektionssal. På vägen möter hon en flinande Layton som ger henne en klapp på axeln och viskar ett 'lycka till med pluggisen' i hennes öra. Ingrid svarar inget utan fortsätter bara med snabba steg mot salen.

(hahah skriver bara helt random ett inlägg du behöver inte ens fortsätta, fick bara damp när jag hade roll det var mitt fel att allt dött så eh svarar xD)