PRS mellan Mort och Selma...

Bonnie ser utöver klassrummet och rynkar sedan näsan. Hon ser på mig och skakar på huvudet. Det betyder att hon inte vill ha någon mer. Hon får gärna fortsätta ljuga, mer än två kan det här spelet. Jag ger henne ett vänligt, men falskt, leende och kastar en blick på den tomma stolen längst bak i klassrummet. Bonnie ger mig en mörk blick och sätter sig istället längst fram.
"Är din kusin alltid sådär?" frågar Sarah och rättar till sitt hår och blåser en bubbla med det rosa tuggummit.
"Johns, tuggummit", säger Mrs. Miller och Sarah himlar endast med ögonen och struntar i henne.
"Driver du? Hon är inte ens min kusin. Vi delar inte blod, inte ens om man ser sju miljoner bak i tiden."
Sarah höjer undrande på ögonbrynet.
"Hon är tjugotvå", säger jag och är glad att Mrs. Miller har börjat prata. Även om jag mestadels pratar på lektionerna så har jag utmärkt hörsel tack vare att jag är en Chamoras och hör vartenda ord hon säger. Därav mina höga betyg.
Sarah ser förvånat på Bonnie. "Nä..."
"Jo. Lögner kan fixa mer än man tror och hon ser så ung ut", säger jag och ser tillfredsställt hur Bonnie vänder på sig så snabbt att hennes svarta hår nästan flyger. Jag flinar ont mot henne.
"Varför vill hon gå om skolan?"
"Snälla du, hon hatar mig, det enda hon vill är att förstöra för mig", säger jag och ser Bonnie avfyra ett leende mot mig innan hon riktar uppmärksamheten mot Mrs. Miller igen.
"Hon är fan läskig", muttrar Sarah och gör detsamma som Bonnie efter att ha tagit upp ett block ur hennes dyra väska.
Och så kom hon hit för att gräva sin död - hennes fel.

Juno hörde flickornas samtal. Ljudet av deras röster distraherade henne ifrån Mrs Miller. Egentligen ville hon säga åt dem men hon visste hur det hela skulle sluta så istället teg hon. Hon snarare kände än såg Kyles hand då han sträckte sig för att lägga en lapp på den. Juno kollade upp emot Mrs. Miller som stod vänd emot tavlan och vecklade upp den.
Ledsen, var inte meningen att du skulle hamna i skottlinjen.
Juno vände sig emot honom och log urskuldande för att sedan skriva ned det som stod på tavlan.

Jag suckar och ser på Mrs. Miller medan hon skriver och talar.
"Kravor, ska du inte skriva ner liksom dina klasskamrater?" undrar hon och ser på mig med genomträngande blick.
"Du har sett mina betyg tidigare, jag klarar mig gott och väl", säger jag och ler sockersött mot henne. Sanningen är att jag har fotogrfisktminne, men vet inte om det beror på mina rötter eller mig själv. Jag växte upp utan föräldrar och har ingen annat utom Jack att fråga - min... pojkvän. Det känns fortfarande ovant att tänka på honom som min pojkvän men sedan någon månad tillbaka är han det. Han var den som hittade mig, ja, om sanningen ska fram: mitt i skogen. Jag var liten då. Inga föräldrar och sög livet ut andra personer som försökte röra mig, jag hade inte någon stor chans att överleva, tills Jack kom. Han var sju år då, själv hade han inga föräldrar heller, men han började sköta om mig och lärde mig att få i mig människoblod, så att jag även kan klara mig på mänsklig föda. Han gav mig en spruta med blod två gånger i veckan i något år och ökade sedan till tre gånger om veckan. Sakta började jag bli halvt mänsklig, precis som han, men mina krafter minskade inte för det, utan tvärtom - de blev starkare än de flesta kvinnliga Chamoras. Jack brukar halvt skämta om att jag är så god att jag har fått mina krafter från de högre makterna, att om jag fortsätter som jag gör i livet så kommer ingen kunna skada mig, inte som så många tidigare har försökt. Faktum är att det fortfarande är hos honom jag lever. Vi delar en lägenhet han hittade, den var övergiven och skulle rivas, men det var lätt fixat. Den som gav order om att byggnaden skulle rivas var en kvinna - hon blev knäsvag så snabbt hon såg Jack. Fast han körde på utpressning, inte sex. Jack är inte som andra Chamoras. Det är väl det som får mig att lita på honom. Jag har honom att tacka för allt. Speciellt med tanke på i vilken lyx vi lever i för tillfället.
Kyle rör på sig och jag ser honom ge en lapp till Juno. Det får mig att le och jag börjar koncentrera mig på lektionen.

Juno kollade upp på Kyle då Juilette alltid lärarnas favorit klarar sig utan kvarsittning som alltid. Varför var livet alltid så orättvist. Juno hade aldrig sett Juliette skriva ned ett enda ord men trotts det fick hon alltid höga betyg medan Juno fick kämpa och slita för att endast vara godkänd. Vissa hade det bra.
Lektionen gick långsamt framåt men tillslut ringde klockan. Juno reste sig snabbt upp ifall Mrs. Miller skulle nämna något mer eller ge henne ännu en kvarsittning eller något.
”Glöm nu inte läxan som ni brukar och Miss. McKenzi, Mr. Holmes glöm inte kvarsittningen.”
Juno suckade högt inombords men kunde inte hjälpa att le då hon mötte Kyles blick.
”Jag förstår inte vad hon har emot dig”, sade Juno då de väl kommit ut ur klassrummet.
Korridoren verkade vara full av människor och på något sätt verkade alla vilja åt ett helt annat håll än vad just hon och Kyle var på väg.
”Hon gillar inte min far. Tydligen var hon förälskad i honom då de var tonåringar och han ratade henne för min mamma. Tur de va?”
Juno stannade upp.
”Det har du aldrig berättat innan.”
Något chockad över att hon inte visste allt som fanns att veta om Kyle. Han ryckte lätt på axlarna som om det inte vore något.
”Måste sticka, vi ses vid lunch”, sade Kyle och försvann in i mängden innan Juno hann komma med frågor eller konfrontera honom.
Istället förvirrad som hon var såg hon sig inte om och gick rakt in i någon. Hennes böcker flög ur hennes händer och landade högljudd på skolan golv.

Bonnie ser förbannat på Juno som krockar in i henne. Bonnie ska precis ta tag i hennes handled när jag reagerar. Jag låter väskan falla till marken och springer fram till de, och griper tag i Bonnies handled istället.
"Våga inte. Återvänd dit du kom ifrån", morrar jag mot henne och känner hur jag kan krossa hennes handled på en sekund.
"Och vart det ska va då? Otroligt att du ens minns vart jag bort", fräser hon tillbaka.
"Åh, jo, jag minns. Det är ett stort brinnande ställe som kallas helvetet", säger jag och börjar mig närmare henne", och ifall du inte vill att jag ska bränna vartenda lagar av din hud så är du bäst att du återvänder dit och inte försöker göra något igen", viskar jag så lågt att endast hon borde kunna. Killarna stannar upp och börjar ropa något om ett slagsmål. Bonnie ser på någon av de och avfyrar ett alldeles för charmerande leende. Då gör jag de. Jag använder andra handen också och bryter hennes handled.
"Nästan gång är det sjön jag pratade om", säger jag mot henne innan jag går tillbaka till Sarah som stirrar chockat på mig. Jag böjer mig upp och ser Mrs. Miller som också stirrar chockat på mig.
"Uppfattat. Kvarsittning", säger jag och tar upp min väska och går sedan tillbaka till Bonnie som mållöst ser på mig medan tårar bildas i hennes ögon. Jag böjer mig ner och plockar upp Junos böcker.
"Om den här bitchen gör något mot dig igen, eller försöker röra dig, säg till. Jag ska slita av vartenda hårstrå som hon så mycket älskar", säger jag och räcker böckerna mot Juno. Det är inte för att vara vänlig. Vi Chamoras är tävlingsinriktade, för tävlingsinriktade. Och att förlora ett offer mot någon annan finns inte ens med på världskartan för oss. Hon kommer försöka ge sig på Juno igen, ifall hon är en riktig Chamoras. Jag misstänker fortfarande starkt att hon bara är halvblodig med tanke på hennes krafters svaghet.
Jag vänder mig mot Bonnie. "Och dig ska vi verkligen stoppa upp som en fågel", säger jag lågt och griper tag i hennes arm som skyddas av en jeansjacka. Sarah följer förvånat efter medan killar ser på Bonnie och mig med giriga och hungriga blickar.
"Juliette, du blev plötsligt ännu sexigare i mina ögon", säger Ivan när jag går förbi honom.
"Och du blev just en ännu större idiot", säger jag och blänger på honom innan jag fortsätter gå.

Allt hände så snabbt att Juno knappt hann reagera. Om sanningen skulle fram så kunde hon inte riktigt förstå vad som skedde. Vad var det för fel på den där Bonnie? Det hade sett ut som om hon velat döda henne minst sagt. Och sedan Juliette som verkat skydda henne? Denna dagen var allt annat än normal. Faktum var att Juno kände sig knäsvag efter händelsen, illamående, helt enkelt utmattad. Snabbt sprang hon till toaletten och hann precis innan uppstötningarna började komma upp ur hennes mun. Då spyan väl kommit upp sjönk hon till marken jämte toaletten. Hon hörde hur någon kom in men reagerade inte, de skulle snart gå igen.

Jag struntar i nästa lektion men tvingar Sarah att gå på den.
"Har din handled läkt ännu?" frågar jag ointresserat medan jag leder bort henne från skolans område tills vi kommer till ett gammalt förråd.
"Ja..." svarar Bonnie vaksamt.
"Bra, för nu ska du lida ännu mer", säger jag och dunkar in hennes huvud i förrådet. Hon skriker högt när träet spricker och hennes huvud börjar blöda.
Jag tar tag i den trasiga träbiten och sticker in den i hennes ben. Hon skriker ännu högre men jag lägger handen över hennes mun, varnande.
"Våga inte röra någon mer, våga inte ens försöka. Dagen ut. Du ska gå dagen ut, sedan försvinner du och kommer aldrig och inkräktar på mitt område", väser jag tätt intill hennes öra. "Förstått?"
Hon nickar febrilt medan tårar rinner nerför hennes kinder likt ett vattenfall.
"Lova", säger jag och tar bort min hand från hennes mun. Hon fattar på direkten. Jag vill inte ha ett mänskligt löfte. Jag drar ut träbiten ur benet innan hon börjar tala.
"Jag, Beverlyn Amelia Kravor svär vid mitt blod att inte inkräkta på ditt område eller reta upp dig igen. Om jag bryter min ed så betalar jag med livet", svär hon. Jag nickar och klappar henne på huvudet.
"Duktig bitch", ler jag och går sedan därifrån. "Glöm inte att byta byxor! Använd mens som en ursäkt!" säger jag och skyndar bort mot skolbyggnaden igen.

Hon hör några tjejers röster och gömmer sig i sitt bås. Snabbt drar Juno upp benen på toastolen även om båset är låst kanske de lämnar henne i fred. Hon skulle lämnat någon ifall den satt inlåst på ett bås själv. Vad var det för fel på henne? Dörren öppnades åter igen och Juno hörde flickorna försvinna.
Ännu en gång ringde klockan men Juno brydde sig inte. Istället sjukanmälde hon sig resten av dagen och gick bort emot studion.
Luften ute var klar och den verkade få hennes tankar att klarna något. Hon sjönk ned på läktaren och kollade ut över de som hade gympa, några ifrån en klass under henne. Så åter igen kände hon det där illamående men samtidig en hunger som hon aldrig förut känt. Hjärtat i hennes bröst började skena och rädslan började spridas genom hennes kropp. Höll hon på att få en hjärtinfarkt? Bristen på syre fick henne att flämta högre och högre. Om det var paniken som börja sprida sig i hennes kropp eller något annat kunde hon inte säga.
”Är du okej?”
En varm hand lades på hennes axel och trotts närvaron av någon så ville inte paniken lägga sig. Istället kände hon yrseln komma tillbaka. Svarta prickar färgade hennes syn innan hon svimmade.

När jag återvänder till Mrs. Blacks lektion så har jag hunnit skriva en lapp till henne som förklarar varför jag var borta tillsammans med Bonnie eftersom att hela klassen kollar på en film när jag stiger in. Jag tassar sakta förbi de flesta och sätter mig bakom Sarah och bredvid Clara och Mona.
Sarah vänder sig om och ser nyfiket på mig. "Dödade du henne på allvar? Eller är hon bara flintskallig?" flinar hon.
"Bara försenad och ute ur mitt liv", svarar jag och lutar mig tillbaka och "njuter" av filmen.

”Jag visste att detta skulle hända”, sade hennes fars röst oroligt.
Den lät dämpad som om han var orolig men hennes far var aldrig orolig. Han följde alltid sina rutiner och att vara orolig var inte en av dem, i alla fall inte för henne.
”Är det därför du hållit henne på en arms avstånd?”
Kom en annan frågande röst som Juno aldrig förut hört. Det var en kvinnlig röst, en djup lite hes som om hon hade ont i halsen men kämpade fram orden ändå.
”Det där har inte du med att göra.”
Juno satte sig upp i sängen. Hon visste inte riktigt vart hon befann sig. Belysningen var dämpad, det luktade konstigt, kliniskt och det verkade som om hon befann sig i ett undersökningsrum. Sakta satte hon sig upp. Hon var definitivt i ett undersökningsrum. Det var ljusa väggar, ljusa sängkläder, allt verkade vara i vitt. Någon hade till och med dragit på henne en vit sjukhusrock. Vad hade egentligen hänt.
I ett försök att ställa sig upp stötte hon till skrivbordet. En vas med blommor föll i golvet med ett högt kras. Ljuden, rösterna utifrån tystnade. Juno kunde höra stegen emot det kalla golvet. Åter igen kom yrseln över henne men hon tvingade sig själv att hålla sig vid medvetande.