PRS Selma...|AlexZz

Celine ser på främlingen som då egentligen är Dominick, hon måste erkänna han är inte direkt oattraktiv eller något. Snarare motsatsen. Men tyvärr, Celine är inte mycket för främlingar och Dominick, precis som resten av hans familj, är helt klart främlingar. Vilket betyder att hon antingen kommer försöka få iväg dem, eller vara extremt reserverad runt dem. Det kommer börja med att vara reserverad och till slut kommer hon försöka få bort dem. Hon är Max är rätt bra på det. Fast vem vet? Max kanske får fatt i en ny flamma eller åtminstone en förströelse i den här familjen. Han som fick sitt hjärta krossat av någon byflicka när han var ute på fältet. En flicka som råkar ändra namn varje gång Max berättar historien. Fast på grund av den här namnbytande byflickan kan han inte få sig själv till att bli kär igen, byflickan var ju hans enda stora kärlek! Inte kan han byta ut henne, väl? Celine själv hade en mindre affär med en stallpojke för något år sedan, men eftersom han drog till havs för att komma tillbaka som adlig, rik och med ett vida känt namn så de skulle kunna gifta sig en dag så tog den liksom slut. Celine hoppas bara på att han faktiskt inte kommer tillbaka. Det skulle nog dra ännu mer vanära över familjen.
"Drottning Alessandra Rosa Neroh." Presenterar sig hennes mor, som rest sig, och niger reserverat mot tronarvingen. Celine vet att hon borde resa sig, eller åtminstone göra något för att hälsa på honom. Max har uppenbarligen bestämt sig för att göra det innan henne dock.
"Prins Maximillian Holland Neroh." Celine tycker lite synd om sin bror som trots sin ålder inte får kalla sig kronprins. Han bugar sig kvickt. Celine misstänker att hennes bror vill härifrån så snabbt som möjligt.
"Celine Neroh." Presenterar sig Celine utan titel, utan mellannamn och nöjer sig med en väldigt reserverad nigning. Hon vill inte ha någon av dem här och det som hittills är bäst med besöket är att de har tagit med sig nya hästar hon kan undersöka. Hennes egen lider av en stukad fot efter att Celine släppte ut den i skogen så hon har inte kunnat rida själv på ett tag. Hennes far är väl någonstans inne i slottet.

Jag nickar kort mot de alla medan de presenterar sig. När Shadowfax slänger med huvudet fattar jag. Hon försöker att rädda mig från denna konversation.
"Min familj är på väg, jag besluta, nåväl, jag beslutade att rida i förväg då Shadowfax anlände idag och är ny. Hon hade spring i benen. Skulle ers höghet kunna be någon visa mig stallet?" frågar jag med ett "charmerande" leende mot drottningen. Min mor har tjatat om att jag ska vara charmerande när vi till slut möter Neroh familjen, men vad ska det tjäna till?
Min blick glider mest flyktigt över drottningen och mannen som måste vara Celines äldre bror. Vad jag har förstått så är det hon som är kronprinsessa om man ska döma av mina föräldrar diskussioner. Undrar vad hennes bror har gjort? Försökt leta upp "den sanna kärleken" likt mina äldre syskon?
Hon är vacker, det är hon, men det är något reserverat över henne.
Lika bra det, ingen idé att fästa sig vid folk nu när detta möte bara är en engångsak, inte för att jag brukar fästa mig vid folk, men om det skulle visa sig att hon gillar att slåss, hästar eller något annat så kanske vi skulle kunna komma att bli vänner. Ett kanske som mest lutar mot "nej, aldrig".
Jag vet inte ens vad vi gör här.
När någon visar mig vart stallet ligger så ska jag memorera det och sedan rida mer med Shadowfax efter att hon har druckit lite - om någon visar vill säga. Ingen idé att försöka imponera som kronprins för en liten middag, eller vad detta nu än är. Varken mor eller far har sagt något. De har tigit hela vägen.

"Celine kan göra det, ellerhur?" Säger hennes mor lite för snabbt med ett lite för inställsamt leende, Celine kastar en snabb blick på sin mor och funderar på hur hon ska hämnas för det här utan att modern märker något. I för sig, Celine och Max har ju ändå bestämt att de ska till sitt vanliga övningsställe i natt så Max kan få lite mer träning med Kenchi. Det skulle vara bra för Celine att kunna underhålla sitt arv. Eftersom de inte får gå ut i skogen, eller lämna slottsområdet överhuvudtaget så räknas det nog inte som hämnd. Hon kanske kan kalla på Tvillingpytonormen, som har en tvilling dessutom. Så egentligen kommer hon kalla på en äckligt stor svart pytonorm som har förmågan att dela sig på två om de så vill och sedan i slutet äta upp sin tvilling så de kan förena sig igen. Wow, hon minns inte ens hur hon fick kontakt med den ormen. Men eftersom den är i princip odödlig, älskar att busa och tycker att Celine är den perfekta mästarinnan så ångrar hon inte att ha träffat på dem. Hennes mamma skulle få spel! Drömscenariot får henne att vilja skratta. Fast istället ler hon bara ett svagt och roat leende.
"Gärna." Säger hon och hon får det låta som att hon [i]faktiskt[i] vill visa honom vägen. Vilket inte var det hon strävade efter direkt. Fast det är inte som att hon kan ångra sig nu eller så. Istället går hon bara ned till prinsen och hans väldigt magnifika sto. Hon borde väl egentligen säga något i stil med "följ mig" eller "den här vägen" men hon känner verkligen inte för att vara såpass artig och därför börjar hon bara gå mot det hållet stallet ligger.

"Gärna." Det är det hon säger innan hon går mot mig. Hon sveper förbi mig utan några fler ord. Där rök det. Jag kommer knappt tala med henne. Jag vill inte heller vara här, men jag är åtminstone artig, eller ja, någorlunda artig för att vara jag. De flesta brukar inte ens få reda på mitt mellannamn...
Shadowfax verkar förvånad över att vi följer efter den unga kronprinsessan. Jag fortsätter stryka henne över manen medan hon lugnt och sakta travar efter Celine.
"Det är lugnt, tjejen. Du ska få galoppera lite till. Jag lovar dig det. Plus, jag tror inte jag kommer kunna koncentrera mig på något annat än att få 'testa' dig idag", tillägger jag lägre. Hon frustar belåtet till och gnäggar. Jag ler och sätter mig rakare i rygg och ser på Celine. Hon kanske vet något?
"Okej, du får gärna stämpla mig som oförskämd men nu orkar jag inte vara artig. Du råkar inte veta vad i hela fridens namn vi gör här? Och varför det är en kronprinsessa som visar mig vägen och inte en tjänare?" frågar jag och förbannar mig sedan i tanken. Jag skulle inte tala med henne. Jag kan verkligen inte lyssna på mig själv, speciellt inte när jag är nyfiken.

"Det blir bättre för alla utom, antagligen, våra föräldrar om vi inte låtsas vara artiga." Konstaterar Celine och lägger ovanligt nog ett öra mot den som alltid stängda stalldörren. "Allt jag vet är att mina föräldrar planerar något stort i slutet av sommaren och att enligt Max källor ska din familj skulle stanna under en längre period." Svarar Celine och låter en aning borta för tillfället. "Akta dig lite, Tubby har rymt från sin box." Säger hon och vinkar åt honom att flytta på sig, även om han inte har en aning om vem Tubby är. Celines underbara, hyperaktiva, fläckiga, grå, gigant till boulognesare Tubby som var den första hästen Celine faktiskt klickade med. Inte som den mörkbruna araben, som fantasilöst nog heter Bruno, hennes föräldrar gett henne först. Vilken Max fått ta över istället, och Celine fick Tubby! Hon öppnar dörren och mycket riktigt kommer den stora hästen farande ut genom stalldörren och därmed knuffar upp den andra delen av dubbeldörren. Han gnäggar exalterat och Celine är lycklig över att han inte haltar längre. Tubby rusar iväg över gården men vänder snart om igen när Celine visslat. Hon har dessutom ett stort sjå med att försöka hålla sig så gott som allvarlig. "Boxarna på höger sida är tomma." Säger Celine och pekar mot de nu synliga boxarna som är helt tomma. Samtidigt håller Tubby på och försöker stila framför den nya hästen. Ack och ve, Tubby inser väl att han inte har en chans med den skönheten? Åtminstone inte när det inte ens är familjen Nerohs häst.

"... Ska vi stanna under en längre period? Shadowfax skulle kunna föra hem på snabbare än någon annan häst. Ingen i min familj berättade något om det här. Något stort säger du? Alla i min familj verkar bedrövade vid tanken på att vi ska skämma ut oss, så det måste vara något riktigt stort nu när Jeremy och Anastasia även oroar", säger jag och Shadowfax flyttar på sig när Tubby kommer farandes. Tubby verkar försöka imponera på Shadowfax. Jag ler svagt åt det men Shadowfax själv frustar bara till. Hon låter förolämpad, otroligt nog. Jag börjar skratta.
"Seså, tjejen. Var inte för självgod ännu", skrattar jag och ser på omgivningen. Den är inte lik vårt rikes men verkar vara tillräckligt bra för att rida på. Jag minns vad hon sa om boxarna och nickar lite för mig själv.
"Höger är tomma, det ska jag komma ihåg." Shadowfax gnäggar högt och följer sedan Tubby med blicken. När jag sneglar ner på henne och känner hennes kropp under mig verkar hon nästan göra sig färdig för tävling.
"Celine, du säger väl till om du får reda på något mer? Vi kommer troligen träffa på varandra vid flera tillfällen om jag måste stanna här. Jag ska rida med Shadowfax nu, så ja..." jag ska fortsätta meningen när Shadowfax sätter fart och galopperar snabbt ikapp Tubby. Nu är frågan om han tänker vara med i hennes tävling eller inte.
"Tjejen! Så oförskämd är jag faktiskt inte! Jag avslutar en mening om jag talar med någon!" ropar jag till Shadowfax över den vinande vinden.

Tubby verkar mer än gärna vilja galoppera efter det svarta stoet, vilket han gör utan att tveka. Självklart, han behöver friheten men han har samtidigt haft problem med benet ett tag nu. Vilket gör Celine orolig, men inte riktigt tillräckligt för att få henne följa efter på en gång. Sedan inser hon att det andra alternativet är att gå tillbaka. Dessutom kan hon aldrig vara tillräckligt snabb i klänning! Ärligt talat, att promenera rakt ut i skogen i klänning är som att be om att fastna i vad man än går förbi. Ändå finner hon sig själv småspringades mot skogen för att hitta Tubby igen. Förhoppningsvis har de inte rusat in i en sankmark eller så. Borde hon ha varnat för det? Sankmark är ingenting att leka med precis. Speciellt eftersom, om man har otur, så kan marken faktiskt lyckas svälja en. Bara om man är djupt inne förstås och Celine är rädd för den delen av skogen. Åtminstone efter att hon nästan sjönk ned i en av myrarna.
Celine väcks ur tankarna av en knäckande kvist och hon vänder sig automatiskt om.
"Tubby?" Frågar hon mest mumlande för sig själv eftersom hon inte vet vad eller vem som är där. Eller om det bara var ett av skogens djur. Det var det säkert, inget annat.
"Inte direkt." Svarar en helt okänd röst och Celine hinner inte direkt reagera förrän hon har någonting över mun och näsa. Hon kan inte andas och stretar så gott hon kan för att komma loss, men hon kan liksom inte mer och det svartnar för ögonen. "Han kommer bli så nöjd med mig..." Är nog det sista Celine hör innan hon svimmar av syrebristen.

Shadowfax öron ställs på ända och jag tittar oroligt omkring. Hon uppfattade ett ljud som skrämmer henne, jag känner det.
Tubby stannar upp bakom oss och galopperar sedan tillbaka. Jag hoppar snabbt och vigt av Shadowfax.
"Spring bort till Bonnie, tjejen. Det är min systers häst, en av mina om man ska vara exakt, skynda dig", mumlar jag och är glad att alla hästar verkar fatta vad jag pratar om på något vis.
Shadowfax tittar på mig som om hon vill fråga om jag menar allvar och jag nickar. Hon börjar galoppera lugnt men tveksamt.
Själv så drar jag mitt svärd och följer Tubbys spår. Han är snabb, det märker jag. Den här skogen är inte tyst heller, den ger ifrån sig ljud hela tiden. Jag höll på att spetsa en ekorre nyss - inte bra.
"Hihihi", hörs ett litet fnittrande från höger. Jag vänder mig blixtsnabbt om med svärdet utsträckt och beredd.
Fnittrandet fortsätter från ett annat håll och jag vänder mig genast om. Personen är som ett spöke. Går igenom varje träd och är på ett ställe ena sekunden och ett annat nästa.
"Kom fram och möt mig, din ynkrygg!" ropar jag så att flera fåglar lyfter.
"Hihihihi, självklart ers höghet. Som er höghet önskar", hörs rösten innan jag får ett hårt alg i bakhuvudet sedan så verkar någon använda en min mors många scarfar och lindar den runt min hals och drar. Jag vet inte hur många gånger jag har sagt att scarfar kommer bli min död till henne - och det verkar stämma, bara det att det inte är hennes. Jag försöker slå till personen och skulle ha lyckats om det fanns någon att slå till. Den är som om en kraft stryper mig.
Jag slår vilt med svärdet och känner hur det sjunker in i något precis innan allt svartnar.

Vad ska man kalla det? Första gången Celine kvicknar till? Vad hon tror är första gången åtminstone. Så är det mörkt, hon kan känna att det rör sig. Ungefär som en vagn eller liknande. Men hon kan inte se någonting, hon känner sina händer trycka mot hennes rygg och hon, av reflex, försöker lägga sig lite mer bekvämt när någonting händer, hon antar att det är vagnen som skumpar... eller så, och hon slår hårt i det hon tror är någon sorts bänk eller liknande. Så hon knockas, igen. Andra gången rör ingenting på sig och hennes armar ligger inte bakom ryggen längre utan sitter fast i något hon gissar på är en vägg.
"Se bara till att pojken inte har ett vapen och sitter fast och att flickans armar sitter fast så hon inte kan åkalla medhjälpare." Det är en okänd röst, men om Celine inte var helt snurrig så visste rösten om hennes arv. Men varför kan hon inte se någonting? Det måste vara en ögonbindel eller något sådant, om det inte är faktiskt becksvart... var hon än är. Nu inser hon dessutom vad som hänt, hon blev överfallen och nu har hon ingen aning om var hon är, eller vad som händer. Så hon börjar försöka dra sig loss från hur hon än sitter fast. Varför är hon där? Celine förstår inte, hon vill inte. Hon vill hellre vakna till Caira som säger att gästerna ska komma idag och att hon inte får gå ut i skogen. Celine ger upp att dra, hon blev utmattad, dessutom gör det ont.

Medhjälpare? Vad menar personen?
Jag gnyr till när jag känner smärtan i huvudet. En spark och jag håller käft.
Vapen? Visst, ta de bara. Som jag inte har blivit tränad att kunna lönnmörda om det så krävs utan vapen. Fåfänga idioter. De knyter om mina händer och jag spänner musklerna så att när jag slappnar av så sitter repen inte lika hårt.
Medelmåttiga idioter. Men jag låter de hållas. Jag vill veta vem det är som vågar kidnappa mig. Och kanske Celine med.
Jag har blivit uppfostrad för bra. "Lämna aldrig en dam i nöd", ja... jag kanske borde ha hämtat hjälp istället. Eller så kanske hon hämtar hjälp ifall hon inte har blivit kidnappad. En av mina svärdslektioner dyker upp i mitt minne.
'Låt svärdet tala istället för dig, Dominick. När du pratar så sker det jämt något dåligt. Så, ers höghet ska alltså hålla käften i en strid', hade min svärdsmästare sagt fler gånger än jag orkade hålla räkningen, och för en gångs skull så önskar jag att jag hade lyssnat.
När den medelmåttiga kidnapparen har knutit mina spända händer så känner jag inte någon som håller på med mig längre. Där i mot så känner jag hur det skumpar under mig. Är jag i en vagn?
Sanningen är att jag inte bryr mig. Huvudvärken dunkar och jag är i en vagn med medelmåttiga idioter, så vad? Jag lever och kommer förmodligen leva efter den här turen också, det jag mer undrar är vem eller vad jag spetsade när jag blev strypt. Och varför en vagn? En vagn tyder på antingen fler offer eller fler förövare - eller båda. Ingen av alternativen är bra, dock.