PRS Shaana|AlexZz

It's good. ^^

--

Nio ser sig om, inte för att han faktiskt kan se något. Den vägg av dimma som med en nästan magisk hastighet dragit in för att skymma sikten. Nio sträcker ut handen så gott det går eftersom han har en rädsla av att skada någon annan med formeln han tänker använda. Han lägger liksom den ena handen som ett tak över den andra och mumlar något som kan räknas som ohörbart. Mellan de två dyker det upp en eldsflamma. Den är tillräckligt stor för att ge ljus men tillräckligt liten för att vara kontrollerbar. Han såg inte mycket mer på grund av flamman som fladdrar oroligt i handflatan på honom. Nio klandrar den inte, han måste erkänna för sig själv att dimman ger honom kusliga, ovälkomna vibbar och han skulle inte vilja stanna här under natten. Sorgligt nog så ligger inte det ansvaret på hans axlar, och eftersom Nio knappast är en soldat skulle hans åsikt inte direkt räknas heller. Regnet borde självklart ha släckt flamman men eftersom den inte heller har någon egentlig kärna att släcka eller ge sig på så får regnet och fuktigheten i luften flamman bara att fladdra, svaja och växla i både storlek och form.

Persis slängde en vaksam blick på den fortfarande lika skrämmande Nio. Hon kanske borde ha börjat tycka om honom eller lärt känna honom vid det här laget med tanke på att han hade vandrat, stridit och planerat med deras grupp i snart ett år. Ändå så kunde hon inte sanningsenligt säga att hon visste någonting om honom. hon visste inte ens vad han hette i efternamn. Han skulle lika gärna ha kunnat vara ett nytillskott till gruppen tänkte hon.
"Håll redan på den där flamman, det vore tragiskt om den brände upp någons hår." Hon hade inte mycket till övers för magi överlag och speciellt inte eld. Eld frambringade bara minnen om den dagen då halva hennes familj hade dött. Rök. Så mycket rök. Och skriken... nej. Hon röst till. Eld var hon helt enkelt inget fan av.

"Självklart inte." Svarar Nio och kastar en blick på Persis. Nio känner inte till mycket om någon i gruppen, precis som de knappt känner till något om honom. Fast att han känner till lite om Persis är en underdrift, han vet inte ens det grundläggande om henne. Men Nio släcker ändå flamman, den gjorde ändå ingen stor skillnad och på grund av fuktigheten behövde han använda onödigt mycket kraft för att hålla den vid liv. Må så vara om det ändå var en obetydlig mängd kraft med tanke på hans magiska arv. Nio är inte speciellt ansträngd, dessutom, om han känner sig svag eller förlorar kraften har han förmågan att stjäla livskraft, all kraft egentligen, från vad han än lägger vantarna på.

Persis slängde en liten stund senare ännu en orolig blick mot Nio och eldens håll och andades i tyst lättnad ut. Eldens förföriska glöd var släckt.
Hon vände sig i stilla mak rakt fram för att kunna fästa blicken på marken som hade varit det enda hon hade kunnat se förut. Men det hade varit någon minut tidigare. Nu lät sig vägen under deras fötter inte skymtas längre. Hennes ben nåddes upptill vaderna av fluffig tjocka. Persis bestämde sig för att inte kommentera utan fortsatte, snubblande, framåt. Det var faktiskt när allt kom omkring inte något vidare lätt att gå på en bucklig, rot rik och tämligen svår framkomlig stig mitt ute i ingenstans. Hon suckade när hon tvingades stanna igen för att hennes fot hade hakat i ytterligare en förbannad rot. Hon sinkade dem ju.

Nio har, med magi, sett till att bli av med rötter och annat som kom i hans väg. Om det inte var dimmigt skulle man se hur de ruttnade framför fötterna på honom. Men, såklart, om det inte var dimmigt hade han inte använt magin. Fast han lyckas ändå slå in i ett träd då han koncentrerat sig på andra storlekar av saker. Han säger ingenting, men lyckas ändå varna de bakom honom om trädet. Någon skrattar dock, de hade väl märkt det.
"Vi kan inte gå vidare i den här dimman." Säger en annan röst. Nio håller med, han håller verkligen med om det. Han vill inte gå vidare här och inte bara för att han just gått in i ett träd. Det råkar bara vara en av de största anledningarna.

hahaha x) Roligt skrivet ^^

--------------------------------------

Till sin lättnad var det uppenbarligen inte bara hon som hade problem med dimma, inte för att hon kunde se efter, dimman hade nu stigit över huvudet på dem allihop, men hon kunde höra distinkta dunsar och ett och annat stön och sedan lite skratt på det hela. Hon log. situationen var faktiskt ganska skratt retande.
"Vi kan inte gå vidare i den här dimman." Uttalade sig sedan någon och det var nog de visaste ord som hade yttrats under hela resan. Hon kunde verkligen inte hålla med mer.
Det blev tyst ett tag och sedan sade hennes bror vad alla andra andra tänkte, i alla fall var det vad hon tänkte just då.
"Men vart skulle vi sova då? Det är alldeles för utsatt här. När dimman väl har lättat så kommer vem som helst att kunna se oss. Det finns ju bara slätter och små kullar här, inte ett enda träd." Man såg det inte i dimman men Sithin - det var vad hennes bror hette - hade kollat på Nio och flinat. Nio hade lyckats gå in i det enda trädet på flera mils avstånd.

Tack. 8D

--

Nio lägger händerna på stammen för att undvika att gå in i den igen och går försiktigt runt för att inte gå in i den igen.
"Nio? Har du något ess i rockärmen som skulle kunna skydda oss från att bli sedda?" Frågar Uriel, en av de äldre i gruppen om Nio uppfattat rätt. Han är också en av de få som aldrig verkar le eller skratta. Alltid ett perfekt stenansikte, förutom om han blir arg då är det en annan sak.
"Tror det." Svarar Nio osäkert och undrar hur mycket kraft det skulle krävas att mutera trädet, eller kanske få ett par till att växa upp. Ugh, det är mycket lättare att mutera trädet. Vilket han gör utan några större problem.
"Jag skulle uppskatta att du förvarnade nästa gång innan jag blev fylld med löv, Nio." Uriels syster Morella låter allmänt bitter och Nio svarar inte. Nu är de skyddade av trädkronan som börjat hänga ned liksom, så det borde fungera. Åtminstone för en natt.

Persis granskade kritiskt det lätt renoverade trädet som hade skjutit i taket åtskilliga huvuden och vars grenar nu hängde ner över deras huvuden och bildade ett område, helt avskärmat från resten av världen i sin vägg av trolsk grönska. Fast det skulle inte bli skönt att ligga där då marken även här var bucklig och full med rötter och på toppen av det hade dimmans fuktighet luckrat upp jorden så att den blev blöt och lerig.
I alla fall så trodde hon att hon kollade på trädet fast egentligen så föreföll det sig så att hon envetet stirrade på en daggmask som i sin tur skruvade olustigt på sig. Den gillade inte att folk stirrade på den eftersom att daggmasken var väldigt folk blyg. Den skyndade på sitt glidande och fann till sin lättnad att den inte längre var iakttagen. Sedan kom en stor och tämligen otäck känga nerseglande från himlen och landade på daggmasken. Detta var en väldigt dålig dag överlag för daggmasken.

Varsågod

Trädkronan är ett acceptabelt skydd men den är inte speciellt hjälpsam mot dimman. Nio stör sig inte alltför mycket på det, inte egentligen. Nio slår sig ned vid trädstammen som blivit tjockare och större i allmänhet. Troligen för att bära upp trädkronan. Marken är fuktig, men efter att ha varit ute såpass länge som de varit så tar Nio egentligen ingen större notis på det. Speciellt eftersom han har mantel och allt så kommer han nog inte känna det förrän imorgon. Han drar upp huvan på manteln och tyget runtom honom. Nio brukar inte sätta upp tält eller något sådant, han behöver det inte på samma sätt som andra. Fast Nio är också halvdemon, det är det inte så många som kan säga det, eller? Nio skyndar sig snabbt med att rensa tanken, att tänka på hans udda föräldrar är ingenting han vill göra nu.

Persis valde att svälja tuffheten och gav vika för behovet att förbli torr på någon del av sin kropp även om det tåget redan hade avgått från stationen.
"Okej!" Hon slog resolut ihop händerna med ett smack. "Vem har tälten?"
"Jag har dem här, fastsurrade på Greyti." Lät Iona höra. Greyti var en av de två hästarna som deras lilla men inte speciellt harmlösa grupp hade med sig. Hon var brunfärgad, kraftig och hängiven. Persis favorit.
"Tusan också." Mumlade Iona distraherat.
"Vadå?" Frågade hon förstrött.
"Jag ser inte ett skit. Nio, kan du inte komma hit med dina hokuspokus konster så att jag kan haka upp remmarna runt tälten."

---------

Sorry för att den blev kort